🌟KOLLEKTIVBOENDE, del 2:2.

💛Hajjdi, vĂ€nner!

I del ett, berĂ€ttade jag om mina erfarenheter av att bo i kollektiv som ung, och som förĂ€lder. 

Och nu vill jag berĂ€tta om det jag lĂ€rt mej av kollektivboende som Ă€ldre. 

(I denna del har jag fullt medhÄll av Johan och Hedvig.)


..

Fram till 2007 hade min man och jag en skraltig liten gĂ„rd, utan andra djur Ă€n hundar och katter. 

Den lĂ„g mycket vackert pĂ„ en hög kulle i slutet av en dalgĂ„ng, omgiven av Ă€ngar. Resten var skog. 

Det var i norra Halland. 

DĂ€r hade vi bott i elva Ă„r, med vĂ€ldigt mĂ„nga gĂ€ster. 

Huset var litet, och hur vi Ă€n pusslade sĂ„ fick det inte plats fler Ă€n tio nattgĂ€ster inomhus, plus vi sjĂ€lva, tre stora hundar, fem katter och oftast nĂ„gon vĂ€n som bodde hos oss nĂ„t Ă„r eller tvĂ„. 

Och sĂ„, förstĂ„s, de elva fullstora bokhyllorna. 

SĂ„ pĂ„ somrarna stod det ofta tĂ€lt i trĂ€dgĂ„rden ocksĂ„, nĂ€r det inte fick plats fler gĂ€ster inomhus. 

Och gĂ€sterna var ofta lĂ„ngvĂ€ga, och stannade en eller flera veckor. 

Det var vÀldigt mysigt att ha det sÄ, men det hade en nackdel:

Det var trĂ„ngt. 


..

2007 fick vi en möjlighet att Ă€ndra pĂ„ trĂ„ngboddheten. 

En god vĂ€n sedan mĂ„nga Ă„r, Hedvig, hade bott hos oss sedan nĂ„got Ă„r, efter ett kraschat Ă€ktenskap. 

Och tillsammans med henne köpte vi ett jĂ€ttestort hus i SmĂ„land. Det hade ett trettiotal rum och var mycket trevligt. 

Nu skulle det bli kollektiv pÄ riktigt!

Och hĂ€r bor vi sedan dess, och har aldrig Ă„ngrat oss, tvĂ€rtom. Vi har ofta prisat vĂ„r goda tur att Ă€ga KrĂ„kebo och tillhöra det hĂ€r samhĂ€llet, som för oss alla blivit den plats vi vill bĂ„de leva och dö pĂ„. 

Min man Janne dog 2010 i en hjĂ€rtattack, och hans son Johan, som redan bodde hĂ€r, tog över sin fars tredjedelsĂ€gande. 

Vi var alltsĂ„ fortfarande tre Ă€gare, men nu helt utan andra relationer Ă€n som vĂ€nner. 

VĂ€nskap som djupnat allt mer med Ă„ren. 

Och ikvĂ€ll sitter jag med ett glas Sheridan bredvid mej, och ska försöka sammanfatta drygt sjutton Ă„rs erfarenhet frĂ„n livet i KrĂ„kebo. 

Och det Àr inte sÄ lÀtt



..

Under Ă„ren har vi bott tillsammans med mĂ„nga, sinsemellan mycket olika mĂ€nniskor, och i olika sammansĂ€ttningar av folk. 

Vi har prövat vĂ€ldigt mĂ„nga sĂ€tt att förhĂ„lla oss pĂ„, men alltid tryckt pĂ„ att alla ska vara jĂ€mlika hĂ€r. 

Det enda privilegiet vi Ă€gare har haft har varit att vi har vetorĂ€tt nĂ€r det gĂ€ller sjĂ€lva huset, typ slĂ„ ut vĂ€ggar, reparera fönster och att ha ansvaret för ekonomi och underhĂ„ll. 

Vi bestĂ€mde ocksĂ„ mycket tidigt att en av oss Ă€r ”husmor” och tvĂ„ Ă€r ”husfĂ€der”, med yttersta ansvar för de olika insatserna, som tillsyn av fönster, tvĂ€tt, kökshygien etcetera. Att se till att det fungerar, helt enkelt.  

