đHajjdi vĂ€nner!
Jag befinner mej i ett dilemma, som jag tror att mÄnga kÀnner igen.
âŠ..
För mÄnga har utbildning, flykt eller kÀrlek, eller kanske bara trivsel, lett till att man befinner sej lÄngt ifrÄn sin familj, sina vÀnner och sina smultronstÀllen.
DÄ Àr det underbart om man kan ÄtervÀnda ibland, fylla pÄ med kÀrlek och ta hand om de viktiga relationerna.
Att förankra sej i sitt förflutna, sÄ man stÄr stadigt i nuet.
âŠ..
Och för dem som har möjlighet, sÄ Àr det fantastiskt att helt byta miljö ibland, och samtidigt upptÀcka vÀrlden.
Att flanera i en vacker liten stad i Indien, efter att ha lÀmnat den rÄkalla vinden i Vintersverige bakom sej.
Eller att omslutas av det pulserande livet i New York eller Paris nÄn vecka eller tvÄ.
Kanske att Àntligen fÄ se Victoriafallen eller klippstaden Petra, som alltid varit nÄgot man drömt om att fÄ uppleva.
âŠ..
Och det Àr ganska lÀttillgÀngligt om man vill ha en vÀlförtjÀnt vila och energiskjuts pÄ en playa nÄnstans.
Att slÀppa all vardag och strÀcka ut sej i en solstol vid bassÀngen eller i solvarm sand.
Att lÄta muskler och leder vÀrmas av en givmild sol, och pÄ kvÀllarna kanske delta i ett uppsluppet hÄll-i-gÄng.
âŠ..
Och allt detta goda försÀtter mej i mitt dilemma.
âŠ..
VĂ„r planetâŠ
VĂ„r enda planetâŠ
VÄrt liv pÄ jorden.
Allt liv pÄ jorden.
âŠ..
Om nÄgon haft ett trollspö och med en enda svÀng pÄ det kunnat stoppa alla skadliga utslÀpp pÄ jorden för alltid, sÄ hade vi fortfarande ÀndÄ haft vÀxande klimatproblem under lÄng tid framöver.
Sopsortering, klimatkompensation, omstÀllning av alla slag, sÄnt Àr bÄde utmÀrkt och nödvÀndigt.
Men det rĂ€cker ju inteâŠ
Inte pÄ lÄnga vÀgar.
Klimatkompensation för flygresor till exempel.
Det Àr bara en tröstenapp att suga pÄ, för utslÀppen sker ju i allafall.
Och utslÀppen mÄste sÄ snart det Àr möjligt bli noll.
âŠ..
Jag vill att mina barnbarn ska fÄ leva pÄ en lika rik och vacker planet som den jag vuxit upp pÄ.
Men det kommer inte att ske.
Till och med om det dÀr trollspöet fanns, sÄ kommer framtiden att prÀglas av mycket lidande och elÀnde.
De flesta av vÀrldens storstÀder ligger vid kuster. HavsnivÄn stiger och de riktigt förödande stormarna blir allt fler, liksom de sanslösa spöregnen.
DÄ översvÀmmas dessa storstÀder allt oftare, liksom all mark nÀra vÀrldens floder, dÀr ju den bÀsta odlingsmarken finns.
Detta kommer sjÀlvklart att leda till allt fler och större strömmar av klimatflyktingar, i synnerhet eftersom de torrare omrÄdena kommer att hÀrjas av allt fler och vÀrre skogsbrÀnder.
âŠ..
SÄ ser mina barnbarns framtida vÀrld ut.
Och dÄ har jag ÀndÄ inte nÀmnt alla andra framtida scenarier, som krig, massutrotning av djur och vÀxter och samhÀllsstrukturernas sönderfall.
Alla vet detta.
Vetenskapens företrÀdare stÄr pÄ tÄrna och skriker ut fakta och prognoser.
Det finns hur mÄnga bevis som helst pÄ att katastrofen redan börjat.
Jag sjÀlv Àr övertygad om, att bortom allt detta elÀnde kommer mÀnskligheten att resa sej igen, klokare, ödmjukare, samarbetsvillig och instÀlld pÄ att hjÀlpa naturen att reparera sej.
Men sjÀlvklart Àr det bÀttre ju mindre skada vi tillfogat vÄr planet innan dess.
âŠ..
Och Ă€ndĂ„. ĂNDĂ .
ĂndĂ„ Ă€r det mĂ„nga av mina vĂ€nner, riktigt bra personer som jag tycker mycket om, som med glĂ€dje flyger hĂ€rs och tvĂ€rs över planeten, för sitt eget nöjes skull.
Mitt dilemma Àr, att jag inte vill vara den som stÄr med moralens höjda pekfinger, eller den som hÀnger skuld pÄ vÄr relation.
Men jag kan inte heller lÄtsas att detta flygande inte angÄr mej. Det angÄr alla.
Det Àr inte en frÄga om personlig frihet ifall man Äker till Thailand eller inte.
Det Àr en frÄga om att svika vÄra barnbarn, eller inte.
Och nÀr jag skriver detta har jag en knut i magen.
TÀnk om mina ord skapar ett skav i dessa relationer, och att detta kanske till och med leder till att relationerna blir anstrÀngda och sedan sjÀlvdör?
Det vore förfÀrligt.
Men jag hoppas, hoppas att det inte blir sÄ.
đMina vĂ€nner, kram pĂ„ er!
LÀnk till texten pÄ facebook, ifall du vill kommentera: