💛Hajjdi, vänner!

Det var en kvinna som skrev några kloka ord i en tråd på facebook:

…..

Vart tar det föraktade 

enkla folket vägen ?

De som hellre vill arbeta med sina händer, de som pratar ett enkelt språk, de som inte kan noter men sjunger ändå, de som lagar en bil men inte kan följa en manual, de som får dåligt självförtroende för att de inte klarat den intellektuella skolan, de som lär sig språk utan grammatik, de som tänker mot strömmen, de som är kreativa, de som gillar röda stugor och inte betonglådor, de som tjänar minst men gör grovjobbet, de som blir serverade någon annans arkitektur och konst.

De som ständigt känner att något inte stämmer.

Vart tar de vägen ?

Ja, kanske känner de sig hemma hos SD eller Trump.

Där kan de kanske förakta tillbaka. 

— Brigitte Helena Touche —

…..

Detta kom mej att fundera på vad förakt egentligen är. 

Alltså, jag vet förstås vad det är, men hur fungerar det? Egentligen?

Finns det någon människa som inte hyser förakt för någon annan kategori av personer?

Eller någon som aldrig föraktat någon annans beteende?

Är förakt i grunden en god egenskap, som hjälpt mänskligheten framåt, som ett slags förstärkning av gruppnormerna?

Eller är det en destruktiv kraft som bromsat en god utveckling av mänsklig kultur?

Självklart har jag inga svar, men däremot funderingar. 

…..

Jag tänker mej förakt som ett sätt att rangordna, inom skammens domäner. 

Den som gör något föraktligt har anledning att skämmas. 

Den som föraktas som person bör skämmas över vem hon är. 

Att förakta ett hantverk, en kultur eller musik, det är att rangordna och säga att det är undermåligt. 

—”Skäms du inte att kalla sånt här skräp för hantverk/kultur/musik? 

Du har antingen dålig smak, är obildad eller grov och simpel.”

…..

Alla sådana värderingar utgår ifrån hierarkier. 

Bra. Dålig. Bättre. Sämre. 

Förakt rentav förutsätter hierarkiska värderingar, så vitt jag kan se. 

Massor av kulturer har byggts på sådan hierarki, med åtföljande förakt enligt gällande värderingsskala. 

Ett exempel på klasshierarki:

”Jag kan ingenting om någonting, och har heller inga färdigheter. 

Men jag är av ädel börd, och därför mer värd än de flesta andra”.

Ett exempel på kunskapshierarki:

”Jag kan mer om detta än någon annan, och därför är det bara jag som vet, och mitt ord om saken är mer värt än andras.”

Och om en är mer värd, så måste de andra vara mindre värda, eller hur?

Och de som är mindre värda kan föraktas. 

Men ingen person vill väl känna sej mindre värd än någon annan, såvida det inte är en så stark norm i samhället, att det nästan känns som en naturlag. 

Däremot vill många känna sej bättre än andra. 

Kanske därför att, om man pejlar djupt, då vara säker på att aldrig kunna ses som sämre?

…..

Men hur kan man då bemöta  ett förakt som riktas mot den man är, den grupp eller det folk man tillhör eller kanske mot de kulturyttringar och paradigm man växt upp med?

Jag tror att det i praktiken bara finns två sätt att bemöta det på. 

…..

Det ena sättet är att böja sej för andras förakt och internalisera föraktet till självförakt, till det yttre eller i det inre. 

Att skämmas över den man är, det man gjort eller det man tillhör. 

Man är bara en liten lort, och vet om det. 

Och kanske försöker man kompensera detta genom att bli servil eller genom att på något sätt försöka förtjäna att få vara med. 

…..

Det andra sättet är att göra motstånd mot föraktet på de sätt man kan. 

Till exempel genom att hitta ett sätt att klättra på samhällsstegen, eller kanske att förakta tillbaka, som Brigitte skrev. 

Att statusklättra, alltså att lyckas höja sej några pinnhål i hierarkin genom studier, genom att hitta ett sätt att bli förmögen eller kändis,  det tror jag är vanliga sätt att bemöta förakt. 

Och eftersom man då jagas av självföraktet, med en gnagande rädsla för att ”bli avslöjad”, så är det lätt att bli cynisk mot andra, att bli en kallsinnig paragrafryttare eller hänsynslös, i ständig konkurrens med andra. 

…..

Och om man bara har motförakt att försvara sej med, då kan det nog gå riktigt illa. 

Man kan till exempel bli extremist åt något håll, extremism som inte grundar sej i ideologisk övertygelse, utan i hängivenhet för ”saken”, och som alltid innebär förakt för alla andra. 

Eller också kan det leda till bedrägerier eller rån mot oskyldiga människor, rasistiskt hat eller andra uttryck för förakt. 

Det är så här jag tror att föraktets mekanismer ser ut. 

……

Så vad kan man då göra för att minska detta  eländiga förakt, som jag tycker är så farligt destruktivt?

Jag tror, att nyckeln är att visa människor respekt. 

Att man kan bli arg, besviken eller ledsen på grund av en persons handlingar och åsikter, men ALDRIG se den personen som ond eller rutten (det finns undantag, det medger jag, men de är sällsynta). 

Att man straffar onda handlingar, men aldrig personer. En våldtäktsman ska naturligvis fängslas för sitt brott, men aldrig för sin personlighet. 

Om det behövs ska han stanna i fängelse för att skydda andra människor, inte för att han är en usel person.  

Hans brott är föraktansvärt, men inte han själv. 

Samtidigt tror jag att det är viktigt att alltid ge personer cred för goda handlingar. 

En god handling visar på en god person, åtminstone i det avseendet. 

Detta bygger stolthet i människor, och river ner både förakt och självförakt. 

Det är också viktigt att man strävar efter att sprida denna människosyn uppåt i sitt samhälle, så som vi gjort i Sverige tills inte alltför länge sen. 

Jag tror, att förakt föder förakt, och att respekt föder respekt. 

Och att denna åsikt är en grundbult i ett gott samhällsbygge, lika väl som i personliga relationer. 

…..

Så tänker jag, mina vänner, och om jag har rätt så är detta en bred väg framåt mot en bra framtid. 

Det tar tid, självklart, LÅÅÅNG tid, att få respekt att ersätta förakt, men jag citerar Gubbtjyven i Sagan om Ringen:

”Det jobb som aldrig påbörjas tar längst tid att få gjort.”

💛Kram!

Länk till texten på fb:

https://www.facebook.com/share/p/15joMPNo6G/?mibextid=wwXIfr