💛Hajjdi, vänner!

Hemmavid, visst är det ett vackert ord?

Det låter som en plats man tänker på med tillgivenhet, en plats där man är välkommen och där man kan slappna av både axlar och rygg. Åtminstone låter det så i mina öron. 

Att känna tillhörighet till en plats, känna samhörighet med byggnaderna och träden, människorna och den lokala umgängeskulturen, det är vad ordet hemmavid innehåller för mej. 

Att vara en del av platsens historia och dela en del av dess minnen, det ger tillhörighet. 

Och allt detta är något jag saknat större delen av mitt liv. 

…..

Jag växte upp i ett hyreshusområde och det gick inte att känna tillhörighet där. Grannar flyttade in, sedan ut igen, och förändringarna var för många och för ofta för att jag skulle kunna fästa mej vid platsen i sej. 

Men jag hade två platser där jag kände stark samhörighet. 

Det ena var mormors och morfars hus, mitt i den lilla staden. Där var jag varje dag tills jag började skolan, och ofta sedan också. Jag kände nästan alla i området, bryggarhästen, tanten i mjölkaffären, grannbarnen och deras föräldrar och så vidare. 

Men mina morföräldrar flyttade till en lägenhet i ett nytt hyreshusområde när jag var tio år. Med tiden revs hela kvarteret de bott i, och nytt byggdes upp. 

Samma öde mötte omgivningarna, och nu är platsen oigenkännlig sedan många år, och jag kan inte känna någon som helst Hemmavid-känsla där. 

…..

Min andra plats var i bokskogen vid den vackra sjön Lygnern. 

Varje sommar tältade vår familj där, och sedan jag börjat skolan hela sommarlovet. 

Platsen hette Ljusa Lyckan och var underbar. 

Det var mycket sällan det kom någon annan dit, och vi hade löfte av skogvaktaren att stanna så länge vi ville, eftersom vi aldrig förstörde eller skräpade ner. 

Min bror och jag kände vartenda träd och snår, vi klättrade och badade och lekte. Ruinen efter en fornborg i närheten eggade fantasin, och där letade vi efter hemliga gångar. 

Men sedan kalhöggs allt, och blev en granplantering, allt utom en smal remsa vid sjön, som så småningom blev ett naturskyddsområde. 

Och där försvann mitt andra Hemmavid. 

…..

Jag har flyttat mycket under mitt liv, bott i norr och söder, öster och väster av vårt avlånga land. 

Jag har alltid trivts där jag har bott, men aldrig känt det som HEMMA, på riktigt. 

Inte förrän jag blev 50+, och flyttade till den plats där jag ännu bor och aldrig kommer att flytta ifrån. 

Av någon anledning har jag känt mej fullständigt hemma här från början, mot alla odds. 

Jag har hittat mitt Hemmavid, till slut. 

När jag nu äntligen har ett Hemmavid, så känner jag att jag kan resa vart som helst i världen och vara borta hur länge som helst. 

Jag kommer ändå aldrig mer att känna mej vinddriven utan känna mej som en besökare där jag är, eftersom jag har en stark rot i tillvaron. Jag har ett Hemma att återvända till, en plats där jag en gång kommer att begravas som en tillhörande person, och detta gör att den tomhet jag känt i bröstet har fyllts. 

…..

Och jag tänker på hur det ser ut i samhället nu. 

Människor flyttar ofta, och ofta långt. Storstäderna växer och från många kommuner är det utflyttning. 

Men många personer har fortfarande kvar föräldrar, och kanske far-och morföräldrar, på mindre platser, där det ser ut ungefär som för trettio eller femtio år sen. 

Dessa personer kan fortfarande känna trygghet i sina rötter, veta vilken mylla de kommer ur, så att säga, och kanske till och med att de känner hemortsrätt till de gamla platserna. 

Men hur är det för barnen som växer upp i hyreshusområdena i förorter och mindre städers utkanter? Känner de rotlöshet?

Och barnen som växer upp med byten av bostad, kanske också av område eller t.o.m. landsände, två, tre eller fyra gånger?

Finns det en tomhet i deras bröst?

Och då har jag ändå inte nämnt alla dessa människor som helt eller delvis växt upp i ett annat land, i en annan kultur. 

Kan de nånsin hitta en plats där nya rottrådar kan fästa?

…..

Jag vet inte vad det gör med människor (eller om det inte gör något alls kanske) att leva utan ett Hemmavid. 

Jag vet bara hur det påverkat mej själv. 

Hur jag omedvetet har sökt efter detta Hemma. Och då har jag ändå haft en jämförelsevis mycket stabil uppväxt. 

Men det jag tror är, att detta gör människor rotlösa. Jag anar att många med mej, och kanske mycket mer än jag, har en djup längtan de inte kan identifiera, men som påverkar deras livsval i hög utsträckning. 

Jag tror att vi är predestinerade att tillhöra  en grupp, en klan, en lokalbefolkning eller vad man vill kalla det, boende på en enda plats. Och jag tror att ju djupare klyftan är mellan den verklighet vi lever och verkar i, och det vi har djupt i generna, desto större blir konsekvenserna, men kanske på både ont och gott. 

Jag VET naturligtvis ingenting av allt detta, jag bara tror och gissar, utifrån min egen erfarenhet. 

Och jag vet inte om någon någonsin forskat på detta, eller ens väckt frågan. 

Men jag tror att det är något värt att fundera över. 

Hemmavid. 

Ett så vackert ord!

💛Kram!

Länk till texten på fb:

https://www.facebook.com/share/p/nHSP5xY1RSkMtDgA/?mibextid=WC7FNe