Men ocksĂ„ att vara mycket öppna för att alla ska dela upp arbetet rĂ€ttvist, utifrĂ„n intresse och lust, och gĂ€rna ta över ansvaret för en eller annan sektor. 

Till exempel stĂ€dning. 

Alla ska ha sina stĂ€domrĂ„den, men den ansvarige ska upptĂ€cka blinda flĂ€ckar, som ingen tĂ€nkt pĂ„, och ta upp olika stĂ€dsynpunkter till diskussion. 

Och att man kan byta med nĂ„gon som hellre stĂ€dar dubbelt men slipper nĂ„got annat. 

Och sÄ vidare.

Vi strĂ€vade ocksĂ„ efter att alla beslut i KrĂ„kebo skulle bygga pĂ„ konsensus, och enligt den största gemensamma nĂ€mnarens princip. 

Det betyder att nĂ€r man har olika Ă„sikter eller idĂ©er, sĂ„ ger vi oss oftast inte, förrĂ€n vi hittat en lösning som alla tycker Ă€r bĂ€ttre Ă€n de ursprungliga förslagen. 


..

Ja, vi har haft nĂ„gra sĂ„dana viktiga principer, som alla byggt pĂ„ jĂ€mlikhet, inkludering och att ta ansvar för varandras trivsel. 

Men alla kollektivvarianter under dessa mĂ„nga Ă„r, med ett enda lysande undantag, har inneburit kollaps och ibland ren fiendeskap. 

Detta har naturligtvis gjort oss bĂ„de ledsna och ofta förbannade, men alltid mest ledsna. 

Framförallt jag, som bott och trivts med sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor tidigare, har varit förtvivlad och inte för mitt liv begripit vad som hĂ€nt. 

Vi Ă€gare har Ă€gnat otaliga timmar under Ă„rens lopp till att diskutera VAD som gĂ„tt fel och VARFÖR. 

SjÀlvrannsakan


Och lĂ„ngsamt, med smĂ„, smĂ„ steg av ökad insikt, har vi dragit nĂ„gra mycket viktiga slutsatser. 


..

För det första. 

Vi Ă€r helt enkelt för gamla nu för att yngre personer ska vilja bo med oss. 

De vill pröva sina vingar och börja leva sina drömmar, och slippa bo med gamlingar som Ă€r i morsans och farsans Ă„lder, eller Ă€ldre. 


..

För det andra:

Just dĂ€rför har det heller aldrig flyttat in nĂ„gon hĂ€r med driv, ideella visioner eller vilja till delaktighet pĂ„ riktigt. 

De som Ă€r Ă€ldre och har dessa egenskaper, har redan gjort sina misstag och lĂ€rt det de skulle, och byggt upp sina liv pĂ„ det sĂ€tt de vill. 

De har varken anledning eller lust att jĂ€mka sej samman med vĂ„rt sĂ€tt att leva i KrĂ„kebo. 

I stĂ€llet har det visat sej att den ena efter den andra av dem som flyttat hit, har viljat bli omhĂ€ndertagna pĂ„ olika sĂ€tt, men utan att vilja ge nĂ„got i gengĂ€ld. 

Det har till exempel aldrig hĂ€nt, inte en enda gĂ„ng, utom det lysande undantaget, att nĂ„gon ens dammsugit ett golv utanför det egna rummet. 

De har alla varit mĂ€nniskor som blivit rĂ€dda för att behöva ta ansvar för sej sjĂ€lva, nĂ€r de insett konsekvenserna av sin livsstil. 

Och dĂ€rför viljat sĂ€kra upp med sĂ„na som vi, som tar ansvar för allas trevnad. 

Och det gĂ„r inte att bygga ett kollektiv med sĂ„dana personer. 


..

För det tredje, och detta har varit svÄrast för oss att inse:

Vi tre Ă€gare har kĂ€nt varann sen mĂ„nga Ă„r, ocksĂ„ före KrĂ„kebo. 

