💛Hajjdi, vänner!

Jag noterade härom dagen att jag nästan aldrig skriver något i sociala media längre… 

Jo, i en del grupper jag är med i, men också där har jag blivit allt tystare. 

Och så började jag fundera på VARFÖR…

Jag är en person som tycker det är roligt, intressant och givande att få ta del av mina medmänniskors intressen och livserfarenheter. 

Jag vill också kunna berätta vad jag reflekterar över, om allt från ett skämt jag hörde till tankar om kosmisk rumtid, och ev. få andras reflektioner tillbaks. 

Och jag anser att diskussioner, om allt från att sätta surdeg till världspolitik, ger mej andra människors perspektiv och kunskap, och därmed berikas jag, och lär mej mycket. 

Så VARFÖR har jag blivit så tyst på Facebook t.ex?

Här finns ju den perfekta plattformen för allt detta jag vill!

När jag kände noga efter, fann jag att jag blivit rädd… Jag fann en smygande ängslan som sakta vuxit och påverkat mej alltmer. 

När jag skrivit något numera, så kastar jag oroliga blickar över axeln;

Har jag varit otydlig, formulerat mej fel, varit fånig eller löjlig? Kan detta användas MOT mej? 

Jag borde nog inte… Ska jag radera?

Och jag förstår inte vart frimodigheten tog vägen, denna ängslan är inte alls lik mej!

Och jag har märkt hur allt fler vänner blir allt tystare, de också. 

Är det av samma skäl?

Nå, oavsett hur det är för andra, så kom jag på mina egna skäl, till slut!

Många människor idag blir föremål för hat och hot, förföljelser, drev och hatstormar här på nätet. 

Oftast är det personer som på olika sätt står upp för demokratiska värden och medmänsklighet, och som attackeras från extremhögern. 

Ibland är det samma beteende från det som kallas vänster. 

Och de som utsätts för detta är mestadels kändisar, journalister, politiker…

Själv är jag ju långt, långt under hatarnas radar. 

Jag är en obetydlig person, och når inte ut till särskilt många när jag skriver något. Jag blir överväldigad om jag får 30 ”gilla” på facebook!

Men rädslan att drabbas av hatarna sprider sej utåt, som ringar på vattnet. Tonen hårdnar, allt fler missuppfattar alltmer på ett negativt sätt, eller med vilje, och när dessa vattenringar når mej, långt från centrum, så är det ändå bara en liten krusning. 

Men det är denna krusning jag känner som ängslan och obehag. 

Och just DÄRFÖR att denna känsla är framkallad av hat och hot, så har jag bestämt mej för att inte vara tyst längre. 

Jag vill inte låta mej styras av sådant jag avskyr!!!

Så, mina vänner, fr.o.m. nu kommer jag att skriva MYCKET oftare!

💛Kram!!!

Länk till fb:https://www.facebook.com/share/p/X3yvC8zP4bsHwMjN/?mibextid=WC7FNe