💛Hajjdi, vänner!

Det är i den tidiga vårens skymning jag skriver detta. 

Just när den blå tonen kan anas i dagern. 

Övergången mellan dag och natt blir nu allt längre och allt blåare. 

På mina breddgrader är det ön så länge bara de uppspelta kajorna som låter i kvällningen, förutom ett och annat hest dubbeltut från en optimistisk fasantupp.  

Men snart kommer koltrasten att fylla den väldiga blåheten med sin ljuvliga sång. 

Vårskymning…

Vad är det för urkänsla som vaknar i bröstet?

En längtan till något, men jag vet inte till vad. 

Ett vemod som handlar om något fundamentalt som jag saknar. 

En vilja till ungdomlig frihet, att möta äventyr och nya perspektiv…

…..

Varje stort uppbrott jag gjort i mitt liv har skett på våren, när denna känsla gripit tag i mej. 

När jag bodde i norra Sverige var det tranornas rop som var den starkaste bäraren av det jag kände. 

Deras rop var en nästan plågsamt stark längtan, en tvingande drift att sträcka norrut, att hinna lägga ännu någon mil bakom sej i den tidigaste skymningen. 

Och mitt hjärta ropade till dem att ta mej med…

…..

Jag trivs där jag bor, och med människorna omkring mej. Jag vill inte byta. 

Men när skymningen blir allt blåare för varje kväll, så skulle jag ändå vilja vandra, mot okänt mål, eller kanske inget mål, men fjärran. 

Längtan efter det okända, vemod över begränsningarna, och stark drift att söka vildmark, dricka ur de porlande vårbäckarna och sova rusig av den bittersöta doften under nyutslagen björk. 

Mina vänner, om själavandring finns, så måste jag ha varit en vandrande människa under hundra livstider. 

Eller kanske en trana. 

Vem vet?

💛Kram!

Länk till fb, ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/1DYs17yChS/?mibextid=wwXIfr