🌟BAKDAGAR I LULEÅ. 

💛Hajjdi, vĂ€nner!

I LuleĂ„ bodde jag under nĂ„gra Ă„r i ett kollektiv i ett trivsamt litet radhusomrĂ„de. 

Det var bara tvĂ„ rader med fem hus i varje, och i övrigt bestod bebyggelsen i omrĂ„det av Ă€ldre villor. 

Vi som bodde dĂ€r var goda grannar, barnen lekte pĂ„ den stora lekplatsen mellan husen, och garagelĂ€ngan skĂ€rmade av mot den inte sĂ€rskilt trafikerade villagatan. 

Det var med andra ord ett litet bostĂ€lle att trivas pĂ„. 


..

PĂ„ den tiden hade jag tvĂ„ barn, en pojke och  en liten flicka som kom till vĂ€rlden nĂ€r storebror var fyra Ă„r. 

Pojken hade en jömnĂ„rig bĂ€sta kompis som ocksĂ„ just fĂ„tt en lillasyster, sĂ„ vi var tvĂ„ mammalediga kvinnor. Och de bodde en bit lĂ€ngre upp lĂ€ngs villagatan, sĂ„ det var nĂ€ra och bra. 

Den mamman och jag hade bĂ„da pojkarna varannan dag, ett arrangemang som alla trivdes med. 

Och vi mammor fick mycket större frihet pĂ„ det sĂ€ttet. 


..

Varje torsdag var jag ensam med min lilla dotter, ifrĂ„n tidig morgon till sen eftermiddag. De andra i kollektivet arbetade eller pluggade pĂ„ en av högskolorna. 

Och jag
 jag bakade.

Vi hade ett stort matbord i köket, och under dagens lopp fyllde jag det med handdukstĂ€ckta bakverk. 

Först pĂ„ tur var det mĂ„nga olika sorters smĂ„bröd, sĂ„som rĂ„gbröd med valnötter, solrosbröd, knutar med vallmofrö, med mera. 

Sedan var det bullarnas tur, och muffins och andra mjuka kakor, och allra sist gjorde jag nĂ„gra hĂ„rda kaksorter. 

Baket var för hela kollektivet under en vecka. 


..

Vid 15-tiden satte jag fram smör och kokade kaffe, och sen började grannarna sĂ„ sakteliga droppa in. 

MĂ„nga av dem tog för vana att komma in en stund efter jobbet eller skolan dessa torsdagar, och provsmaka frĂ„n bordet. 

Och de var vÀldigt vÀlkomna!

Det var sÄ trivsamt dÀr i köket, sÀrskilt pÄ vintern nÀr fönstret immade igen!

Det var varmt och luktade himmelskt av bakningen, som fortfarande pĂ„gick nĂ„gon timme. 

Alla som kom var muntra, och satte dagens bekymmer pĂ„ vĂ€ntlĂ€ge. 

Det var avspÀnt, opretantiöst och en gemytlig stÀmning, och jag Àlskade det!


..

Jag tror, att jag dÀr och dÄ upplevde lite av den vÀrme och trygghet, men samtidigt vardaglighet, som vÄra förfÀder och förmödrar kÀnde lÄngt tillbaks, nÀr byn slog sej ner vid den gemensamma lÀgerelden för att dela pÄ den fÀrdiga mÄltiden.

Det var nĂ„got urigt, en kĂ€nsla av att allt föll pĂ„ rĂ€tt plats. 

Och sedan dess har jag sett de gemensamma middagarna i mitt hem, som sjĂ€lva basen i gemenskapen. 


..

Att sitta tillsammans vid ett bord, upplyst av levande ljus, och med god och riklig mat vackert upplagd, det Àr verkligen livskvalitet!

Ingen pratar om praktiska ting förrĂ€n alla Ă€tit fĂ€rdigt, vilket fĂ„r ta lĂ„ng tid. 

Ingen stress. 

Inget spring. 

Inga skĂ€rmar. 

SĂ„ har vi gjort i KrĂ„kebo under mĂ„nga Ă„r, tills covid förhindrade det, och dessa mĂ„ltider Ă€r bland det jag saknar mest nu, nĂ€r post-covid har oss i sitt grepp. 

Det var oftast samma stĂ€mning vid bordet av HEMMA, i alla dess bösta betydelser, som under mina bakdagar i LuleĂ„. 

Men det kommer tillbaka!

Vi och vĂ„ra eventuella göster kommer att Ă„terigen sitta och samtala i varm gemenskap över god mat i sinom tid. 

Och jag löngtar dit!

💛Mina vĂ€nner, lĂ„t inget stjĂ€la er trevnadstid! 

Det Àr i den som livet har sina rötter!

Kram!

LĂ€nk till facebook ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/1GBAoi6jko/?mibextid=wwXIfr