🌟FLICKAN KAKA. 

💛Hajjdi, vĂ€nner!

Idag vill jag berĂ€tta om flickan som kallades Kaka. 

Det hela utspelade sej i Kortedala, i Göteborg. 

PĂ„ torget, nĂ€ra dĂ€r jag bodde, fanns det ett gĂ€ng som bestod av ett trettiotal killar och tjejer, som alla var tolv, tretton Ă„r. 

SjĂ€lv var jag tjugo. 

De hĂ€ngde dĂ€r pĂ„ torget nĂ€stan varje dag nĂ€r jag kom frĂ„n jobbet och ibland bytte vi nĂ„gra ord. 


..

En gĂ„ng stannade jag till en lĂ€ngre stund och dĂ„ sĂ„g jag nĂ„got mĂ€rkligt. 

En söt liten tjej satt och duckade med tĂ€ta men ojĂ€mna mellanrum, medan hon glatt och oberört pratade pĂ„ tillsammans med sina kompisar. 

Efter en stund frĂ„gade jag varför hon gjorde sĂ„, och hon svarade med sjĂ€lvklarhet ”för flygplanen, sĂ„ klart”.

Hon pratade om flygplan, i storlek av en humla ungefĂ€r, som kom körande i full fart just dĂ€r hon satt


Och det visade sej, att detta var ett sniffargĂ€ng. 

De hade svĂ„rt att fĂ„ tag pĂ„ thinner, sĂ„ dĂ€rför tuggade de ofta Karlssons Klister. Thinner var mycket starkare, sĂ„ det var lite fler ritualer runt det. Till exempel sĂ„ valde de noga var de skulle sniffa nĂ„nstans. 

Klister var liksom mer till vardags. 


..

Jag tog med mej hela gĂ€nget hem för att ”snacka och ha det trevligt”. 

Och för att göra en lĂ„ng historia kort, sĂ„ kom de snart hem till mej varje vardagkvĂ€ll under nĂ„gra timmar. 

Vi pratade om allt möjligt som intresserade dem. 

Varför blev det krig?

Vad hÀnder nÀr man dött?

Finns Gud?

Och naturligtvis mycket om skolan. 

Jag prackade inte pĂ„ dem nĂ„gra Ă„sikter, utan grejen var att de fick prata om sina tankar med varann. 

Men det var en regel jag var stenhÄrd med:

Om nĂ„gon var pĂ„verkad fick den gĂ„ igen, och det ledde faktiskt till att samtliga, nĂ„gon mĂ„nad senare, hade slutat sniffa. 


..

MĂ„nga av dessa ungar levde ganska vind för vĂ„g. NĂ„gra hade det bra, men nĂ„gra andra levde i ren misĂ€r. 

VĂ„ld och sprit förekom hemma hos de flesta av dem. 

Kaka hade det nog vĂ€rst. 

En gĂ„ng kom hon förtvivlad och berĂ€ttade, att hon fĂ„tt en vit kattunge av sin mamma. 

Det var stort, inte bara för att kattungen var sÄ söt, utan ocksÄ för att hennes mamma gett henne en present!

Den vĂ„ldsamme man som mamman för tillfĂ€llet bodde med tyckte att kattungen var i vĂ€gen. 

Han tog den ifrĂ„n Kaka och knĂ€ckte nacken pĂ„ den mot ett bord, slĂ€ngde över den till Kaka och sa att ””hĂ€r har du”!

Hon hann bara ha sin fina kattunge nĂ„gra timmar, och mamman tyckte att det var ”lite onödigt” att mannen gjorde sĂ„. 


..

Kaka hade en lillebror som gick i första klass. 

Han var omhĂ€ndertagen och bodde pĂ„ ett pojkhem. 

Varje dag efter skolan mĂ„ste barnen dĂ€r klĂ€ om till pyjamas, sĂ„ de inte skulle rymma. 

Den lille killen hade inte fĂ„tt nĂ„gon omvĂ„rdnad att tala om, nĂ€r han vĂ€xte upp. DĂ€remot en hel del stryk, och det var dĂ€rför han omhĂ€ndertogs. 

Men han hade en enda trygg punkt: Kaka. 

Hon var den enda som försökt skydda honom, hjĂ€lpa honom och kramat honom nĂ€r han var ledsen. 

Kaka var den enda han litade pĂ„ i hela vĂ€rlden. 

Och jag var den enda vuxna som Kaka litade pĂ„. 


..

En tidig vinterkvĂ€ll nĂ€r jag kom hem, fann jag en sorglig syn vid min dörr. 

Det var Kaka med sin lillebror vid handen. Pojken hade bara pyjamas pĂ„. 

Kaka hade hjĂ€lpt honom att rymma och sedan hade de vĂ€ntat i trappuppgĂ„ngen pĂ„ att jag skulle komma hem. 

Kaka ville att jag skulle hjĂ€lpa henne att rĂ€dda Lillebror, och pojken tittade pĂ„ mej med rĂ€dda men fövĂ€ntansfulla ögon


Vad i himmelns namn skulle jag göra???

Jag var tjugo Ă„r, nĂ€stan helt okunnig om hur det sociala systemet fungerade. Jag jobbade heltid och kunde ju inte ta pĂ„ mej ansvaret för en liten kille med allt vad det innebar. 

KlĂ€der, skolgĂ„ng, omvĂ„rdnad, sociallagar och regler som jag inte visste nĂ„nting alls om. 


..

Och dÀr stod de hand i hand, Kaka och hennes lillebror, och litade pÄ att jag skulle rÀdda honom!

Jag var ju tvungen att svika dem!

Jag var tvungen att försöka förklara varför. 

Jag var tvungen att sĂ€ga att de mĂ„ste gĂ„ tillbaka till pojkhemmet. 


..

Deras hopp dog. 

Kakas tillit till mej dog. 

Hon sĂ„g mej grĂ„ta över att jag inte kunde hjĂ€lpa, men hennes hopp hade varit sĂ„ starkt att hon inte kunde förstĂ„, och inte förlĂ„ta


Senare hörde jag henne sĂ€ga, att om hon skulle gifta sej nĂ€r hon blev stor, sĂ„ skulle det vara med en alkoholist, för det var de enda som var snĂ€lla. 

Hon fortsatte att komma hem till mej tillsammans med sitt gĂ€ng, men vĂ€rmen mellan oss var borta. 

Den ville hon inte ge mej. 

Och nĂ€r vĂ„ren kom lĂ€mnade jag Göteborg, och förlorade kontakten med dem alla. 

Mitt liv gick vidare, men mitt svek mot Kaka och hennes lillebror blev ett sÄr i hjÀrtat som sved lÀnge, lÀnge


💛MĂ„nga barn har det mycket bĂ€ttre idag, men, mina vĂ€nner, vi fĂ„r aldrig sluta kĂ€mpa för att ALLA barn ska vĂ€xa upp med trygghet och kĂ€rlek, eller hur!

LÀnk till texten pÄ fb, dÀr du kan kommentera om du vill:

https://www.facebook.com/share/p/167NXEHK46/?mibextid=wwXIfr