🌟EN KVÄLL PÅ DANSHAKET.

💛Hajjdi, vĂ€nner!

NĂ€r jag var ung, under 70-talet, sĂ„ bodde jag under sju Ă„r i LuleĂ„. 

Det var en mysig stad, och jag Ă€lskade bĂ„de den och klimatet. 

Under det första Ă„ret jag bodde dĂ€r, sĂ„ var det förstĂ„s mycket jag fortfarande inte kĂ€nde till, som alla utestĂ€llen till exempel. 

SĂ„ det blev att jag hĂ€ngde pĂ„ samma platser som de personer jag redan lĂ€rt kĂ€nna gjorde. 

Av de tre pubar jag kĂ€nde till, sĂ„ var Stadspuben ”min” pub. De andra tvĂ„ kĂ€nde jag mej inte hemma med. 

Pubarna hade i stort sett sina fasta kretsar, med lite olika umgĂ€ngeskultur, men frĂ„n alla tre gick man senare pĂ„ kvĂ€llen till tvĂ„ gemensamma platser. 

Det var tvĂ„ olika danshak, som hette Stadt och Savoy. Dit gick de som ville Ă€ta lite, dansa eller bara ragga. 

Fördelen med de tvĂ„ stĂ€llena var att man trĂ€ffade pĂ„ ganska olika sorters mĂ€nniskor, och det tyckte jag var kul, sĂ€rskilt som jag var ny i stan. 

Det fanns fler stĂ€llen Ă€n dessa tvĂ„, varav KĂ„ren skulle bli ”mitt” med tiden, men sĂ„ hĂ€r i början kĂ€nde jag inte till dem.  


..

Jag ska berĂ€tta lite om Savoy. 

DĂ€r kom man ganska snart in i ett jĂ€ttestort rum, som var symboliskt avdelat till en bardisk, som var lĂ„ng och vĂ€lbesökt, vidare en avdelning med smĂ„bord och slutligen dansgolvet. 

Kan ni se det framför er?

Dansbandet spelade sina schlagers pĂ„ hög volym, och cigarettröken lĂ„g tĂ€t under taket, och pĂ„ det jĂ€ttestora dansgolvet var det alltid trĂ„ngt. 

Det delades av mĂ„nga mĂ€nniskor med helt olika ambitioner. 

DĂ€r fanns alla de som bara tyckte om att klĂ€ sej fint och dansa en kvĂ€ll, sida vid sida med de handelsresanden som drömde om att fĂ„ sej ett engĂ„ngsligg, och dĂ€rför omgav sej med en stark doft av Brut. 

Vissa var par sedan lĂ€nge, och firade förlovning, födelsedag eller bröllopsdag. 

Dem kĂ€nde man igen pĂ„ att de lade stor vikt vid maten. 

Andra höll pĂ„ att representera. De sĂ€llskapen bestod av nĂ€stan bara mĂ€n i prydliga kostymer. 

Och sĂ„ var det killgĂ€ngen, kompisar som skulle rulla hatt, och motsvarande lite fnissiga tjejgĂ€ng, som tog en försiktig drink och som lĂ€ngtade efter uppskattning och lite Ă€ventyr. 

Jag tror, att mÄnga kÀnner igen beskrivningen av en nöjeslokal i en mindre stad i mitten pÄ sjuttiotalet, Àr det inte sÄ?

AtmosfĂ€ren som omgav oss alla som var dĂ€r, var tĂ€t av alla heta, eller spelat likgiltiga, blickar mellan alla dem som kommit dit för att ragga, med hopp om ett snabbligg eller att hitta Den Ende. 

Ja, det var en mycket brokig publik



..

Men sĂ„ fanns det ocksĂ„ de som jag i mitt stilla sinne kallade De Överblivna. 

Det var alltid 15-20 mĂ€n som satt vid bardisken och drack öl eller drinkar. 

Redan nĂ€r de kom dit hade de resignerade miner och sluttande axlar; De visste nĂ€mligen redan hur det skulle gĂ„. 

Men, underverk KAN ske, och det var dĂ€rför de kom dit. Trots allt. 

Vad annat KUNDE de göra?

Utan att tala med varann, förutom nĂ„got enstavigt ord ibland, satt de dĂ€r pĂ„ sina barstolar och tittade rakt fram, isolerade och pessimistiska, och koncentrerade pĂ„ att dricka sej till mod. 

NĂ€r nĂ„n av dem var tillrĂ€ckligt full för att vĂ„ga, sĂ„ gick han fram till en tjej och bjöd upp. Och fick nej, han var för full, och ”ÖH, ska vi dansa?” var för övrigt ingen bra öppningsreplik.

SĂ„ han vandrade moloken tillbaka till baren, Ă€n en gĂ„ng bortvald, liksom varje helg sen urminnes tider, och sĂ„ började han drĂ€nka sina sorger
..

En efter en gjorde de Överblivna mĂ€nnen samma deprimerande loserpromenad, med Ă„tföljande behov av mer alkohol. 

Det mĂ€rkligaste var, att de alltid gick fram till den mest populĂ€ra tjejen pĂ„ hela stĂ€llet, och dĂ€rmed med hundra procents sĂ€kerhet fick sin vĂ€rdelöshet bekrĂ€ftad. 

Jag tyckte alltid sĂ„ synd om de hĂ€r stackarna. 

De förstod aldrig att de kunde ha slagit sej ner, nyktra och stĂ€dade, hos nĂ„gon rar tös, och börjat samtala med henne som folk. 

DĂ„ hade det kanske lett till att de fick dansa, och kanske rentav till att ett förhĂ„llande inleddes som kunnat sĂ€tta punkt för den ödsliga ensamhet de verkade leva i
..


..

De finns i alla miljöer och Ă€r i alla Ă„ldrar. 

De överblivna, de som resignerat i sin trista sjÀlvbild, de som lÀngtar sÄ mycket efter vÀrme, tillhörighet, kÀrlek och kroppsligt förtroende, men som inte har en aning om hur man gör.

De Ă€r fler Ă€n vad vi kanske lĂ€gger mĂ€rke till. 

VĂ„ra blickar dras nĂ€stan alltid till det som Ă€r intressant pĂ„ ett eller annat sĂ€tt, till mĂ€nniskor, hus, fordon, fĂ€rger, allt som avviker pĂ„ ett sĂ€tt som vĂ€cker vĂ„rt intresse. 

Men de överblivna avviker pĂ„ ett sĂ€tt som snarast gör dem osynliga. 

Det Ă€r alltför lĂ€tt att inte lĂ€gga mĂ€rke till dem över huvudtaget. 

Men om vi andra lĂ€r oss att SE dem, sĂ„ tror jag att lite vĂ€nlighet kan göra underverk. 

Att be dem fika tillsammans med oss andra pÄ jobbet, att frÄga om de vill vara med att leka pÄ skolgÄrden, att ta sej tid till nÄgra minuters vÀnligt smÄprat grannar emellan


Jag tror att alla sĂ„dana smĂ„saker Ă€r viktiga och kan hjĂ€lpa en överbliven mĂ€nniska att kĂ€nna att hen duger. 

Det enda vi behöver göra, egentligen, Ă€r att lĂ€ra oss att verkligen SE dem, dĂ€r de smyger fram i livet som beiga och obemĂ€rkta kvinnor och mĂ€n. 

💛Mina vĂ€nner, kram pĂ„ er!

LÀnk till texten pÄ fb:

https://www.facebook.com/share/p/18RNRbiGtm/?mibextid=wwXIfr