🌟MANNEN PÅ TÅGET, del 1:2

💛Hajjdi, vĂ€nner!

Nu Àr midvinterhelgerna över, och jag hoppas ni samlat kraft och vÀrme inför den, Àn sÄ lönge, mörka vardagen!

Jag vill berĂ€tta tvĂ„ historier för er, som jag lade upp pĂ„ facebook för mĂ„nga Ă„r sen, men som jag tycker Ă€r vĂ€rda att berĂ€ttas igen. 

SĂ„vitt jag vet Ă€r de alldeles sanna, och jag fick dem av en person jag mötte en gĂ„ng. 

Den första handlar om honom sjĂ€lv. 

TyvĂ€rr hade jag inte vett pĂ„ att skriva ner hans namn innan jag glömde det, men hans berĂ€ttelse, den glömmer jag aldrig…


..

NĂ€r jag var nĂ„gra och tjugo, i mitten av 70-talet, sĂ„ tog jag nattĂ„get frĂ„n Stockholm till LuleĂ„. Eftersom jag inte hade rĂ„d med liggvagn, satt jag som alltid i kupĂ©. Jag brukade vanligen bli ensam dĂ€r framĂ„t kvĂ€llen, och kunna sova pĂ„ sĂ€tet. 

Men den hĂ€r gĂ„ngen fick jag sĂ€llskap av en försagd liten farbror. 

Han hade en mycket tunnsliten arbetarkostym och en liten resvĂ€ska i pressad papp. 

Redan dĂ„, i början av 70-talet, hade sĂ„dan mundering blivit sĂ€llsynt, men jag kĂ€nde igen bĂ„de klĂ€dsel och resvĂ€ska frĂ„n nĂ€r jag var liten. 

Det var bara vi tvĂ„ i kupĂ©n, och eftersom vi hade hela natten pĂ„ oss, började vi trevande vĂ€xla nĂ„gra ord. 

Det var svĂ„rt för honom, mycket svĂ„rt i början, men sakta, och med allt större sĂ€kerhet i talet, vĂ€xte hans berĂ€ttelse fram. 


..

Han var frĂ„n en liten by, nĂ„nstans upp lĂ€ngs Tornedalen, och hade som fattigt född redan som liten börjat slita som drĂ€ng. 

Den enda framtid han kunde förestĂ€lla sej som möjlig var att för usel lön arbeta hĂ„rt fram till sin död. 

Men det svĂ„raste, berĂ€ttade han, var det förakt de mer vĂ€lbestĂ€llda visade för sĂ„dana som honom…

NĂ€r han var 16-17 Ă„r blev det revolution i Ryssland. 

SĂ„dana nyheter fick vingar i Röda Norrbotten. 

T.o.m. han, en fattig arbetare i en liten by, nĂ„ddes av ryktena om att arbetarna gjort revolution och var pĂ„ vĂ€g att skapa sitt eget land…


..

Den unge fattigdrĂ€ngen blev hĂ€nförd, och bestĂ€mde sej för att ta sej dit. 

PĂ„ den tiden klĂ€dde arbetarna upp sej sĂ„ fint de kunde till 1:a Maj, och i samma anda ville denne unge grabb klĂ€ upp sej nĂ€r han skulle till Arbetarnas Land. 

SĂ„ han tog sina smĂ„ besparingar och köpte en begagnad kostym och en billig resvĂ€ska av papp, och sĂ„ började han gĂ„ österut, genom norra Finland. 

Han passerade ryska grĂ€nsen genom skogen, och fĂ„ngades in av grĂ€nsvakten. 

Dessa unga grabbar kom frĂ„n olika delar av det som skulle bli Sovjetunionen. De var obildade och frĂ„n Ă€nnu fattigare förhĂ„llanden Ă€n den tornedalske drĂ€ngen. För dem var en kostym en signal om rikedom. 

Inte heller kunde de tala med varann, och sĂ„ togs den 17-Ă„rige tornedalningen tillfĂ„nga som spion. 


..

