🌟KOLLEKTIVBOENDE, del 1:2

🌟KOLLEKTIVBOENDE, del 1:2. 

💛Hajjdi, vĂ€nner!

Har ni bott i kollektiv nĂ„n gĂ„ng? 

Skulle ni kunna tÀnka er att göra det nu för tiden?

Jag har haft anledning att fundera över kollektivboende mĂ„nga gĂ„nger, i synnerhet under de senaste tio Ă„ren.  

Och jag har en massa tankar, som jag vill dela med mej av, och nĂ„gra erfarenheter som jag tror Ă€r viktiga att förmedla vidare. 


..

Men först ska jag berĂ€tta lite om hur jag sjĂ€lv har bott. 

NĂ€r jag var tonĂ„ring i början av sjuttiotalet, sĂ„ var det mycket vanligt med bĂ„de kollektiv och storfamiljer. 

Kollektiven var oftast mer instabila, uppstod och försvann, och folk man inte kĂ€nde kunde flytta in nĂ€r andra flyttade ut. 

Storfamiljerna var Ă„ andra sidan ganska stabila konstellationer, dĂ€r man kĂ€nde varann och tog mycket högre gemensamt ansvar för vardagen, inklusive eventuella barn. 

BĂ„da varianterna kom efter nĂ„gra Ă„r att rĂ€tt och slĂ€tt kallas kollektiv, samtidigt som det utvecklades en bred palett av olika slags boenden, men alla under benĂ€mningen kollektiv. 


..

Jag började bo i kollektiv nĂ€r jag var sjutton Ă„r, och har fortsatt med det, förutom ett par Ă„r vardera under tre perioder. 

DĂ„ testade jag att leva i en parrelation (plus barn) i tvĂ„samhet, men tyckte inte om det. 

Det tog bara nĂ„gon mĂ„nad att glida in i traditionella könsroller, trots bĂ„das ambition att INTE göra det. Och jag kĂ€nde mej som fĂ„ngad i en bur. 

Första gĂ„ngen ledde det till skilsmĂ€ssa efter nĂ„gra Ă„r, och de andra tvĂ„ gĂ„ngerna öppnade vi hemmet för fler, vilket genast gjorde livet mycket enklare och gladare, för bĂ„da. 


..

NĂ€r jag var riktigt ung, sĂ„ var det mest vĂ€ldigt kul med kollektivlivet. 

Jag hade alltid kompisar att hitta pĂ„ saker tillsammans med, och jag bodde bĂ„de  i jĂ€ttekollektiv, smĂ„ kollektiv och det mesta mitt emellan. 

Ibland bara nĂ„n vecka, om jag inte trivdes, och ibland ett helt Ă„r. 

Mitt ”flyttlass” var minimalt, och pĂ„hittigheten att skapa möbler var stor. 

Vita tegelstenar och plankor blev hyllor, drickabackar (de var fyrkantiga och av trĂ€) blev allt frĂ„n sĂ€ngstativ till pallar och garderober. 

NĂ„gra spĂ„nskivor fullbordade möbleringen, och jĂ€ttebilliga dukar och andra textilier frĂ„n FrĂ€lsis’ loppis gjorde rummet ombonat och trivsamt. 


..

Med tiden vĂ€xte bĂ„de ambitionen och ansvaret i samma takt som flyttlasset, och mina öventyrliga tonĂ„rskompisar ersattes av mognare mĂ€nniskor och ett bredare Ă„ldersspann. 

Och barnen började komma. 

Och med dem olika husdjur. 

Livet krĂ€vde betydligt högre stabilitet Ă€n tidigare. 


..

Att bo kollektivt med barn Ă€r vĂ€sensskilt mot att bo i traditionell familj. 

För det första, sĂ„ har man mycket mer fri tid, genom att vara fler om vardagssysslorna. 

För det andra, sĂ„ Ă€r det mycket billigare, sĂ„ ekonomin blir klart bĂ€ttre. 

För det tredje har man alltid barnvakt nĂ€r man sĂ„ önskar, och ungarna Ă€r hemma med trygga personer som kĂ€nner dem vĂ€l. 

För det fjĂ€rde, sĂ„ bygger boendet pĂ„ kamratskap, och detta utgör ett effektivt skydd mot orĂ€ttvisa och/eller unkna könsrollsmönster. 

De andra ifrĂ„gasĂ€tter omedelbart ifall nĂ„gon fĂ„r dra ett tyngre lass Ă€n nĂ„n annan. 