Vi har sedan lĂ€nge kommit varann mycket nĂ€ra, och har fullstĂ€ndig tillit till varann. 

Det har helt enkelt vuxit fram mycket starka familjeband mellan oss. 

NĂ€r det kommit nya personer hit, har de dĂ€rför kĂ€nt vĂ„r starka gemenskap, som om vi var EN kropp med tre huvuden, medan VI, i bĂ„de ord och handling, hela tiden utgĂ„tt frĂ„n ett jĂ€mlikt inflytande mellan alla KrĂ„korna. 

Och detta har gett en vĂ€xande kĂ€nsla av dubbelhet hos den nya KrĂ„kan, att nĂ„got inte stĂ€mmer. 

Men nĂ€r det samtidigt inte gĂ„tt att peka pĂ„ vad som Ă€r fel, sĂ„ har kĂ€nslan av att det pĂ„gĂ„r nĂ„t slags dubbelspel föstĂ„s blivit Ă€n starkare. 

Till vĂ„r hĂ€pnad har vi dĂ€rför blivit beskyllda för att vara en sekt, eller att en av oss har hjĂ€rntvĂ€ttat de andra tvĂ„ stackars offren, och andra mĂ€rkligheter. 

LĂ€nge förstod vi ingenting, och sökte fel hos oss sjĂ€lva. 

Är vi otydliga med nĂ„t? 

AuktoritĂ€ra i nĂ„t avseende? 

För medgörliga?

”Det Ă€r klart att du kan vĂ€nta med att betala hyran tills de dĂ€r pengarna kommer”.

”SjĂ€lvklart ska du inte stĂ€da/laga mat/ansa buskar innan ryggen blivit bĂ€ttre”.


..

Men nu har vi till slut förstĂ„tt, och dragit slusatser inför framtiden. 


..

  • Vi Ă€r inte, och kommer tyvĂ€rr aldrig att bli, ett kollektiv. 

IstĂ€llet mĂ„ste vi se det som att detta Ă€r VÅRT hem, och att vi tar emot betalande lĂ„ngtidsgĂ€ster. 

Kanske, med tiden, nĂ„gon eller nĂ„gra vĂ€xer in som familjemedlemmar, vi hoppas det. 

  • Vi ska inte vara sĂ„ ivriga pĂ„ att komma varann nĂ€ra. 

Vi har berĂ€ttat för snabbt och för mycket om oss sjĂ€lva, och frĂ„gat för djupt om den andre. DĂ„ blir det lĂ€tt sĂ„, att den nya KrĂ„kan hamnar i försvar mot den alltför snabba nĂ€rheten. 

Det mĂ„ste istĂ€llet vara sĂ„, att den inflyttade fĂ„r bestĂ€mma takten, och vi andra ska respektera det. 

  • Inte heller ska vi omedelbart involvera folk i vĂ„ra olika system för att hĂ„lla huset och hushĂ„llet igĂ„ng. 

Det ska vara en inbjudande möjlighet, inte ett tvĂ„ng de mĂ„ste sĂ€tta sej in i. 


..

Ja, mina vĂ€nner, detta Ă€r de viktigaste erfarenheterna jag fĂ„tt, och slutsatserna jag dragit, efter ett lĂ„ngt liv i mĂ„nga typer av kollektiv. 

Och jag tĂ€nker, att Ă€ven om man inte vill bo som jag gjort och gör, sĂ„ kan det kanske finnas nĂ„got att hĂ€mta frĂ„n detta till andra sorters boenden eller relationer? 

Vem vet?

Och med alla komplikationer inrĂ€knat,  sĂ„ har det Ă€ndĂ„ varit mĂ„nga fler glĂ€djeĂ€mnen och mysiga stunder Ă€n knutar och konflikter tillsammans med mina medboende!

Det har varit (och Àr!) lÀrorikt, ofta utmanande, men alltid bÄde ett givande och ganska underbart liv!

Jag har alltid gÄtt i Livets glada skola, och i den skolan trivs jag!

💛Kram!

LÀnk till texten pÄ fb:

https://www.facebook.com/share/p/19fEfyNNsA/?mibextid=WC7FNe