🌟OM FRIMODIGHET.

💛Hajjdi, vĂ€nner!

Jag funderar pĂ„ det hĂ€r med frimodighet. 

NĂ€r jag var tonĂ„ring, i de formativa Ă„ren som det sĂ„ vackert heter, sĂ„ var vi mycket mer avspĂ€nt öppna, frimodigare, Ă€n vad vi Ă€r idag. 

Åtminstone var det sĂ„ i de kretsar dĂ€r jag rörde mej, men jag tror att det var pĂ„ det viset ganska allmĂ€nt. 

Man sa vad man tyckte och kĂ€nde pĂ„ ett helt annat sĂ€tt, utan att Ă€ngsligt snegla pĂ„ vad det kunde leda till. Man hade sin Ă„sikt, den kunde diskuteras, och om man upptĂ€ckte att man han hade fel sĂ„ Ă€ndrade man sej helt enkelt, inget mer med det. 

Men sĂ„ enkelt Ă€r det inte lĂ€ngre, tycker jag. 

Jo, naturligtvis bland nĂ€ra vĂ€nner, men inte mer allmĂ€nt, och absolut inte pĂ„ sociala medier. 

Och dĂ€r rör sej ju de flesta av oss. 

Ibland kĂ€nns det som att alla dessa mötesplatser vi har pĂ„ nĂ€tet pĂ„verkar oss lite grann som STASI:s övervakning en gĂ„ng pĂ„verkade mĂ€nniskors relationer i Östtyskland. 

Naturligtvis inga likheter i övrigt, men det jag menar Ă€r en slags Ă€ngslighet inför att visa vad man tycker och tĂ€nker. 

Åtminstone kĂ€nner jag det sĂ„. 

Det Ă€r helt ofarligt att skriva om vĂ€der och femtioĂ„rskalas, att lĂ€gga ut bilder pĂ„ platser, katter och middagar, eller att berĂ€tta var man Ă€r pĂ„ semestern. 

Men om man skriver om aktuell politik, klimatfrĂ„gor, rasism, deltar i samhĂ€llsdebatten eller Ă€r engagerad i nĂ„gon proteströrelse, dĂ„ tar man en risk. 

Den risken Ă€r ganska liten, kanske helt försumlig, om man bara Ă€r ett okĂ€nt namn med kanske tvĂ„hundra vĂ€nner, och dĂ€r de enda följarna Ă€r nĂ„gra slĂ€ktingar och vĂ€nner. 

SĂ„ som det Ă€r för de flesta av oss, alltsĂ„. 

DĂ„ gĂ„r man sĂ„ att sĂ€ga under radarn. 

Men Ă€ven om risken i och med det Ă€r liten, sĂ„ finns den Ă€ndĂ„ dĂ€r, och det kĂ€nner man. 

Vilken risk?

Jo, att fĂ„ sej en slĂ€ng av det som sĂ„ ofta drabbar dem med mer kĂ€nda namn. 

Om man Ă€r mera kĂ€nd , t.ex. som journalist pĂ„ lokaltidningen, som lokalpolitiker, eller kanske som församlingsprĂ€st, eller om man rentav Ă€r mycket kĂ€nd, som artister, rikspolitiker eller pĂ„ annat sĂ€tt Ă€r en offentlig person, dĂ„ Ă€r ocksĂ„ risken betydligt större. 

Att uttrycka sina Ă„sikter Ă€r ju ocksĂ„ att exponeras som potentiell mĂ„ltavla för hat och hot, trakasserier eller rent av vĂ„ld. 

Och det Ă€r detta man alltsĂ„ kan drabbas av. 

Och DET Ă€r lika hemskt som det Ă€r vanligt. 

Dessutom finns allting kvar pĂ„ nĂ€tet, för alltid. 

MĂ€nniskor utvecklas, mognar, förstĂ„r pĂ„ ett nytt sĂ€tt, Ă€ndrar perspektiv och byter Ă„sikter. Man lĂ€r av livet, och blir klokare. 

Och dessutom förĂ€ndras allt runt omkring oss hela tiden, och ger olika bakgrund till vad vi tror och tĂ€nker. 

Men pĂ„ nĂ€tet finns inte dessa förĂ€ndringar med, inte som i verkliga livet. 

NĂ„gon kan lĂ€sa det jag skrev för femton Ă„r sen, nĂ€r jag var jĂ€ttearg pĂ„ t.ex. allt krĂ„ngel med sopsortering. 

Idag har jag förstĂ„tt mycket mer, och tycker att det Ă€r alldeles för lite sopsortering


Men den som lĂ€ser den gamla texten vet inte det, utan tror att jag Ă€r mer eller mindre klimatförnekare. 

Allt detta sammantaget, plus det faktum att alla har mobiler och kan spela in bild och ljud pĂ„ vem som helst, nĂ€r som helst, det gör att det Ă€r mycket sĂ€krare att vakta sina ord och handlingar Ă€n att skriva fritt. 

Och det allra sĂ€kraste Ă€r att hĂ„lla sej till hundbilder och grillfester. 

Att kalkylera risken av att tycka till, att fundera pĂ„ hur det man uttrycker skulle kunna misstolkas och att fundera pĂ„ om man stĂ„r pall ifall man blir pĂ„hoppad, det KVÄVER frisprĂ„kigheten. 

För en helt vanlig person, utan nĂ„got kĂ€nt namn, kan nĂ„gra elaka kommentarer vara lika omskakande som grova hot för en artist eller politiker. 

Nej, det Àr verkligen inte konstigt att frimodighet har blivit allt mer sÀllsynt pÄ nÀtet, och att detta sedan spillt över till det reella livet!

Det mĂ€rkliga Ă€r, att jag ingenstans hört eller lĂ€st nĂ„got om detta. 

Det skrivs mycket om IT-samhĂ€llets negativa effekter, men förlusten av frimodigheten Ă€r i mitt tycke det allvarligaste av de pris vi betalar för alla de fördelar vi fĂ„tt. 

Vi som Ă€r gamla nog lĂ€ste en gĂ„ng om STASI. Vi förfasades av tanken pĂ„ att leva sĂ„, att stĂ€ndigt behöva tĂ€nka pĂ„ vad man sĂ€ger och till vem. 

Att riskera att drabbas av repressalier om man rĂ„kar uttrycka ”fel” Ă„sikt. 

Stackars mÀnniskor i DDR, sa vi, sÄ hemskt de har det!

Naturligtvis menar jag inte att sociala medier Àr att jÀmstÀlla med det dÄtida förtrycket i DDR, absolut inte!

Men nog finns det gemensamma drag nĂ€r det gĂ€ller den dĂ€r speciella Ă€ngsligheten som stryper frimodigheten. 

Och det enda motmedlet, tĂ€nker jag, Ă€r att vi alla försöker trotsa Ă€ngsligheten och vĂ„gar stĂ„ för det vi vill och tycker. 

Att alla vi som blivit mycket tystare, framför allt pĂ„ nĂ€tet, vĂ„gar visa vĂ„ra tankar och Ă„sikter, om inte annat sĂ„ för att pĂ„ det sĂ€ttet minska ensamheten för alla dem som törs, och som dĂ€rför fĂ„r bajs i sina brevlĂ„dor. 

Mina vÀnner, lÀnge leve frimodigheten!

💛Kram!

LĂ€nk till fb:

https://www.facebook.com/share/p/6iHcxdBd1CMRLJKY/?mibextid=WC7FNe