đHajjdi, vĂ€nner!
För mÄnga Är sedan, nÀr jag bodde i LuleÄ, sÄ höll vi pÄ att bygga upp en kvinnojour dÀr.
NÀr vi kommit sÄ lÄngt att vi hade en telefonjour vissa nÀtter i veckan, sÄ anvÀnde vi mitt vardagsrum, och min telefon, till detta.
Det berodde helt enkelt pÄ, att telefonnumret var sÄ lÀtt att komma ihÄg:
22223.
NĂ€r jag skriver âmittâ sĂ„ var det egentligen âvĂ„rtâ.
Jag bodde nÀmligen i kollektiv, och bÄde vardagsrummet och telefonen ingick i det gemensamma.
Och naturligtvis var det ohÄllbart i lÀngden att ha jourberksamheten dÀr.
Jourgruppen behövde lokal, en jourlÀgenhet för akuta situationer och en halvtidstjÀnst, alltsammans betalt av kommunen.
Och det föll pÄ min lott att utverka detta pÄ nÄt sÀtt.
âŠ..
Jag begÀrde och fick tid med kommunstyrelsen, som första punkt pÄ deras dagordning, sen skulle jag förstÄs gÄ dÀrifrÄn igen.
PÄ den tiden satt det bara gubbar i kommunstyrelsen, och jag funderade pÄ hur jag skulle lÀgga upp det hela, för att förhoppningsvis fÄ det vi ville ha.
Jag hade en dotter, som var 2-3 mÄnader vid den tiden, och jag insÄg att dessa medelÄlders gubbar förmodligen var vÀldigt ovana vid spÀdbarn.
Detta var ju nÄt decennium innan pappaledighet slog igenom.
Och nu var strategin klarđâŠ
âŠ..
Jag tog alltsÄ med dottern till mötet, och efter att vi hÀlsat runt, sÄ stÀllde jag mej upp vid mötesbordet och rÀckte henne till nÀrmsta gubbe:
âHĂ„ll henne, Ă€r du snĂ€ll!â
FörskrÀckt tog han emot flickan, och jag tog raskt upp papperen jag haft med mej (som jag inte behövde), och började prata.
Jag berÀttade snabbt om den generella bakgrunden, vÄrt arbete sÄ lÄngt i LuleÄ, vÄra planer framÄt och till sist vÄra behov frÄn kommunen.
âŠ..
Det tog kanske en kvart, och dÄ och dÄ flyttade jag papperen mellan hÀnderna och lÄtsades lÀsa nÄgra ord, för att de inte skulle kunna ge henne tillbaka till mej.
Under tiden skickades min dotter runt bland valhĂ€nta och lite förvirrade gubbar, en del hade kanske inte ens hĂ„llit i ett spĂ€dbarn förr, och de flesta var ganska ouppmĂ€rksamma pĂ„ det jag saâŠ
Och nÀr jag slog fast vad vi begÀrde av kommunen, sÄ blev det inte ens nÄgon diskussion.
De beslöt omedelbart att ge oss det vi önskade, och gav mej min dotter tillbaks.
đBABYPOWER!!!
âŠ..
Mina vĂ€nner, jag önskar att ni fĂ„tt se alla dessa borttappade ansiktsuttryck runt mötesbordetđ€Ł.
Det var obetalbart, och jag fnissade ofta nÀr jag tÀnkte pÄ det efterÄt!
đMĂ„ sĂ„ gott, allesammans!
LÀnk till texten pÄ fb:
https://www.facebook.com/share/p/1AZ6gBnJGG/?mibextid=WC7FNe