🌟ELVIE. 

💛Hajjdi, mina vĂ€nner!

IkvĂ€ll ska jag skriva om en person, som fortfarande, efter snart tre decennier, fyller mej med bĂ„de vĂ€rme och medkĂ€nsla, nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ henne. 

HĂ€r kallar jag henne Elvie, ett namn jag tror hon hade tyckt om. 

Elvie var utomĂ€ktenskaplig dotter till en kvinna i Göteborg. 

Denna stackars fattiga kvinna hade fallit för kĂ€rleken, men blivit bedragen. Mannen skulle gifta sej med sin fĂ€stmö bara nĂ„gra mĂ„nader efter Elvies födelse. 

Och om detta hade Elvies mor förstĂ„s inte haft en aning, nĂ€r hon föll för den stilige mannen. 

SĂ„ nu befann hon sej i en omöjlig situation, med krossat hjĂ€rta, en nyfödd dotter och rĂ€dsla inför hur hon skulle klara av att försörja sej och sitt barn. 

Detta hade Elvies moster berĂ€ttat för Elvie, och med djup medkĂ€nsla för sin mor, berĂ€ttade Elvie det vidare för mej. 


..

Mostern hade varit djupt upprörd över hur hennes snĂ€lla och lite naiva lillasyster behandlats. 

PĂ„ den tiden stod lysningar alltid annonserade i dagstidningarna, och mostern visste dĂ€rför nĂ€r och var mannens bröllop skulle bli av. 

Hon skaffade det nödvĂ€ndiga papperet och vĂ€ntade in honom utanför kyrkan. 

NĂ€r han anlĂ€nde tog hon honom avsides och krĂ€vde, att han skulle skriva pĂ„ ett erkĂ€nnande av faderskapet. 

Annars skulle hon gĂ„ in i kyrkan och öppet protestera mot bröllopet med hĂ€nvisning till barnet. 

Mannen insĂ„g, att hon verkligen skulle göra allvar av sitt hot, och han blev livrĂ€dd vid tanken pĂ„ skandalen som skulle bli, och alla dess konsekvenser. 

SĂ„ han skrev pĂ„. 


..

Elvies mor klarade av det, i fem Ă„r vill jag minnas att hon sa det var, men sedan gick det inte lĂ€ngre. DĂ„ var mostern död, och alla möjligheter till stöd var uttömda. 

Elvie auktionerades bort. 

En bonde i trakten dĂ€r jag mĂ„nga Ă„r senare trĂ€ffade Elvie, krĂ€vde minst med pengar för att ta hand om henne, sĂ„ han vann auktionen och förde den lilla flickan till sin gĂ„rd. 


..

NĂ„gon kĂ€rlek fick Elvie aldrig pĂ„ den gĂ„rden, dĂ€remot hĂ„rt arbete. 

Hon hade inga egna pengar, och kunde aldrig söka upp sin mor. Hon visste inte ens om modern levde eller var hon fanns. 

Men hon berĂ€ttade för mej att hon mycket gĂ€rna hade viljat försöka hitta henne. 

NĂ€r Elvie vĂ€l var vuxen, gifte hon sej med förste bĂ€ste man som ville ha henne, för att komma ifrĂ„n gĂ„rden. 

DessvĂ€rre var han en snĂ„l och kallsint man, innehavare av en byafför nĂ„gon mil frĂ„n fosterhemmet. 

Elvie skulle aldrig ha sagt ett ont ord om honom, men utifrĂ„n situationer hon berĂ€ttade förstod jag, att hon genom det Ă€ktenskapet förblivit arbetsslav utan nĂ„got sjĂ€lvbestĂ€mmande att tala om. Hon fick inte ens lyssna pĂ„ radion, eftersom den drog el



..

NĂ€r jag lĂ€rde kĂ€nna Elvie var hon Ă€nka och bodde i en av lĂ€genheterna i den ekoby dĂ€r ocksĂ„ Janne och jag bodde. 

Vi lĂ€rde oss att tycka förskrĂ€ckligt mycket om henne. 

Elvie var en strĂ€v liten krutgumma med ett hjĂ€rta av guld och en drastisk och mycket drĂ„plig humor. 

Hon var vĂ€ldigt ödmjuk, men med en stark inre resning. 

Kort sagt, en underbar person. 

Janne och jag frĂ„gade, om hon ville bli vĂ„r ”adoptivfarmor”, och det ville hon. 

Hon var sjĂ€lvklart med pĂ„ alla bemĂ€rkelsedagar, och vi mĂ„nade om henne det bĂ€sta vi kunde. 


..

SĂ„ beslöt Janne och jag oss för att köpa den ganska förfallna lilla gĂ„rden FjĂ€llet, som lĂ„g sĂ„ vackert nĂ„n halvmil ifrĂ„n ekobyn. 

Vi frĂ„gade Elvie om hon ville flytta med, och hon blev jĂ€tteglad. 

Vi beslöt tillsammans vilket rum hon skulle ha, och vilka tapeter, och mina tonĂ„rsbarn var lika förtjusta som vi över att fĂ„ bli familj pĂ„ riktigt med henne. 


..

Men Elvie började kĂ€nna sej trött och hĂ€ngig, och hon hade fĂ„tt ont i ryggen. 

HUR trött hon var förstod jag inte förrĂ€n en dag nĂ€r hon mĂ„ste vila innan hon gick de femtio meterna hem till sej. 

Hon fick lĂ€gga sej pĂ„ vĂ„r sĂ€ng, och jag bredde en skön filt över henne. 

Elvie fick tĂ„rar i ögonen, och sa att ingen nĂ„gonsin brett en filt över henne tidigare. 

DĂ„ brast mitt hjĂ€rta. 


..

En mĂ„nad senare var hon död. 

Cancern tog henne innan hon kunde flytta, men in i det sista trodde hon att vi inte förstod. 

SĂ„ vi pratade om hur roligt det skulle bli för oss alla pĂ„ FjĂ€llet, och Elvie dolde tappert sina smĂ€rtor. 

Jag tror, att det var en sĂ„ stor glĂ€dje för henne att lĂ„tsas, att hon inte nĂ€ndes bryta den illusionen genom att berĂ€tta att hon var döende


Och vi lĂ€t henne bestĂ€mma genom att lĂ„tsas inte förstĂ„. 

Elvie var en underbar mĂ€nniska, och vĂ€rlden blev en smula fattigare nĂ€r hon gick bort. 

💛Mina vĂ€nner, vi mĂ„ste njuta av vĂ€rmen frĂ„n de goda mĂ€nniskor vi har omkring oss sĂ„ lĂ€nge vi fĂ„r ha dem, eller hur?

Kram!

LÀnk till texten pÄ fb:

https://www.facebook.com/share/p/1A5g5oRU7G/?mibextid=wwXIfr