💛Hajjdi, vänner!

En gång när jag reste på tummen söderut, men fortfarande var kvar långt norrut, så fick jag lift med en sån där liten lastbil med stort skåp baktill. 

Det visade sej vara en budbil, som kört ända från London och nu var på väg hem igen. 

Engelsmannen  som körde gissar jag var i 40-årsåldern, med ett fryntligt runt ansikte och en ganska bred kroppshydda. 

Och både gladlynt och trevlig var han, där vi satt och pratade medan milen rullade undan. 

Plötsligt körde han in på en liten skogsväg till höger. 

Jag började memorera riktningen, så jag skulle hitta tillbaks till E4:an genom skogen om jag skulle behöva springa min väg. 

Diskret gjorde jag mej beredd, men lät honom inte märka något av min anspänning. 

Man vet ju aldrig vem man fått lift med…

…..

Efter nån kilometer eller två av bara skog stannade han bilen, och frågade om jag ville ha te. 

Överraskat tackade jag ja, och han gick bak och hämtade grejorna; En vattendunk, ett primuskök, tepåsar, muggar, torrmjölk, socker och en liten burk med hembakade kakor. 

Förnöjt ordnade han till vårt lilla trivsamma fika där i hytten, och så tog han fram alla de foton som han berättade att han alltid hade med sej på långresor. 

…..

Där var hans korta och runda hustru på flera av bilderna, och han berättade hur underbar hon var. Så snäll, så gladlynt, hon gjorde så god mat (det var hon som bakat kakorna, ta för dej!) och hon var så duktig med barnen och hemmet. 

Och där var alla hans barn (jag vill minnas att det var fem). 

Dottern som var sin mormors favorit och som alltid klädde ut sej och lekte skådespelare. 

Sonen som stammade och var så duktig i skolan och som visste allt om flygplanen under andra världskriget. 

Och så där höll han på. 

Han kände uppenbarligen en stor glädje av att få berätta om sin så högt älskade familj, och en och annan svägerska och morbror slank också med, medan mannen själv sken som en sol. 

Efter nån timme eller så hade vi fikat färdigt och återvände till E4:an och färden söderut. 

…..

Och jag har många gånger tänkt på honom, och innerligt hoppats att han och hans familj fick fortsätta sina kärleksfyllda liv utan några större mankemang. 

Jag tycker det är så roligt när jag nån gång då och då träffar på en människa som är så genuint och fullständigt nöjd med sitt liv, och så fylld av kärlek. 

De är som vandrande ljuskällor i den ofta gråmulna omgivningen…

Varje gång jag tänker på honom eller berättar om honom så har jag ett småleende på läpparna…

💛Må gott, mina vänner, och säg aldrig nej till en oväntad fika!

Länk till texten i fb:

https://www.facebook.com/share/p/14r3omJf2o/?mibextid=wwXIfr