🌟GRANNTANTEN.

💛Hajjdi, mina vĂ€nner!

Under nĂ„gra Ă„r bodde jag pĂ„ Storgatan, mitt i centrala UmeĂ„. Det var en underbar lĂ€genhet, en av de Ă„tta som var fördelade pĂ„ trĂ€husets tvĂ„ vĂ„ningar. 

DĂ€r hade jag en granne, en Ă€ldre dam, som jag delade trappstĂ€dningen pĂ„ första vĂ„ningen med. 

Men jag gjorde den alltid sjĂ€lv, eftersom hon var gammal och böjd, och jag var ung och stark. 

Hon sa aldrig nĂ„t om det, och inte jag heller. 

Jag trodde att hon var rĂ€dd för tacksamhetsskuld, och att det dĂ€rför var tryggast att inte lĂ„tsas om det. 

Men jag mĂ€rkte att hon tacksamt tog emot hjĂ€lpen. 

Den hĂ€r lilla tanten fick aldrig nĂ„gra besök, och höll avstĂ„nd ocksĂ„ till mej. 

Jag förstod att hon troligen var ganska fattig, sĂ„ jag brukade frĂ„ga henne ibland om hon kunde vara sĂ„ snĂ€ll att ta emot lite av det jag ”gjort för mycket av” nĂ€r jag bakat bröd eller godsaker, gjort en stek eller kanske en god soppa


För det vore ju synd om det skulle förfaras, sa jag. 

Och hon tog alltid emot det med en glad glimt i ögat men med ett ganska avmĂ€tt sĂ€tt. 

En mycket stolt liten tant, tĂ€nkte jag. 


..

SĂ„ kom den första vintern med snö och hala trottoarer. 

Jag sĂ„g den lilla tanten gĂ„ förbi dĂ€rute pĂ„ trottoaren ibland, med mycket försiktiga steg och i olĂ€mpliga skor. 

Det sĂ„g sĂ„ farligt ut, i synnerhet nĂ€r hon bar en kasse med matvaror. 

Men sĂ„ fick jag en chans att göra nĂ„got Ă„t det. 


..

NĂ„gra bekanta till mej köpte ett nedlagt hem för mentalpatienter i en by, Flurkmark, utanför UmeĂ„. De skulle göra om det till en massa lĂ€genheter. 

PĂ„ köpet fick de otaliga gamla sjukhussĂ€ngar, sĂ€ngbord etcetera, men ocksĂ„ en massa sparkar, vĂ€lskötta och fina. 

Vi vĂ€nner och bekanta erbjöds att köpa dem för 100:- styck. 

Jag köpte en spark till min lilla granntant. Nu skulle hon kunna röra sej sÀkert pÄ stan! Det var mÄnga som anvÀnde spark nÀr de handlade, sÄ det var inget konstigt med det.


..

NĂ„vĂ€l, jag stĂ€llde den pĂ„ grĂ€smattan pĂ„ baksidan, och knackade pĂ„ hos henne. 

Jag berĂ€ttade som nĂ€stan sant var, men sa att killarna i Flurkmark hade bett oss att ta sparkar sĂ„ mycket vi ville ha, för att de ville bli av med dem. 

Jag ville inte ha nĂ„n, sa jag, men hade tĂ€nkt att en spark kanske skulle komma vĂ€l till pass för henne. 

Om jag sa ett knyst om att jag betalat för sparken, sĂ„ skulle hennes stolthet krĂ€va att hon betalade den, tĂ€nkte jag, och det hade hon förmodligen inte rĂ„d med


Och kan ni gissa vad hon svarade?

Jo, att hon inte ville ta emot den, för hon kunde ju inte veta om den var stulen!!!


..

Jag stĂ€llde sparken under hennes balkong, och jag fortsatte att ta hennes del av trappstĂ€dningen, men jag bjöd henne aldrig mer pĂ„ det som ”var för mycket”. 

Inte heller berĂ€ttade jag nĂ„gonsin för henne att jag hade BETALAT för sparken. NĂ€r hon misstĂ€nkte mej för att vara tjuv, sĂ„ ville jag inte avslöja min omtanke om henne



..

Flera Ă„r efter att jag flyttat dĂ€rifrĂ„n, sĂ„ kollade jag ifall sparken stod kvar dĂ€r, orörd under hennes balkong. 

Det gjorde den. 


..

Den hĂ€r tanten gjorde mej lika hĂ€pen som sĂ„rad. 

Fattade hon hur hon hade förolĂ€mpat mej? Hon verkade inte det minsta senil, sĂ„ det gick inte att urskulda henne med det. 

Hade hon alltid varit sĂ„n? I sĂ„fall förstod jag varför hon aldrig fick besök. 

Och jag förstod hur jag Ă€nda frĂ„n början hade misstagit mej pĂ„ hennes beteende. 

Det jag trodde var stolthet hade aldrig varit nĂ„got annat Ă€n misstĂ€nksamhet. 


..

Och jag kĂ€nde mej sĂ„ sorgsen över att en mĂ€nniskas rĂ€dsla kan bli sĂ„ stor, att hon sĂ€tter sej sjĂ€lv i fĂ€ngelse, som skydd mot den omvĂ€rld hon betraktar med en sĂ„ misstĂ€nksam blick


För nog mÄste det vÀl handla om rÀdsla i grund och botten?

RĂ€dsla att bli lurad, bedragen, kanske rentav bestulen. 

Kanske rÀdsla att bli besviken om hon började tycka om nÄgon, eller att bli sviken om hon började lita pÄ nÄn?

Och jag undrar; RÀdsla Àr kanhÀnda den enskilda mÀnniskans farligaste fiende?

RĂ€dsla Ă€r sĂ„ destruktivt, för relationer, livslust och livsval


Ja, mina vĂ€nner, sĂ„ tror jag. 

Att vÄga leva, att vÄga kÀnna tillit och ta risker ibland, det tror jag Àr grunden till mycket gott!

Det Àr nog nyttigt att svinga i lianerna ibland!

💛Kram!

LÀnk till texten pÄ fb:

https://www.facebook.com/share/p/17zGijB5Zb/?mibextid=wwXIfr