💛Hajjdi, vänner!

Idag vill jag skriva lite om det jag tycker är en av livets stora gåvor, nämligen vänkärlek. 

Jag har, såsom många andra, haft mängder av bekanta under åren. 

Jag tycker mestadels om människor, och det har ofta gett mej både nöje, upplevelser och trivsel att umgås med dem, även med ganska ytligt bekanta. 

Men de allra flesta har kommit och gått, så som det är här i livet, åtminstone för någon som flyttat runt så mycket som jag har gjort. 

En del personer har ändå stannat i mitt liv under en längre tid och vi har så småningom blivit vänner. 

…..

Men med de flesta vänner är det ju ändå så att man så att säga har olika riktningar, eller utvecklingslinjer, i livet. 

Man kommer in i varandras liv, men från olika håll, under ett tidsskede då man har mycket gemensamt, eller mycket att ge varann, och vänskapen blir snabbt både djup och varm. 

Men sedan går de där olika utvecklingslinjerna isär, och efter längre eller kortare tid tunnas det gemensamma ut. 

Man går helt enkelt vidare, men inte i samma riktning. 

Ingen har gjort något fel, ingen har svikit, men båda kan känna sorg över falnande betydelse för varann. 

Vänskapen är kvar, men tömd på dynamik, och den kontakt man kanske bibehåller fylls av uppdateringar och minnen, men den har inte längre någon levande substans i nuet. 

…..

Men, om man har riktig tur, så kan några av dessa vänskapsrelationer visa sej hålla för att man utvecklas åt olika håll. 

Själva olikheterna ger vänskapen näring. 

Då djupnar vänskapen till någonting, där man står varann mycket, mycket nära. 

Då finns man för varann i glädje och sorg, genom sjukdom, prövningar och förälskelser. 

Och man vet att man alltid kommer att ha varann, oavsett allt. 

…..

Jag har några sådana vänner. 

Det har tagit flera decennier att nå den närheten och den tilliten till varann, och det är en ovärdelig gåva att äga den trygghet som den vänskapen ger. 

Det är en vänskap helt utan rädsla. 

Ingen av oss har någonsin försökt binda den andre, eller försökt sätta oss i samma bur för att inte förlora varann. 

Och just därför har tillgivenheten ständigt ökat. 

Vi har alltid varit fullkomligt fria gentemot varann, och uppmuntrat varann och gett varann stöd när det krävts mod att våga ta ett eller annat avgörande kliv. 

Och den friheten tror jag är en av de grundläggande förutsättningarna för sådan djup vänskap. 

När ingenting binder, såsom skuld, plikt, förväntningar eller vanor, så finns det heller ingenting att skydda sej emot eller bekämpa. 

…..

Jag är aldrig någonsin ensam med praktiska eller känslomässiga problem som jag inte klarar upp själv. 

Jag kan alltid vara fullständigt uppriktig om vad jag gör och känner, och jag vet att jag alltid får stöd när jag vill ha det. 

Och jag vet också, att ingen dömer mej, föraktar mej, pratar skit om mej, förråder förtroenden eller förställer sej mot mej, inte bland dessa vänner. 

Jag kan vara precis den jag är gentemot dem, så som de också är mot mej. 

Och eftersom jag inte har, och aldrig har haft, någon romantisk relation med någon av dem, så slipper jag också alla de tusen fallgropar och förväntningar som hänger ihop med parförhållanden. 

…..

Jag är så oändligt tacksam att jag har allt detta, och jag vet hur privilegierad jag är. 

Och jag vet att många människor tror att det inte ens finns, detta att så obetingat och riskfritt kunna lita på någon annan. 

Men det finns. 

Och jag kallar det vänkärlek. 

💛Må gott, mina vänner!

Länk till texten på fb:

https://www.facebook.com/share/p/19y6Zu5Y8w/?mibextid=wwXIfr