Och, för det femte, barnen har alltid nĂ„gon som har tid med dem nĂ€r de vill, och förĂ€ldrarna har alltid andra vuxna att diskutera sin villrĂ„dighet med, i de tusen knepiga situationer som uppstĂ„r med barn i familjen. 

Allt detta var naturligtvis stora fördelar, som gav mycket mer tid med barnen, Ă„t vuxenrelationerna sĂ„vĂ€l som egentid,  och mer harmoni i tillvaron. 


..

Men visst fanns det nackdelar ocksĂ„. 


..

NĂ„gra av de riktigt stora misstagen jag gjort Ă€r sĂ„ allvarliga, att jag sörjt mycket i efterhand. 

Det Ă€r missar som grundar sej i dĂ„ligt förutseende och dĂ„lig kommunikation. 

Erfarenheter som kĂ€nns angelĂ€gna att jag delar med mej av. 


..

NĂ€r jag en gĂ„ng trĂ€ffade mĂ€nniskor jag stortrivdes med, som kĂ€ndes som familj, och som bemötte bĂ„de sina egna barn och mina med en kĂ€rleksfull öppen famn, dĂ„ var det lĂ€tt att flytta tillsammans. 

Men det vi INTE tĂ€nkte pĂ„ dĂ„, var att ungarna sjĂ€lvklart knöt starka band ocksĂ„ till de nya familjemedlemmarna, för sĂ„ sĂ„g ju barnen naturligtvis pĂ„ sina icke-förĂ€ldrar. 

Och livet gick, som sĂ„ ofta för oss mĂ€nniskor, Ă„t olika hĂ„ll, sĂ„ vĂ„ra barn utsattes oundvikligen för svĂ„ra seperationer. 

Och eftersom vi vuxna varken hade förutsett eller diskuterat situationen, sĂ„ blev det en överraskning nĂ€r det visade sej att vi hade helt olika syn pĂ„ hur vi skulle hantera den. 

Och den andra gĂ„ngen det hĂ€nde, i en annan konstellation, sĂ„ HADE vi diskuterat det innan vi flyttade samman, och var helt överens. 

Men det hjĂ€lpte föga nĂ€r vi slutligen blev ovĂ€nner och bröt helt med varann. 

Sorgligt, sorgligt. Och tungt att i efterhand inse, att det var barnen som fick betala priset för vĂ„r oerfarenhet. 


..

En annan sak var, att vi krĂ€vde för mycket av vĂ„ra barn. 

Vi tillhörde ju alla en generation som haft vĂ€ldigt lite att sĂ€ga till om i hemmet, nĂ€r vi vĂ€xte upp. 

SĂ„ i bĂ€sta vĂ€lmening lĂ€t vi barnen delta i husmötena, Ă€ven smĂ„ barn, och lĂ€rde dem att det rĂ€ckte med att sĂ€ga ”jag blir arg”, eller rĂ€dd eller glad. 

Sedan var det vi vuxna som hade ansvaret för att lirka fram vad det handlade om, och se till att det blev bra för alla, Ă€ven för ungarna. 

En bra instĂ€llning och en fin metod. 

Trodde vi, ja!

Det visade sej mĂ„nga Ă„r senare, att dessa barn tog mycket större ansvar Ă€n vi hade anat. 

De tog nÀmligen ansvar för OSS, de vuxna!

För dem blev det en stark press att pejla in oss vuxna, försöka förstĂ„ vad vi pratade om och hela situationen, och sedan göra sĂ„ att alla blev glada


De upplevde det som att vi förvĂ€ntade oss att de skulle vara ”lydiga”, utan att de förstod vad de skulle leva upp till!

Isses!

Jag vet fortfarande inte hur vi borde gjort istÀllet, men i allafall INTE sÄ som vi gjorde


Kanske hade det funkat ifall barnet förtroendefullt hade pratat med en vuxen, sin förÀlder till exempel, om hur det kÀndes, och denne vuxne sedan varit barnets röst pÄ husmötet, som bara skulle ha varit för de vuxna?

Jag bara gissar. 

Och det allvarliga Ă€r ju, att vi inte sĂ„g problemet DÅ. 


..

Ja, det hĂ€r Ă€r mina erfarenheter av att bo i kollektiv som ung, och som förĂ€lder. 

I del tvĂ„ ska jag berĂ€tta om erfarenheterna jag fĂ„tt som Ă€ldre. 

💛MĂ„ vĂ€l, mina vĂ€nner!

LÀnk till texten pÄ fb:

https://www.facebook.com/share/p/14dLYyCk7P/?mibextid=WC7FNe