När denna brittiska drottning begravdes så såg jag på hela begravningssändningen, där tusenåriga traditioner mötte moderna människors tankar i en mycket vacker blandning. 

Och jag greps av starka känslor. 

Jag är inte rojalist, men jag beundrar Elizabeth. Under sin ämbetstid lotsade hon UK från att vara en global och rasistiskt föraktfull kolonialmakt till att bli ett samvälde av lika värda stater, som bl.a. ska samarbeta för miljö och klimat, och inte bara ekonoml. Fler än hälften av planetens invånare lever i detta samvälde!

Jämför det med Putins recept för att läka ett sönderfallet imperium…

Elizabeth II var helt klart en imponerande regent!

Men nej, rojalist är jag ändå inte. 

Inte heller är jag anglofil. 

Men jag älskar brittisk kultur, sagorna och magin i medeltidens berättelser, vilka bildat jordmån för Shakespeare, Tolkien och Rowling likaväl som för de brittiska långfilmerna, deckarserierna och humorserierna. 

Och jag älskar de gamla byarnas mjuka charm och beundrar de stora herresätenas prakt. 

Men anglofil är jag ändå inte. 

Ändå grät jag medan jag såg på begravningen. 

Det jag såg var begravningen av Västerlandets storhetstid. 

Nu återstår sönderfallet, katastroferna och lidandet. 

Allt detta destruktiva, ur vars spillror en mycket bättre världsordning sakta kommer att resa sej. 

Självklart har jag inte glömt det jag vet, att detta goda som komma skall, redan formas och växer sej allt starkare för varje dag och år, tämligen obemärkt och i stort sett underifrån. 

Men den Västerländska kulturen, såsom den hittills gestaltat sej, den har med Elisabeth II:s begravning satt punkt för sin storhetstid. 

Men pessimist inför framtiden är jag inte. 

Så varför grät jag?

Jo, jag grät därför att denna dag var ett avslut på den värld jag en gång trodde att jag växte upp i. 

Det var sorgen jag kände inför att all min barndomsnaivitet är borta. 

Den dagen sammanfattade jag den 70-åriga resa jag gjort vad gäller min syn på världen jag lever i. 

Jag började med att vara barn i en värld fylld av skönhet, möjligheter och äventyr, en värld utan några begränsningar, bara jag slapp undan från familjen och blev FRI!

Därifrån har jag tagit mej igenom insikter om slaveri, krigets grymheter, naturskövling, grymheten mot djur, förtrycket mot andra individer och folk och mina egna privilegier i en rasistisk kontext. 

Jag har förstått, åtminstone delar av, det pris andra folk och kulturer fått betala för min kulturs storhetstid. 

Så nej, jag sörjer inte det förflutna. 

Jag sörjer den värld jag en gång TRODDE att jag levde i, den förväntan och sorglöshet jag kände inför att upptäcka denna värld. Och jag sörjer att världen inte ÄR sådan, eftersom den HADE kunnat vara det. 

Skönheten, äventyren och oändliga möjligheter finns fortfarande kvar, men varje vacker skog väcker sorg över världens kalhyggen, varje äventyr ger medvetenhet om dess onödiga begränsningar och varje möjlighet belyser de ännu fler omöjligheterna. 

Jag avslutade en lång inre resa denna dag med att gråta över förlusten över den värld jag en gång trodde att jag levde i, och jag grät också över avslutet på den storhetstid som, på gott och ont, ändå varit MIN tid. 

Så var det. Så är det. 

💛Må gott, mina vänner!