đHajjdi, vĂ€nner!
Jag sitter hÀr ikvÀll och försöker finna ett sÀtt att formulera det som fyller mej.
Att ta del av nyheterna dessa veckor har varit som att bli utsatt för misshandel. Slag pĂ„ slagâŠ
Och jag hinner inte ens ta in det som hÀnt innan nÀsta smÀll kommer.
Ibland undrar jag om det Ă€r jag eller vĂ€rlden som blivit galenâŠ
Och vi Àr nog mÄnga som kÀnner sÄ.
âŠ..
Först och sist handlar det naturligtvis om det som hÀnder i USA, med alla dess hemska konsekvenser, bÄde dÀr och överallt.
Men ocksÄ om det som hÀnder i resten av vÀrlden, inklusive i vÄrt eget land.
Det kĂ€nns ibland som att leva i en dĂ„lig dystopisk framtidsroman, dĂ€r författaren flĂ€skat pĂ„ med alla tĂ€nkbara överdrifterâŠ
Men det Àr ju dessvÀrre verklighet, hÀr och nu.
âŠ..
Jag skrev i texten âSvart, svart, svartâ för nĂ„gra veckor sedan, om hur jag ibland sjunker till botten av förtvivlan och maktlöshet.
Men att jag har lÀrt mej att det Àr just pÄ bottnen jag tar avstamp och skjuter uppÄt igen och minns allt det goda, som ju Àr lika sant som det onda.
Men nu kÀnns det, sedan nÄgra veckor, som att slagen Àr för mÄnga.
Jag kommer inte upp ur det svarta hÄlet av misströstan, jag sjunker bara djupare ner.
Och jag har insett, att jag behöver nÄgot konkret att hÄlla mej i, ett förhÄllningssÀtt som Àr stabilt.
Som en stege upp ur hÄlet av misströstan. Oavsett hur mÄnga stjÀrnsmÀllar jag fÄr.
Och jag tror jag funnit nÄgot som funkar, i alla fall för mej.
Jag ska berÀtta hur jag tÀnker.
Men dÄ mÄste jag först beskriva hur jag ser pÄ vÀrldens tillstÄnd, och hur jag tror att dessa mörkrets dirigenter tÀnker och agerar.
âŠ..
Jag tror inte att det Àr nÄgon slags konspiration, mörkermÀn emellan.
Men jag tror att de funnit likar i varann, och stödjer varann och delar erfarenheter, inspirerar varandra och kanske ocksÄ i viss mÄn planerar tillsammans.
De ser vÀrlden som en plats dÀr alla Àr egoister, bÄde individer och grupper. Alla medmÀnniskor Àr som bÀst verktyg för deras egoistiska vinningar, och aldrig vÀrdefulla i kraft av sej sjÀlva.
I den vÀrlden finns det bara en enda konsekvens av allt som hÀnder;
Att vinna eller försvinna.
Och det Àr de starkaste och slugaste som vinner.
Det de vinner Àr makt, rikedom och/eller status.
Och mörkermÀnnen, de vill alla vara den starkaste av alla.
Men dÄ mÄste de först av allt kvÀsa alla veka idéer om demokrati och samarbete, eftersom den stora massan av folket tillsammans Àr starkare Àn nÄgon av dem sjÀlva.
Det Àr den processen som pÄgÄr i vÀrlden nu, som jag ser det.
âŠ..
Det som de mörka krafterna satsar pÄ idag, Àr alltsÄ att vi andra ska splittras och misstro varann.
Alla fejknyheter, konspirationsteorier, rasistiska vinklingar, destruktiva botkampanjer och samvetslösa politiska beslut avser att öka polariseringen.
Att hÀrska genom att söndra.
De Àr nog inte sÄ mÄnga egentligen, dessa ondskans dirigenter.
De Àr inte varandras vÀnner eller fungerar som team, utan ser varann som verktyg för att öka sin egen makt.
Och de kommer att kallt svika varann nÀr de anser att det gynnar dem sjÀlva.
âŠ..
Men idag har alla dessa onda mĂ€n samma fara att bemöta: folkets kraft, driven av den âsvaga feghetâ som avhĂ„ller dem frĂ„n att bekĂ€mpa varann.
Det som skrÀmmer dessa ondskans hantlangare Àr folkets drift att sluta sej samman, som ett fiskstim nÀr den stora, hungriga fisken nalkas.
Den driften Àr ett hot mot mörkermÀnnens vÀxande makt.
Driften att skapa fackföreningar, organisationer och andra sammanhang dĂ€r de svaga blir starka tillsammansâŠ
För att avvÀrja risken av att folket inser sin gemensamma styrka, sÄ driver dessa ondskans dirigenter, mycket mÄlmedvetet, oss andra till att i bÀsta fall se varann som hjÀrntvÀttade och grundlurade idioter.
Och i vÀrsta fall, till att hata och förakta varann, och se varandra som skyldiga till att de problem vi har i vÄra samhÀllen uppstÄtt.
Och problemen i frÄga, de handlar alltid om hur invandrare bemöts, vÀlkomnande eller fientligt, om hur hbtq+ bemöts, och om hur fattiga och försvarslösa mÀnniskor bemöts.
