💛Hajjdi, vänner!

För ett tag sen läste jag en bokrecension i DN. Recensenten var inte alls nöjd, och påstod bland annat att denna självbiografi var skriven på ”gymnasieprosa”. 

Han gav några stycken ur texten som exempel, så att vi läsare själva skulle få se den föraktade berättarstilen. 

Jag tyckte att stilproven var ett utmärkt exempel på bra språk. 

Det var rakt, enkelt och logiskt. 

Inget tillsnirklat, inga poetiska ambitioner och inga sjustaviga ord från de litterära himmelska höjderna.

Det var bara en rak beskrivning av några olika händelseförlopp, vilket jag antar var syftet med boken. 

…..

Gymnasieprosa?

Smaka på ordet. 

Rymmer det inte en stor dosis förakt mot enkelhet i sej?

Själv är jag av den åsikten att om jag inte kan förklara något så att en tioåring förstår det, så är det jag som tänker grumligt, och bör tänka ett varv till. 

Och om jag vill beskriva till exempel något riktigt vackert, så ska inte läsaren behöva googla på ordens betydelser. 

Mitt ideal är nog grundskoleprosa. 

…..

Jag upplever att det finns ett slags snobbism inom litteraturen, eller rättare sagt, bland dem som konsumerar litteratur;

Ju mer svårläst, det vill säga,  ju krångligare ordföljd och dunklare text, desto ”djupare” är boken. 

Och ju fler mångstaviga ord, och ju mindre använda de är i dagligt tal, desto mer sofistikerad är författaren. 

Jag upplever också, att kvinnor generellt istället tenderar att använda bildspråk snarare än intellektuellt knivskarpa analysord, hellre målande adjektiv än torr, om än så exakt, beskrivning. 

Kvinnliga författare var också under århundraden sedda som sämre författare än män, det vet ju de flesta, men jag tror att många av de värderingsparametrar som låg till grund för det föraktet lever kvar idag, om än under ytan. 

…..

Ta till exempel det här med DJUP. 

Kafka och Dostojevskij anses väldigt djupa. 

Men Kafka gör mej arg när jag läser honom. Han har, enligt min mening, tagit tonåringens existensiella ångest till nya nivåer, istället för att gå i terapi. 

Jag har alltid tyckt om Dostojevskij, men jag finner honom också lite tröttsam. Han har liksom fulländat den ryska traditionen att använda så många ord som möjligt, även när han skildrar ganska enkla saker. 

Ordbajseri kallar jag sådant. 

Medan sådana författare som exempelvis Marianne Fredriksson, deckardrottningen Elizabeth George eller Moa Martinsson är djupa på riktigt. 

I sina böcker pejlar de själens djup från olika vinklar, de ser individernas psykologiska samspel med sin lokala kultur och de låter oss möta olika livsfilosofiers genomslag i sina karaktärers handlingar. 

Är inte det att  ha djup, så säg?

Också sådana stora författare som Ivar Lo Johansson och Vilhelm Moberg skrev på det sättet. 

…..

Gymnasieprosa… Isses!

…..

Ett förtydligande:

Det är alltså inte litteraturen jag irriterar mej på, det är de som snobbar med vad de läser!
Ofta så kallade kulturpersonligheter…

Och snobba kan väl dessa personer göra om de vill.
Men när de, som oftast, bygger snobberiet på förakt för ”enklare” litteratur, det är då jag blir förbannad!

💛Mina vänner, jag önskar er alla en trevlig dag! Kram!

Länk till texten på fb:

https://www.facebook.com/share/1GWMEXEH3B/?mibextid=WC7FNe