Efter en rĂ€ttegĂ„ng han inte förstod ett ord av, och dĂ€r ingen förstod honom, skickades han till ett fĂ„nglĂ€ger i Sibirien. 

Det var hĂ„rda Ă„r, med svĂ„ra umbĂ€randen innanför taggtrĂ„den, men han överlevde, och det var dĂ€r han lĂ€rde sej ryska. 

SĂ„ smĂ„ningom fick han flytta ut i den ganska folktĂ€ta byn utanför taggtrĂ„den, och han gifte sej men fick aldrig nĂ„gra barn. 

Livet var strĂ€vt, men ganska bra, och han stannade dĂ€r han var under resten av sitt Rysslandsliv. 

NÄgra Är innan vi trÀffades pÄ tÄget hade hans hustru dött, och en dröm hade vaknat inom honom;

Han ville ÄtervÀnda till Sverige, till Tornedalen!

SÄ han ansökte om utresetillstÄnd, och fick det till slut!

NĂ„gon (jag uppfattade det som nĂ„n slags myndighet) köpte biljetterna han behövde och vĂ€xlade hans magra reskassa till svenska kronor. 

Han fick en handskriven lapp med kyrilliska bokstĂ€ver om hur han skulle ta sej, utanför Sovjet. 

Och en annan lapp, ocksĂ„ den handskriven men med latinskt alfabet, med uppgifter om tĂ„gnr, tider och platser. Den skulle han visa vid behov, sĂ„ han kunde pekas i rĂ€tt riktning. 


..

Och nu satt denne tunnslitne och Ă„ldrade man pĂ„ tĂ„get, pĂ„ vĂ€g ”hem”. 

Han hade inte sagt ett svenskt ord sen han var 17 Ă„r, men under natten kom hans svenska sprĂ„k (nĂ„ja, nĂ„n slags tornedalsk variant av det) igĂ„ng, med bĂ„de möda och gnissel. 

Och han var rÀdd, förstÄs!

Framtiden var fullstĂ€ndigt oviss. Han visste inte ifall han skulle kĂ€nna igen nĂ„gon, eller om nĂ„gon alls skulle minnas honom…

En gĂ„ng hade han lĂ€mnat ett fattigt och lortigt Sverige, och han kom nu tillbaka till ett land som blommat upp i vĂ€lfĂ€rd och relativ rikedom; ett samhĂ€lle han aldrig mött och inte visste nĂ„gonting om. 


..

Vi samtalade hela natten, och ganska mycket om hur det moderna Sverige fungerade. 

NĂ€r vi kom till Boden skildes vi, för dĂ€r skulle jag vidare till LuleĂ„. 

Detta var lĂ„ngt före internet, och jag var ung och korttĂ€nkt. 

Men redan pÄ tÄget till LuleÄ insÄg jag mitt misstag:

Jag borde sjÀlvklart ha gett den gamle mannen min adress! Han skulle behöva en reservkontakt, ifall han inte skulle finna nÄgon att ansluta till i sin gamla hemby!

Men dĂ„ var det redan för sent, och jag fick aldrig veta hur det gick för honom. 

Men mĂ„nga gĂ„nger har jag tĂ€nkt pĂ„ den troskyldige tonĂ„ring som en gĂ„ng klĂ€dde sej fin och gick till Ryssland. 

Och pĂ„ den trötte och rĂ€dde gamle man, som reste tillbaka till sin barndomsby…

(Är det nĂ„gon som vet nĂ„got om hur det gick för honom?)


..

Men allra mest har jag tĂ€nkt pĂ„ en berĂ€ttelse i berĂ€ttelsen. 

Mannen pĂ„ tĂ„get berĂ€ttade för mej om en kvinna som han, liksom mĂ„nga andra, vördade. Han mötte henne i Sibirien, och dĂ€r kallades hon Ängeln, rĂ€tt och slĂ€tt. 

Henne ska jag berÀtta om i nÀsta inlÀgg!

💛Kram!

LÀnk till texten pÄ fb:

https://www.facebook.com/share/p/19etLSXFG9/?mibextid=wwXIfr