💛God morgon, mina vänner!

En gång för många år sedan satt Janne och jag och talade om det kompromisslösa förintandet av minnen, som döden är. 

Hans mor Brita hade just avlidit, och Janne, som var enda barnet, insåg att det nu hängde på honom att föra vidare, eller inte, alla de minnen som hans mor under livets gång hade gett till honom. 

Brita hade haft en lillebror som dog när han bara var några år gammal. 

Det Janne insåg, som nån slags filosofisk magsopa, var att det nu var han ensam kvar i hela världen som visste att pojken existerat. När Janne själv en dag hade dött, så skulle denne lillgrabb vara borta för alltid…

Och så är det ju, och så måste det också vara. 

Vi skulle drunkna i information om alla minnen skulle bevaras. 

Minnen…

Det är våra minnen, egenupplevda och nedärvda, som vi bygger insikter, kunskaper och attityder på. Och det är våra minnen, och hur vi tolkar och använder dem, som skapar de horisonter och den klokskap vi äger. 

Och vi lämnar våra minnen vidare, på olika sätt. 

Vi kan t.ex. berätta om våra personliga upplevelser och erfarenheter med hjälp av ord, bilder eller toner. Det som då berör andra människor tenderar att leva vidare, kanske också när vi själva är borta, under kortare eller längre tid. 

Det är så vår kulturskatt skapats, och ständigt omskapas. 

Eller vi kan förmedla den kunskap vi tillskansat oss om allehanda ting, till en yngre generation. Detta sker ständigt i varje klassrum på alla skolor, och när hantverkare lär ut sitt yrke till sina lärlingar, eller när någon skriver en gör-det-själv-bok. 

Men också när vi lär våra barn att dela med sej, laga mat eller handskas med konflikter…

Och vi för minnen vidare genom våra handlingar. 

Genom vårt beteende och agerande, eller genom att inte agera, påverkar vi ständigt vår omgivning. 

Varje attityd och varje agerande är som ringarna på vattnet, när en sten kastats genom ytan. Själva stenen syns kanske inte längre, men ringarna vandrar utåt och påverkar i sin tur omgivningen…

När jag själv är borta sedan länge, och det sista minnet av min person försvunnit ur världen, då lever fortfarande detta kvar, det som jag förmedlat till min omvärld i form av kunskaper, handlingar eller attityder. 

Det lever kvar som många, många, men mycket små effekter av sedan länge försvunna vattenringar. 

Och stenen som skapade dem var JAG. 

Och detta ger mej ett ansvar NU,  medan jag lever och andas!

Själv vill jag gärna förmedla det som påverkar världen i en sann och god riktning. Jag vill, att de indirekta effekterna av att jag funnits på jorden, ska göra världen en liten smula bättre, inte sämre!

Och jag väljer själv vilka minnen, insikter, kunskaper och attityder jag för vidare. Jag väljer det varje dag, i varje ögonblick, precis som alla andra människor också gör, oavsett om vi tänker på det eller ej…

Tillsammans skapar vi den stora berättelsen om Livet, den enorma, globala berättelsen, vävd av miljarder människors minnen och slutsatser, erfarenheter och uttryck. 

Och varje dag skapas nya minnen, samtidigt som gamla minnen klingar av och försvinner, oåterkallerligt…

Jannes lille morbror är nu glömd och borta, men jag tänker att den glädje och den sorg han en gång väckte, hans skratt och hans gråt, hans liv och hans död, var med att forma Brita till den person hon var, och vem vet hur mycket av denne lille pojke som finns kvar i världen idag…

Allt som finns förändras med tiden, och till slut försvinner det. Det är nog sant. 

Men samtidigt tror jag att allt finns kvar, men på ett annat sätt. 

Jag tror, att den stora berättelsen vi föds in i, den är summan av allt och alla som funnits fram till idag. 

Och därför, mina vänner, därför är det också alltid möjligt att förändra, att omskapa trasigt till helt, rädsla till tillit, ont till gott!

Vi ingår alla i något som är mycket större än oss själva, och ingenting är någonsin för sent, egentligen!

Ett svek av den man älskar kan inte göras ogjort, men det kan omvandlas till styrka och klokhet hos den svikna. 

En bortskjuten arm växer aldrig ut igen, men vi kan skapa en värld utan skjutvapen. 

En utrotad djurart kommer aldrig tillbaka, men nya ekologier uppstår om vi skapar utrymme åt naturen att läka. 

Den lille pojken som var Jannes morbror är för evigt borta som person. 

Men kanske hans skratt ändå gjort vår värld en smula ljusare än den varit, om han aldrig hade funnits?

Så tänker jag, och detta ger mej mod att fortsätta på den väg som jag har valt i livet. 

💛Kram!

Länk till fb:

https://www.facebook.com/share/p/5Qgi5T76S5EhQ4ar/?mibextid=WC7FNe