💛Hajjdi, vänner!

Jag tänker på det här som numera kallas för naturanalfabetism. 

Ett främlingsskap inför skog och mark och en stor okunskap om naturens villkor. Det är så sorgligt. 

Själv hade jag den stora förmånen att ha naturälskande föräldrar. 

Hela somrarna bodde vi i tält i skogen, och resten av året var helgerna vikta för vandringar och strövtåg i naturen, kojbyggen  eller fiske på västkustens klippor. 

Jag lärde mej aldrig särskilt mycket om arter bland djur och växter när jag var med mina föräldrar, däremot mycket om skogsvett. 

Hur och var man gör upp eld, hittar tillbaka när man går i okänd terräng, hur man hittar vatten att dricka, var man kan sätta upp ett tält, snabbt kan göra sej ett regnskydd och tusen andra ting. 

Och, viktigast av allt, att störa djurlivet så lite som möjligt. I naturen är man inte herre, utan gäst!

Kunskaper som jag tacksamt använt under alla år som vuxen. 

…..

Den lilla artkunskap jag har, den lärde jag mej däremot i småskolan. 

Vi fick i uppgift att göra ett herbarium under ett sommarlov. 

Jag pressade växterna med böcker som tyngd, och klistrade upp dem med tejp i ett skrivhäfte. Det blev ett väldigt fult herbarium, men jag var stolt, och jag lärde mej namnen på de vanligaste blommorna:

Blåklocka, rölleka, åkervädd, kamomill, styvmorsviol, gullkrage, humleblomster etcetera. 

Det har aldrig blivit av att jag lärt mej fler artnamn sen dess, mer än sådana som då och då ramlat in i huvudet av en slump. 

Och nu inser jag att jag missat en rik och viktig dimension, trots all den tid jag vistats ute i naturen…

…..

Jag läste, för ganska länge sen, en väldigt bra och viktig artikel i DN. 

(Av Eva-Lotta Hultén, den 13:e eller 14:e Juli 2024)

Den handlar om, att det är jättebra och növändigt med lagstiftning för att skydda artrikedomen och för att restaurera naturmark. 

Men också att det behövs mycket mer än så. 

Hon beskriver hur barn lär sej enormt mycket om det de tycker är viktigt, till exempel hundratals musikartister och namnen på deras låtar, alla kända dinosauriearter, enorma mängder av coola klädesmärken eller varenda bilmodell som producerades fram till 1970…

Hon vill, att föräldrar och andra vuxna ska visa barnen, från det att de är mycket små, att det är både roligt och viktigt med kunskap om naturen. 

Exempelvis att känna igen vilken fågel det är som låter just nu, namnet på blomman eller trädet vid vägkanten, eller ta ett foto av den vackra skalbaggen för att hemma kolla upp vad den heter och hur den lever. 

Om man gör det, och själv visar intresse, så lär sej barnen att det är betydelsefullt, och de kommer sedan själva att skaffa sej mycket kunskaper, förutom det de lär genom vårt engagemang. 

…..

Och varför är detta så viktigt?

…..

Jo, menar hon, varje plats som ska skyddas eller återställas, behöver inte bara kärlek (eller åtminstone intresse) utan också kunskap. 

Om vi inte märker att arter försvinner, så märker vi inte heller utarmningen. 

Vi ser i allmänhet bara de djur och växter som vi vet vilka det är, de andra ingår endast i begreppet ”grönska”, ”småkryp” eller ”fåglar”. 

Och hur ska de nya lagarna och projekten kunna bli accepterade och ses som viktiga, när det är fullt av grönska och småkryp i området som ska återställas?

Det verkar ju bara petigt och onödigt, om man inte märkt att 90% av den lokala artrikedomen försvunnit?

…..

Eva-Lotta Hultén förespråkar att skolbarn åter igen, som förr, ska få som sommaruppgift att göra herbarier, som ett sätt att börja väcka dessa nödvändiga kunskaper till liv igen. 

Antingen i fysisk form, eller också genom att fotagrafera växter i naturen. 

Och varför inte göra samma sak som vuxen?

Kanske tillsammans med barnen?

Jag tänker, att här finns uppslag till många genensamma nöjen för vuxna och barn, eller kanske tillsammans med vänner eller andra intresserade. 

Man kan t.ex. lära sej trädarter, mossar, fåglar, bär, ätliga växter, stenarter eller medicinalväxter. 

Insekter, som spindlar, myror, skalbaggar och flygande smådjur, alla kan de ge upphov till roliga, spännande och lärorika dagsutflykter i närområdet. 

…..

Den här artikeln som hon skrev, denna Eva-Lotta Hultén, är kanske den viktigaste artikel jag någonsin läst!

Den ger oss själva nyckeln till omställningens kärna, som jag ser det. Att gå från naturanalfabetism till att få allt mer närhet till naturen och därmed förståelse för de nödvändiga åtgärderna. 

Och vi kan alla göra det, med enkla medel och i den mån vi vill, samtidigt som det är roligt och nyttigt. 

Kan det bli bättre än så?

💛Mina vänner, låt er inspireras och njut!

Länk till texten på facebook, ifall du vill kopiera:

https://www.facebook.com/share/p/16UZevSDRF/?mibextid=wwXIfr