De handlar om hur kvinnor vÀrderas och behandlas, om hur funktionshindrade, sjuka och Äldrande mÀnniskor uppskattas eller föraktas, och hur de ses pÄ.
Kort sagt, vi blir infösta eller inlockade i en giftig syn dÀr alla, alla utom vi sjÀlva och dessa mörkermÀn, ses som samhÀllsproblem av allt fler.
Och de toxiska mÀnnen hejar pÄ.
âŠ..
MÄnga invaggas alltmer i detta mörker, genom de mÄnga knep att vÀnda sanning till lögn och lögn till sanning, som de svarta dirigenterna skapar.
Men mÄnga andra stÄr dock envist kvar, och försvarar den anstÀndiga synen pÄ sina medmÀnniskor.
Och de anstÀndigas skara mÄste dÄ kvÀsas, skrÀmmas och föraktas till tystnad, helst av dem som hamnat pÄ den mörka sidan.
Det handlar om JAG eller VI, och VI mÄste tryckas ner.
Och ju mer denna polarisering ökar, ju mer det leder till avsky mot âde andraâ, frĂ„n bĂ„da lĂ€ger, desto fastare blir mörkermĂ€nnens grepp över samhĂ€llet.
SÄ ser deras agenda ut, detta Àr de vidriga dirigenterna gemensamma strÀvan i detta steg av att bli störst.
âŠ..
SÄ ser jag pÄ var i hÀndelseutvecklingen vi stÄr just nu, och jag tycker det Àr fullstÀndigt förfÀrligt och sÄ obegripligt med denna massiva illvilja mot sjÀlva idén om ett gott samhÀlle.
Men det ĂR.
SÄ vad kan vi göra för att orka stÄ kvar i tillit till vÄra medmÀnniskor och i övertygelsen om det godas kraft, nÀr det inte lÀngre rÀcker med det vi hÄllit fast oss vid hittills?
Hur ska vi undgÄ depression och vanmaktens apati?
âŠ..
Det Àr mycket lÀtt att förvivla.
MEN, mina vÀnner, de flesta mÀnniskor Àr fortfarande hyggliga sjÀlar.
De allra flesta av oss vill vĂ€rma ett frysande barn, mata en svĂ€ltande hund, stödja en vĂ€n i krisâŠ
Och det gÀller sjÀlvklart ocksÄ dem som nu tror pÄ mörka ord och svarta tankar.
DÀrför Àr det med hyggligheten i mÀnniskors inre vi mÄste tala med varann.
Att endast konfrontera nÀr det Àr nödvÀndigt.
Att inte bli fly förbannad för ett giftigt pĂ„stĂ„ende om nĂ„gon eller nĂ„got i fikarummet, utan i stĂ€llet vĂ€nligt frĂ„ga âvarför sĂ€ger du sĂ„?â.
Och sedan hela tiden tala med den hyggliga mĂ€nniskan. Inte med föredrag om hur det ĂR, inte genom att pĂ„stĂ„ att den andre Ă€r lurad, utan med respekt för den andres Ă„sikter och erfarenheter.
Det Àr klart, om den andre visar sej vara till exempel en rabiat rasist, dÄ kan man behöva ta strid.
Men de allra flesta Àr inte rabiata.
De Àr hyggliga.
âŠ..
Det jag insett Àr att det enda sÀttet att möta de svarta dirigenternas lömska strategi, det Àr att vÀva en samhÀllsgemenskap som Àr motsatsen till polarisering, nÀmligen tillsammansskap.
Tillsammansskap med medmÀnsklighet som grund.
Inte tillsammansskap som i att vÀlja sida för att man delar Äsikter.
Att lita pÄ de flesta mÀnniskors egentliga hygglighet Àr detsamma som att bekÀmpa hat och hot.
Det Àr detsamma som att bygga ett hyggligt samhÀlle att leva i.
För alla.
Vi befinner oss alla i olika sociala situationer och har olika personligheter.
Men vi kan alla göra skillnad, var och en pÄ sitt sÀtt.
Vi kan alla göra vÄr egen, stora eller lilla del, i att sabotera för dirigenterna.
Genom att bygga inkluderande tillsammansskap.
âŠ..
Och varje gÄng nÀr den dÀr smÀllen kommer och jag kÀnner förtvivlan och vanmakt, sÄ har jag nu, i detta, ÀndÄ ett spÄr att följa i mörkret.
En stege att klÀttra pÄ.
En riktning som jag tror leder rÀtt.
Och om det kÀnns kolmörkt, om jag inte ens orkar tro pÄ stegens hÄllbarhet, dÄ hÄller jag mej fast i de kloka orden frÄn Disneyfilmen Frost:
âTake the next right stepâ.
TAKE THE NEXT RIGHT STEP.
NÄgot annat kan man ju ÀndÄ aldrig göra.
Oavsett om det Àr ljust eller mörkt, oavsett hur mycket eller lite man uppfattar av situationen och sammanhanget.
Mina vÀnner, hÄll hjÀrtat varmt och ryggen rak, och sluta aldrig tro pÄ kraften i hygglighet!
đKram!
LÀnk till texten pÄ fb:
https://www.facebook.com/share/p/15noGozBxp/?mibextid=wwXIfr