💛Hajjdi, vänner!

Ibland tänker jag på alla de personer jag känt, och ibland stått nära, som nu är borta. 

Och ofta känner jag ett tacksamhetsfyllt vemod. 

Tacksam. 

Att jag fått ha dem. 

Att vi har så många minnen tillsammans. 

Att jag hållit av dem, vissa djupt, andra med stark sympati, och en del med ett längtande skratt…

Jag är ju i den åldern nu, att frånfället av gamla vänner tilltar för varje år. 

Och jag tänker mej, att de fortfarande finns där, på andra sidan. Att vi ännu delar våra gemensamma minnen, trots avståndet. 

Och ikväll tänker jag på Tant Anna. 

…..

När mina föräldrar var nygifta rådde det fortfarande stor bostadsbrist efter krigsåren. 

De hade emellertid tur och fick hyra ett av rummen hos en rar gammal dam, Tant Anna, i hennes tvårummare. 

Tant Anna hade inga egna barn, och hade heller aldrig varit gift. 

Men hon hade delat lägenhet under många år med en väninna som nu var död. 

Väninnan hade haft en liten affär i Kungsbacka, som hon hyrde ut, och för pengarna hon fick för detta gjorde hon långvariga resor. 

Hon var runt i Europa och Arabien, levde mycket billigt och upplevde mycket. 

Tant Anna själv var urmakare till yrket och hade ärvt sitt urmakeri av sin far. 

Nu var hon gammal och hade sålt, och rökte sin dampipa, promenerade i den lilla staden eller var på sitt sommarnöje. 

Det var en liten stuga hon kallade Lövhyddan. 

Till den färdades man några kilometer utmed fjärden med en liten ångbåt, som avgick regelbundet från bryggan i Kungsbackaån. 

Tant Anna var en mycket mild person. 

Hon var vänlig och snäll, omtänksam och ville alla väl. 

En GOD människa. 

Som vuxen har jag ju förstått att hon också måste ha haft en avsevärd inre styrka. Det var nog inte många kvinnor vid förra sekelskiftet som utbildade sej till urmakare…

Och som drev ett urmakeri med allt vad det innebar, och inte ville gifta sej, förmodligen för att kunna styra sitt eget liv. 

…..

Men nu flyttade alltså mina föräldrar in i hennes hem. 

Snart anlände jag, och livet tog en ny vändning för Tant Anna. 

Jag var det första barn hon haft nära kontakt med, och hon blev bedårad från första stund. 

Hon rent av avgudade mej, jag var ett underverk utan like i hennes ögon, och hon kallade mej Lilla Lullan. 

…..

Min familj bodde kvar hos Tant Anna tills jag var fyra år, och jag älskade henne så som kanske bara barn kan älska; hängivet, förbehållslöst och med hjärtats hela djup. 

Tant Anna hade en stor gobeläng som föreställde ett arabiskt läger i öknen. Den är mycket vacker, med milda färger, och var en gåva till henne från hennes väninna. 

Jag lärde mej ord från gobelängen, och därför kunde jag säga ”palm” och ”kamel” redan som mycket liten. 

Hon hade också en malmklocka, helt klädd i bladguld, den bästa hon haft i urmakeriet. 

Jag var förtrollad av detta gyllene underverk, och älskade den mjuka, vackra klangen när klockan slog. 

Och Tant Anna ledde mej in i en värld fylld av sagor och berättelser, visor och visioner om fjärran länder. 

Minnet av hennes ansikte är borta sedan länge, och jag har bara suddiga minnen av hennes gestalt. 

Men hennes ögon, hennes röst och hennes lukt minns jag fortfarande tydligt. 

Tant Anna var ett fundament i mitt liv. 

…..

När jag var fyra år flyttade vi. 

Staden hade byggt ett område med trevånings hyreshus, och mina föräldrar fick en alldeles nybyggd modern tvårummare där. 

Det var märkvärdigt och stort att bo så fräscht och rymligt, med stora fönster, badrum och balkong!

Tant Anna var en kär gäst, även om hon tyckte att vi bodde långt ute på landet…

…..

Men så blev hon sjuk. Hon hade fått lunginflammation. 

Hon visste att hon skulle dö, och hade några långa samtal med mej. 

Hon förklarade för mej att hon skulle lämna tillbaka sin kropp, det var alla tvugna till när man levt färdigt, så det var inget att vara ledsen för. 

Men själen, som vi ju pratat om många gånger, skulle vara kvar. 

Hon försäkrade mej att hon skulle fortsätta vara tillsammans med mej när hon var död, fastän osynlig. 

Och hon lovade att hon skulle vara min skyddsängel i hela mitt liv. Sen skulle vi träffas igen, när jag också levt färdigt, om många, många år. 

Så berättade hon för mej, som var fyra år. 

…..

Jag fick inte följa med på begravningen, jag ansågs för liten. 

Men det gjorde inget, det var ju bara Tant Annas kropp. 

Jag har ett skarpt minne från när mormor och mamma skulle prata med mej när de kom hem. 

Jag låg under dubbelsängen och lekte. 

De la sej på knä och berättade för mej att Tant Anna var död. Att jag aldrig mer skulle kunna träffa henne. Att hon var borta nu. 

—”Det vej jag väl”, svarade jag. 

Då tittade de på varann och sa:

—”Hon är för liten för att förstå”.

Det var den gången jag insåg att det fanns mycket som de stora varken visste eller förstod. 

Jag sörjde aldrig Tant Anna, och saknade henne inte heller särskilt mycket. Hon var ju alltid nära. 

Jag pratade ofta med henne, i hemlighet, när jag var liten, men det hände alltmer sällan när jag växte upp. 

Och nu är det mycket länge sen det hände. 

Men Tant Anna och jag delar fortfarande många fina minnen, det vet jag. 

Dessutom fick jag ärva både klockan och gobelängen. 

💛Mina vänner, tänk att leva så, att minnet av en själv tänder ett ljus i hjärtat på en annan människa nästan sjuttio år sedan man dött!

💛Kram!

Länk till texten på facebook, ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/p/1BcJ8X4U7Y/?mibextid=wwXIfr