💛Hajjdi, vänner!

Jag har börjat skriva mycket mer än förr, och en del av det lägger jag ut på facebook. 

Men jag tycker det är svårt. 

…..

Det är ganska lätt att skriva om det som ger mej glädje eller som bara är funderingar. 

Men allt det som gör mej frustrerad, ledsen, arg eller som rent av får mej att vilja skrika rakt ut av vanmakt och raseri, det är mycket, mycket svårare. 

Och sådant finns det så mycket av!

Det har nog alltid funnits mycket att reagera starkt mot här i världen. 

Jag tänker på sådant som stölden av de indianska nationernas länder och levnadsvillkor, slaveri, djurfabrikerna, de fruktansvärda övergreppen i belgiska Kongo, nazistiska koncentrationsläger, det överallt förekommande förtrycket och våldet mot kvinnor etcetera, etcetera. 

Det har alltid funnits nästan hur mycket hemskheter, förtryck, krigsfasor, svält och nöd som helst, och som allt orsakats av människor. 

ORSAKATS AV MÄNNISKOR. 

Men inte av vilka människor som helst. 

Det har varit män, till nästan hundra procent, män med makt, som drivits av girighet, hämndbegär, makthunger eller hänsynslöst rasistiskt förakt. 

De har med hjälp av övervåld skapat så mycket outsägligt lidande för den överväldigande majoritet som är vanliga, hyggliga människor. 

För att inte tala om djur och natur. 

Det finns en fruktansvärt giftig maktstruktur, där våld och förtryck utövas nedåt i hierarkin, aldrig uppåt. 

Och längst ned finns i allmänhet kvinnor, barn och djur. 

Och allt detta är så förbannat ONÖDIGT!

Vi hade alla kunnat samarbeta istället, hjälpts åt att bygga goda liv i en välmående natur, att med nyfikenhet och intresse värna samhörighet och rätten till individualism. 

Vi hade kunnat använda våra förmågor och tillgångar till att lösa problem i stället för att skapa dem. 

Och vi hade kunnat utveckla berättarkonst, bildkonst, musik, dans och alla andra konstarter istället för att utveckla vapen och onyttig mat. 

Tamdjuren hade kunnat vara våra vänner som villigt gav av sina förmågor, såsom styrka, mjölk, ull och annat, mot att i gengäld få godsint omvårdnad grundad på respekt. 

Vetenskap hade kunnat drivas inte bara av nyfikenhet och prestige, utan också av en vilja att med bibehållen ödmjukhet och respekt för allt det vi inte vet, göra världen en smula bättre, intressantare och roligare.

Detta, hur det hade KUNNAT vara, är en bild jag ständigt bär med mej. 

När fasorna i Gaza skildras, så ser jag framför mej en region med välmående städer och byar, fredligt arbetande människor och lekande barn. 

Jag ser olivlundar, fruktodlingar, ett rent Medelhav och fiskare, bönder, bankfolk och ingenjörer boende grannar med varann. 

Allt medan böneutropen och kyrkklockors klang blandas med dofterna från bagerier, caféer och restauranger, och det mjuka sorlet av människor som talar med varann påminner om vågornas ständiga brus mot stranden. 

Så HADE det kunnat vara. Så BORDE det vara. 

Och när jag vill skriva om fasorna i Gaza, eller något annat elände, då överväldigas jag av kontrasten mellan verkligheten och det som hade kunnat vara en möjlig verklighet. 

Det enda jag känner då är ett skri av förtvivlan, och hur skriver jag ett skri?

Hur uttrycker jag skillnaden mellan det möjliga och det som är?

Jag tror verkligen på de allra flesta människors hygglighet, och jag är övertygad om att samarbete och tillsammansskap är det enda rationella sättet att hantera problem och kriser, livet självt och planetens mångfald av natur, kultur och tillgångar. 

Och, som jag ser det, så är detta också en oundviklig framtid, som kommer att framtvingas bland annat av klimatförändringen. 

Och det är detta som är den grund jag alltid lever, tänker, skriver och utgår ifrån. 

Och därför är jag framtidsoptimist, trots allt som gör mej förtvivlad i nuet. 

💛Mina vänner, ha det gott!

Länk till fb:

https://www.facebook.com/share/p/oCky4uVjkmdhwWtB/?mibextid=WC7FNe