🌟DOMNARVET.

💛Hajjdi, vĂ€nner!

Under en kort period nĂ€r jag var ung, sĂ„ bodde jag i Falun/BorlĂ€nge. 

En kvĂ€ll nĂ€r jag satt pĂ„ en pub i BorlĂ€nge, sĂ„ hörde jag en kille berĂ€tta om sitt jobb. 

Han arbetade pĂ„ Domnarvet, jĂ€rnverket i BorlĂ€nge. 

Den hĂ€r killen berĂ€ttade om att han körde horisontalvalsen pĂ„ götvalsverket. 

Dit kom det glödande jĂ€rnet som tappats i kokiller, nĂ€r det sedan svalnat nĂ„got, och blivit till valsningsbara göt. 

DĂ„ manglades de i horisontalvalsen och vertikalvalsen till tjocka, mycket stora plattor, slabs, som var flera ton tunga. 

Slabsen gick sedan vidare till rĂ€lsverket och andra destinationer inom jĂ€rnverket. 

Allt detta berĂ€ttade killen, och beskrev mĂ„lande mörka miljöer upplysta av glödande jĂ€rn i fĂ€rger frĂ„n vitt till mörkrött. 

Han Ă€lskade sitt jobb, det var hett, smutsigt och farligt, och han mĂ„ste med stor skicklighet köra rally med jĂ€rnet genom valsen. 

Mina öron spĂ€ndes ut som segel: det hĂ€r lĂ€t SPÄNNANDE!!!

NĂ€sta dag gick jag till personalchefen och sökte jobb pĂ„ valsverket. 

Det gick inte, sa han, det var för tungt och för farligt för kvinnor, sa han. 

Kvinnor anstĂ€lldes bara i strĂ€nggjutningen och som traversförare, och dessutom hade de inga vakanser



..

Hmmm, tĂ€nkte jag, och fick en, som jag dĂ„ tyckte😂, briljant idĂ©:

Jag skulle lĂ€ra mej jobbet FÖRST, och SEDAN skulle jag nog kunna fĂ„ det!

(Jag har alltid haft svĂ„rt för att skilja det briljanta frĂ„n det helknĂ€ppa
)


..

PĂ„ den tiden var dĂ€r inte nĂ„t sĂ€kerhetssystem att tala om, det fanns bara en grindvakt. 

Domnarvet hade inga produktionshemligheter att bevaka,  sĂ„ som Avesta hade, det var bara ett vanligt jĂ€rnverk. 

SÄ nÀsta morgon gick jag fram till grindvakten och pÄstod att jag var AMS-pryo, och skulle till götvalsverket, var fanns det?

Jag gick efter anvisningen och trÀdde in i hallen, ISSES, den var STOR!

SĂ„ frĂ„gade jag efter förmannen och presenterade mej, och han visade mej till kvinnornas omklĂ€dningsrum, gav mej ett skĂ„p och overall, hjĂ€lm och handskar. 

Och ett stĂ€mpelkort, dĂ€r jag skrev mitt namn och AMS-pryo. 

Jag uppgav till förmannen att jag skulle prya tvĂ„ veckor, och gĂ€rna ville gĂ„ femskift som de andra, för att pröva pĂ„ ordentligt. 

SĂ„ jag tilldelades ett skift. 


..

Sen fick jag stĂ„ och titta pĂ„ nĂ„gra dar. 

Det sÄg ut att vara precis sÄ roligt som den dÀr killen sagt!

Och lukten! Hett jĂ€rn luktar sĂ„ himla gott. 

Den hade jag tyckt redan som barn, nĂ€r jag stod och tittade pĂ„ nĂ„n som svetsade. 

Medan jag vĂ€ntade pĂ„ att fĂ„ valsa sjĂ€lv, sĂ„ hade jag lĂ€rt mej konsten att baxa skrobitar. Egentligen hette det nog skrotbitar, men det var det ingen som sa. 

Varje vals hade en grov rullbĂ€nk pĂ„ bĂ„da sidor, för att manövrera göten in i valsen. 

Mellan alla rullarna var det nĂ„gra decimeters avstĂ„nd, dĂ€r slagg kunde falla ner i skrorĂ€nnan, som var ett vatten nĂ„gra meter ner som forsade fram med högt tryck. 

Men ibland fastnade en stor skrobit mellan rullarna, och dĂ„ fick man stanna rullbĂ€nken en stund, balansera ut pĂ„ rullarna med ett lĂ„ngt spett och vĂ€lta dem mot ett av de större mellanrummen, som fanns hĂ€r och var, och trixa ner den. 

Rullarna var heta, skrobiten lyste rött, det var tungt och svĂ„rt, livsfarligt att halka och det gĂ€llde att liksom ha farbror Melkers ”den rĂ€tta knycken” vid sjĂ€lva baxningen, annars gick det inte. 

Men jag lĂ€rde mej snabbt och tyckte det var upplivande med spĂ€nningen. 


..

NÄ, nu var det Àntligen dags att fÄ prova pÄ att köra vals!

Jag bad att fĂ„ köra vertikalvalsen, för den sĂ„g mest utmanande ut. Jag ville ju visa framfötterna för att kunna fĂ„ jobb sen


Och frĂ„n den hytten skulle man ocksĂ„ manövrera en minitravers, för att flytta de fĂ€rdiga slabsen till en vagn som gick pĂ„ rĂ€ls. 

