🌟SÅ LÄNGE SKUTAN KAN GÅ


💛Hajjdi, mina vĂ€nner!

”Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn

Höra böljornas brus och kunna sjunga?

Och vem har sagt att just du skall ha bÀsta menyn

Och som fĂ„geln pĂ„ vĂ„gorna gunga?”

SĂ„ skaldade han, Evert Taube, i visan ”SĂ„ lĂ€nge skutan kan gĂ„â€.

Jag tycker att det finns nĂ„got vĂ€ldigt förmĂ€tet i att utgĂ„ frĂ„n att man har nĂ„n slags RÄTT till den bĂ€sta menyn hĂ€r i livet. 

Att inte kĂ€nna tacksamhet över det man har och kan, utan bitterhet över det man INTE har och kan. 

Nu menar jag inte grundlĂ€ggande materiell trygghet, utan sĂ„dant som hĂ€lsa, kĂ€rlek, fysisk rörlighet, alla sinnen eller skönhet. 

Men ocksĂ„ sĂ„dant som rikedom, ett slott eller tjusiga klĂ€der. 

Jag har alltid haft vĂ€ldigt lite pengar. 

I massor av valsituationer har jag varit tvungen att vĂ€lja mellan bĂ€ttre ekonomi eller det som Ă€r intressant, och jag har alltid valt det intressanta. 

Och pĂ„ ett eller annat sĂ€tt har det alltid ordnat sej med de nödvĂ€ndiga slantarna. 


..

Men sen, nĂ€r jag blev trettio, blev jag sjuk. 

Först var det en massa konstiga saker som hĂ€nde, som ingen egentligen begrep sej pĂ„. 

En gĂ„ng steg febern mycket dramatiskt, och en halskörtel svullnade sĂ„ till den milda grad att kinden hĂ€ngde pĂ„ bĂ„da sidorna av nyckelbenet. 

En vecka senare och med mĂ€ngder av prover tagna, sĂ„ var jag okej igen, och universitetsjukhuset i UmeĂ„ skickade hem mej, utan att ha fĂ„tt minsta indikation pĂ„ vad det handlade om. 

En annan gĂ„ng hade jag ingen feber, men pannan svullnade sĂ„ mycket att jag höll upp den med handen för att kunna se, medan jag gick till vĂ„rdcentralen. 

SĂ„ dĂ€r höll det pĂ„ ett tag. 

Och efter nĂ„gra Ă„r var jag sĂ„ sjuk att jag blev sĂ€ngliggande. 

Eftersom jag Ă€r kvinna, och ingen förstod vad det handlade om, sĂ„ fick jag, som sĂ„ mĂ„nga andra kvinnor, den för lĂ€karna sĂ„ bekvĂ€ma diagnosen ”psykisk utmattning”. 


..

För att göra en lĂ„ng historia kort, sĂ„ dröjde det Ă€nda till Ă„r 2010 innan jag fick hjĂ€lp och opererades i VĂ€stervik. 

Sedan, efter alla Ă„r i sĂ€ngen,  tog det tio Ă„r att fĂ„ alla muskler, senor och nerver att Ă„ter börja jobba tillsammans, och just nĂ€r jag kommit sĂ„ lĂ„ngt att jag skulle börja trĂ€na upp konditionen, i Mars 2020, sĂ„ fick jag covid. Och sen postcovid. 

Sen dess har jag legat, och inget annat kunnat, i snart fem Ă„r. 

Men nu har det Ă€ntligen börjat vĂ€nda pĂ„ allvar, och snart kan jag nog börja med restaureringsjobbet igen. 

Jag hoppas att jag Ă„ter kommer att kunna vara ute i skogen, hĂ€lsa pĂ„ vĂ€nner, dansa, resa lite och prova pĂ„ diverse nya saker nĂ€r jag Ă€r Ă„ttio (nio Ă„r kvar), och det ska nog gĂ„. 


..

Anledningen till att jag skriver allt detta, Ă€r inte att nĂ„n ska tycka synd om mej. 

TvÀrtom!

Jag har inte haft en enda trÄkig dag under alla dessa Är, och jag har en, i mitt tycke, mycket hög livskvalitet!

Jag hÄller nÀmligen med Taube om det han skrev i sin visa:

”SĂ„ lĂ€nge skutan kan gĂ„

SĂ„ lĂ€nge hjĂ€rtat kan slĂ„, 

SĂ„ lĂ€nge solen den glittrar pĂ„ böljan den blĂ„, 

Om blott en dag eller tvÄ

SĂ„ hĂ„ll till godo Ă€ndĂ„, 

för det finns mĂ„nga som aldrig en solglimt kan fĂ„.”


..

Jag har under dessa sjukĂ„r haft gott om vĂ€nner, flyttat fyra gĂ„nger, gift mej tvĂ„ gĂ„nger (följt av först en skilsmĂ€ssa och senare ett dödsfall som gjorde mej till Ă€nka efter sjutton Ă„r), haft mĂ„nga djur att Ă€lska och lĂ€st otaliga böcker. 

Jag har haft diskussioner och funderingar om allt mellan himmel och jord tillsammans med andra, upptĂ€ckt ny musik, och njutit av Ă„rstidernas vĂ€xlingar, Ă€ven om det bara har varit genom ett fönster. 

Jag har alltsĂ„ under alla dessa Ă„r, trots att jag mest varit sĂ€ngliggande, kunnat göra allt jag velat, utom att lĂ€mna hemmet eller över huvud taget röra mej sĂ€rskilt mycket. 


..

Skulle jag dÄ förbittra mej sjÀlv istÀllet för att glÀdjas Ät allt jag har och kan?

Skulle jag göra sjukdom till min identitet istÀllet för att glupa i mej av livet med stor aptit?

Skulle jag se mitt liv som förspillt istÀllet för att skratta och grÄta, sjunga och vara arg, lÀra mej nya saker och sammanhang och kÀnna massor av kÀrlek till dem jag Àlskar?

Milda makter, vad korkat det skulle vara, eller hur?

Nej, man fÄr anvÀnda de möjligheter man har, och verkligen LEVA tills man dör, och aldrig upphöra med att se livet som en gÄva!

Livet, mina vÀnner, ska vi inte förspilla pÄ gnÀll, eller hur?

💛Kram pĂ„ er!

LÀnk till texten pÄ fb:

https://www.facebook.com/share/p/1XVgTPSArs/?mibextid=WC7FNe