💛Hajjdi, mina vänner!

Då och då i livet, ganska ofta faktiskt, så träffar man på vänner, bekanta eller helt okända personer som behöver ett handtag, stort eller litet, och i allmänhet vill man väl hjälpa om man kan. 

Men det är lätt att dras in för djupt i andras behov, så man börjar vackla själv. 

Det är lätt att t.o.m. tappa bort sej själv. 

Jag har en bild som fungerar som en hjälp i detta, åtminstone för mej själv. 

Den bilden kallar jag Pålen i vattnet. 

…..

Jag tänker mej, att jag är en påle i vattnet. 

Runt omkring mej simmar en massa människor. 

Många är duktiga på att simma, men ännu fler är trötta, en del har kramp och somliga håller rentav på att drunkna. 

Om jag då lutar mej för att någon stackars person i nöd ska kunna nå mej, så håller hen sej fast i mej, såklart, för att rädda sej. 

Och då kommer jag själv i obalans. 

Om jag lutar mej mot fler, för att rädda fler, så faller jag snart själv, och utan att vilja det blir resultatet att jag sviker alla, inklusive mej själv. 

Om jag däremot står rak och välbalanserad, så kommer de som behöver just en sån som jag till hjälp att hitta mej, och ju fler som håller fast sej, desto stabilare står jag. Själva grunden under mej blir min styrka. 

…..

Hur gör jag då för att vara denna raka påle, som kan hjälpa och styrka medmänniskor?

Jo, genom att så tydligt som möjligt vara jag, med mina svaga och starka sidor, med mina behov och glädjeämnen och rädslor. 

Om jag börjar kompromissa med mina egna viktiga behov för att hjälpa nån annan, börjar pålen att luta, och om jag kompromissar bort tillräckligt stora delar av mej själv, så faller pålen.  

Och då har jag ju inte hjälpt någon, trots vilja och engagemang, och mår dessutom dåligt själv. 

Det här är väldigt svårt att avväga i verkligheten, men för mej är tankebilden en ledstjärna att orientera efter, och det är lättare att förstå varför, när något går fel. 

Självklart gäller inte Pålen i vattnet om det handlar om mina barn eller andra mycket nära personer. Då måste jag så klart göra vad jag kan. 

Men ändå, bilden hjälper mej att inte bortse från mina egna behov, vilket ju självklart inte skulle hålla i längden. 

…..

Det finns knäppgökar som kallar detta, att vilja ge sina medmänniskor en hjälpande hand när det behövs, för godhetsknarkande. 

Och visst känns det gott inombords när man kan hjälpa någon, i stort eller smått. Det ger äkta glädje, och inte alls en självsyn som nån slags Jesusfigur. 

Och den glädjen tror jag är nedlagd i våra gener sen urminnes tider, det är därför vi ofta villigt hjälper varann och detta har hjälpt vår art att överleva. 

’Godhetsknarkare’, säger de, knäppgökarna. FNYS!

💛Kram på er, mina vänner!

Länk till facebook ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/p/1AndKTVS32/?mibextid=wwXIfr