Det var sĂ„ himla roligt att jag lĂ€rde mej rekordsnabbt, enligt mina skiftkamrater. Alla kallade skiftjobbarna för gubbarna, och jag var ocksĂ„ en gubbe. 

Den kvinnan som körde traversen som försĂ„g oss med göt trĂ€ffade jag aldrig. Traversförarna hade sitt liv för sej. 


..

Varenda dag, före eller efter skiftet, eller nĂ€r jag var ledig, gick jag till personalkontoret och sökte jobb, givetvis pĂ„ götvalsverket, eller groven, som det kallades. 

Den personalchefen var dödens trött pĂ„ mej, och jag tĂ€nkte listigt att nĂ€r han vĂ€l en dag fĂ„tt reda pĂ„ att jag kunde jobbet, dĂ„ skulle han ocksĂ„ inse att enda sĂ€ttet att slippa mitt tjat var att ge mej jobbet. 

En aaaning naivt, ja. 

NĂ„vĂ€l, nĂ€r de tvĂ„ veckorna var slut, sĂ„ sa jag till förmannen och gubbarna att jag hade fĂ„tt förlĂ€ngt pryoperioden, utan att sĂ€ga hur lĂ€nge. 

Jag vĂ„gade inte lĂ€ngre gĂ„ genom grinden, ifall vakten skulle bli misstĂ€nksam, sĂ„ jag hittade ett stĂ€lle dĂ€r jag inte syntes, vare sej frĂ„n vĂ€gen eller verket, och dĂ€r klĂ€ttrade jag över staketet. 

Det var lite knepigt att obemĂ€rkt glida ur eller in i klungan av jobbare pĂ„ vĂ€g hem eller in, men det gick vĂ€gen det med. 

Och sen sa jag inget med om pryo, utan skötte bara jobbet och stĂ€mplade mitt AMS-pryokort



..

Och sĂ„ blev det en söndag nĂ€r jag varit dĂ€r i sex veckor. 

Jag satt i min hytt, och plötsligt bröts radiokommunikationen med gubbarna, till och med traversen tappade jag kontakten med. 

Jag sĂ„g hur alla samlades, en efter en, i horisontalvalsens stora hytt, och anade att sanningens minut stod för dörren. 

Jag körde fördigt mitt slabs och lastade det pĂ„ vagnen. Sen kom inget mer jĂ€rn, men det gjorde i stĂ€llet alla gubbarna, med förmannen i spetsen. 

Han öppnade hyttdörren och frĂ„gade, ganska vĂ€nligt, ”Vad gör du hĂ€r, egentligen? För du Ă€r vĂ€l ingen AMS-pryo, eller hur?”.

”NĂ€â€, sa jag. 

Och sĂ„ berĂ€ttade jag att jag hade tĂ€nkt lĂ€ra mej jobbet först för att kunna fĂ„ det sen. 

Alla blev vĂ€ldigt upprörda. 

”Va! Har du jobbat hĂ€r i sex veckor utan att fĂ„ betalt?!?”


..

Nu var det sĂ„, att just den söndagen sĂ„ var det första gĂ„ngen jag ansetts som fullĂ€rd, och fick ersĂ€tta en gubbe som var sjuk. 

Skiftet gick pĂ„ ackord, och alla skulle förlora pĂ„ om jag blev utkastad omedelbart. 

Snabba, stĂ„ende förhandlingar tog vid, och det visade sej att det allvarliga var att jag var oförsĂ€krad. 

SĂ„ jag lovade att inte baxa skrobitar, utan snĂ€llt sitta i hytten hela tiden, bara jag fick stanna skiftet ut för att inte sprĂ€cka ackordet. 

Och det fick jag, men sen var den sagan definitivt slut för min del


PĂ„ mĂ„ndagen gick jag Ă€n en gĂ„ng till personalchefen för att söka jobbet, och jag var bevĂ€pnad med mĂ„nga argument och logiska resonemang, som skulle fĂ„ honom att inse att han naturligtvis mĂ„ste anstĂ€lla mej pĂ„ stört. 

Men sĂ„ blev det inte. 

Han var RASANDE!

Tydligen hade ryktet spridit sej blixtsnabbt pÄ kontoret, och jag hade gjort honom löjlig pÄ jobbet!

SĂ„ han vrĂ„lskĂ€llde en lĂ„ng stund, och mina förhoppningar om att han skulle lugna ner sej sĂ„ vi kunde börja diskutera istĂ€llet, de tonade bort till ackompanjemang av alla hans decibel. 

NÄgra dagar senare fick jag ett brev frÄn honom:

Jag skulle ALDRIG, inte under nĂ„gra omstĂ€ndigheter, fĂ„ nĂ„got arbete pĂ„ Domnarvet. 

Och den dagen han sjĂ€lv skulle sluta, sĂ„ skulle han ge mina uppgifter till sin eftertrĂ€dare, sĂ„ jag var ABSOLUT OCH SLUTGILTIGT PORTAD PÅ LIVSTID, slog han fast som slutklĂ€m. 


..

Men jag hade haft roligt under mina sex veckor pĂ„ jĂ€rnverk, lĂ€rt mej massor, och lĂ€mnade efter nĂ„gra mĂ„nader BorlĂ€nge för nya intressanta upplevelser. 

Sensmoral: 

Logik och personalchefer gĂ„r inte alltid ihop. 

💛Mina vĂ€nner, ha det sĂ„ bra!

LÀnk till texten pÄ fb:

https://www.facebook.com/share/p/1vjtafEsz8/?mibextid=WC7FNe