💛Hajjdi, vänner!

Inatt kan jag inte sova… Det blev för mycket champagne och tårta igår kväll, när vi firade ett födelsedagsbarn…

Och nu, när klockan är nästan halv fyra, så hör jag en gök som låter det mesta den kan. 

Långt bort i skogen sitter den. 

Jag vet inte ifall den sjunger smäktande för att locka en hona till sin sida, eller om den är argsint mot potentiella rivaler… Jag kan inte gökiska, och jag vet för lite om deras beteende för att avgöra vilket. 

Men ett vet jag:

Göken som nu energiskt möter den gryende dagen, den BOR i skogen. 

Den har samma hemortsrätt där som jag har i mitt eget hem. 

Den vet ingenting om klimatkatastrofer eller om hotet mot den ekologi som är hans hela värld och liv. 

Den vet ingenting om oss. 

Den lever sitt gökliv, och denna morgon är den ivrig att fortplanta sej i tid för att ungarna ska hinna bli starka nog innan hösten. 

Och nu, medan jag lyssnar på detta tvåtoniga, eviga ko-koo, så fylls jag av tacksamhet över att jag, med min egen levnad, får vara en del av livsväven. 

Jag är en gäst i gökens värld. 

I rådjurets värld. 

I myrornas och spindlarnas värld. 

Och de är alla gäster i min. 

Och det är stort och vackert. 

Vi måste inte tycka om varann, men vi borde uppträda med den respekt mot varann som krävs av gäster. 

Våra vägar går genom deras hem. Genom deras vardagsrum. 

Vårt avfall förgiftar deras värld. 

Vår rovdrift av skog och mark stör och förstör deras stigar, deras näringsfång och deras kärleksliv. 

Och, mina vänner, jag skäms över vår art. 

Jag skäms över vårt samhälles oförmåga att inse att vi är en del av den planet vi lever på. 

Att vi delar hem med denna gök och med alla andra levande varelser. 

Jag skäms över våra gruvor, virkesåkrar och asfaltsöknar. 

Jag skäms över skräpet i vägrenarna, över plasten i haven och jag skäms över vårt släktes respektlösa hanteringen av djur och liv. 

Och nej, jag är inte teknikfientlig. 

Men allt hade kunnat gjorts så mycket bättre, så mycket mer ödmjukt, livsbejakande och konstruktivt!

Och jag lyssnar till göken i denna gryningstimma, och jag sörjer allt det lidande som varit, som är och som kommer att bli, innan vi människor som art tvingats tänka om och bygga våra liv och samhällen på bättre sätt. 

Men, trots allt, solen går upp varje morgon och kanske, kanske…

Kanske ska framtidens historieböcker beskriva vår tid som mörkret före gryningen. 

Jag tror och hoppas det. 

💙Och nu känner jag äntligen sömnigheten komma, och några timmars sömn hinner jag ändå få!

God morgon, alla bröder och systrar i skogar, städer, byar och hav!

💛Jag önskar er alla en god dag.