💛Hajjdi vänner!

Jag vill berätta för er om en av de starkare upplevelserna jag haft i mitt liv. 

Året var 1986, och jag bodde i en by i Västerbotten, som heter Flurkmark. 

Vi var en ganska stor grupp människor som flyttat in i ett före detta mentalsjukhus, omgjort till lägenheter. Många av oss var studenter som pluggade biologi, men långt ifrån alla. 

I slutet av April hade vi en gemensam arbetsdag där vi förberedde odlingsland till oss som bodde där. 

Vi avslutade med att ha en gemensam måltid med medhavd mat vid långbord ute i den lilla parken som finns mellan husen. 

En av oss gick in till sej för att hämta något som stod på spisen, och när han kom tillbaka såg han lite konstig ut i ansiktet. 

Han hade satt på radion och råkat lyssna på en nyhetssändning. 

Nu berättade han för oss om vad han hört om kärnkraftverket Tjernobyl. 

Det hade hänt för flera dagar sen, men Sovjet hade mörkat vad som hänt så länge de kunde, i flera dagar. 

Ett radioaktivt moln hade nått oss, och det var ännu okänt hur mycket nedfall som drabbat Sverige, och var. 

Plötsligt kändes allt helt overkligt. 

Jag kände det som att jag hamnat i någon dystopisk science fiction-roman. 

Luften var giftig! Den strålande vårsolen vi nyss värmts av fick mej nu att frysa. Den var farlig. 

De närmaste dagarna var som en mardröm i slow motion. 

Små bussar med mätutrustning körde omkring, på radio och TV talade de om att gränsvärdet för cesium överskridits kraftigt, från Gävle och uppåt. Eventuellt skulle befolkningen i norra Sverige evakueras. 

Då höjde myndigheterna gränsvärdet för cesium vid två tillfällen, så att det inte längre överskreds. Och det kändes ju väldigt förtroendeingivande, eller hur?

I de trakterna där jag bodde var det stort nedfall av plutonium. Då bestämde myndigheterna att plutonium inte behövde mätas. 

Och där försvann min tillit till den sortens myndigheter, som hellre manipulerar och förtiger än riskerar panikreaktioner hos befolkningen…

Den närmaste veckan kom det sedan olika förhållningsorder. Flurkmark med omnejd var en av de platser som drabbats av högt nedfall, det visste vi nu. 

Ingen mat, säd och potatis till exempel, fick odlas inom utsatta områden. 

Man skulle inte vistas på gräs, i synnerhet inte barn. 

Privata brunnar fick inte användas. 

Bär, svamp och frukt fick inte ätas eller säljas på många år, och viltkött och fisk var farligt att förtära. 

Ammande kvinnor rekommenderades att sluta amma, bröstmjölken kunde vara kontaminerad. 

Kan ni, mina vänner, som inte själva var med då, föreställa er den känsloblandning av overklighet, skräck och chock som vi alla levde i under de där veckorna?

Myndigheternas information kunde vi inte lita på, och ingen visste hur farligt detta var. 

Många gravida kvinnor och deras män var djupt oroade. 

…..

Jag hade en son som gick i byns lilla B-skola. 

Och nu var det dax för skolavslutning.  

Det var en strålande försommardag, och inne i samlingslokalen var det pyntat med nyutslagna björkar. 

Där satt vi, alla barnen och vi, deras föräldrar, omgivna av doften från nystrukna kläder och solvarmt trä. 

Och när vi som avslutning sjöng ”Den blomstertid nu kommer” tillsammans, hände något märkligt. 

Jag upplevde det som om det var nån slags tankegnista som hoppade omkring bland alla oss vuxna. 

När vi sedan strömmade ut ur samlingssalen, så var den ängslighet vi levt i under flera veckor som bortblåst. 

Utan att ett ord hade yttrats, vi hade ju bara sjungit, så hade vi valt att trotsa rädslan vi känt. 

Jag vet inte hur de andra upplevde det som hände, men för mej kändes det solklart:

Vi liksom ställde oss på livets sida. 

På skolan var det tradition att sjätteklassarnas föräldrar bakade tårtor och bjöd de andra på. 

Och nu satte sej alla på den gräsklädda sluttningen mellan björkarna, och mumsade tårta. Och barnen lekte, befriade från de rädslans restriktioner de levt efter dessa senaste veckor. 

Detta, mina vänner, är något jag aldrig kommer att glömma!

Jag vet ju inte vilken upplevelse de andra hade av detta, men själv fylldes jag av en jublande glädje:

Vi hade alla med mod och styrka vänt rädslan ryggen, och istället bejakat livsglädjen!

Och sedan gick folk hem och rensade ogräs, sådde och planterade, och njöt av den ljuvliga, vackra försommaren. 

Det var stort!

💛Kram, mina vänner!

Länk till fb:

https://www.facebook.com/share/p/L367ZpHyYTmMDRAD/?mibextid=WC7FNe