💛Hajjdi vänner!

Idag vill jag skriva om ett svårt ämne, nämligen DÖDEN. 

Och om en viktig insikt jag fått. 

…..

Det har hampat sej så, att jag varit mycket nära döden några gånger i mitt liv, både genom olyckor, attacker och sjukdom. 

När jag var yngre, blev jag aldrig rädd, men vid några attacker väldigt arg. 

Det handlade inte om att jag var modig, bara om att jag inte kunde föreställa mej att jag kunde dö, eller ens bli särskilt skadad. 

Och det blev jag ju aldrig heller, varken död eller skadad. 

Som ung känner sej väl de flesta odödliga. Jag gjorde det definitivt. 

…..

Men för några år sedan ändrades detta. 

2020 fick jag covid, när den var som mest aggressiv. Den gick aldrig ner i lungorna, men jag drabbades hårt på flera andra sätt. 

Bland annat så angreps nervsystemet, vilket ledde till svåra smärtor. 

Ändå var de ett intet mot smärtorna som uppstod när nerverna började läka. 

Det var outhärdligt, bokstavligen. 

Och detta var som värst under ungefär två års tid. 

Efter det hittade en läkare lyckligtvis en medicin åt mej, som dämpar det mesta av smärtorna, och så har det varit något år nu. 

Nerver läker lååångsamt…

…..

I slutet av de två åren var jag helt utmattad både psykiskt och fysiskt. 

Jag visste, att jag till slut skulle komma igenom, och jag visste att livet hade mycket underbart, intressant och spännande kvar att erbjuda. 

På andra sidan av detta. 

Men jag tyckte inte längre det var värt det. 

Jag ville dö, för jag orkade helt enkelt inte ha så ont längre. 

…..

Jag kände, att jag kunde dö om jag ville. Det var bara att släppa taget. 

Min längtan efter döden var en längtan efter att omslutas av ett vänligt, mjukt mörker. 

Att befrias, genom att alla band till min kropp upplöstes, och själen skulle fyllas av något som liknade ett djupt andetag med frisk luft. 

Och det var då jag fick mitt livs viktigaste insikt:

Döden är inte motsatsen till liv. 

Den TAR inte liv. 

Döden är en stark och god kraft som GER livet styrka!

Om man inte är rädd för den. 

Genom att alltid vara tillgänglig, så ger den oss styrka att försöka lite till när vi är utmattade. 

Att våga när vi är rädda. 

Att ta oss igenom det outhärdliga. 

Döden vandrar bredvid oss hela livet, som en mäktig vän. Vi kan alltid vända oss till döden och lämna över oss till dess varma och trygga famn, där allt det som smärtar blir upplöst till intet. 

Möjligheten att söka döden finns i varje ögonblick på vår livsvandring, som en bakdörr till frihet från allt det vi räds. 

Och just därför är döden livets bästa vän. 

…..

När jag insett detta ville jag inte längre dö. 

Inte nu. Kanske i morgon, men inte idag…

Jag fick styrka att leva igenom denna hemska tid, eftersom min vän Döden viskade till mej att jag alltid var välkommen till dess varma, mjuka mörker, eller kanske ljus, varje gång jag var nära att ge upp. 

Det gav mej en sådan trygghet att jag orkade lite till. 

…..

Och jag funderar. 

Gäller det samma i exempelvis Gaza?

Självklart vet jag inte, och det är förmätet att ens tro något. 

Men jag har försökt att föreställa mej hur det skulle vara om jag var palestinier i Gaza idag, och jag tycker mej ana hur jag skulle känna inför det dagliga dödshotet och allt annat elände. 

…..

Döden skulle antagligen ge mej kraft att överleva så långt det ginge. 

Men när den ändå kom, så skulle inte vägran, protesten, skriket av ångest, komma ur mötet mellan mej och döden i sej, det tror jag inte. Inte egentligen. 

Utan mest av allt av omsorg om dem som är kvar. 

Barnen, vännerna, familjen…

De som behövde mej och nu förlorade mej. 

Men också en protest mot att med övervåld bli fråntagen min egen potential, som jag ju inte skulle ha chans att utveckla längre. 

Så tror jag att jag skulle känna. 

Och kanske skulle det också vara ett skrik av protest från själva köttet, från den fysiska överlevnadsinstinkt vi är födda med. 

Men, som sagt, jag vet ju inte alls, jag bara anar…

…..

Döden är en mäktig kraft, som kan uppfattas som ond eller god…

Jag tror, att rädsla för döden kan spegla en rädsla för livet. 

Att man aldrig vågat leva fullt ut, gjort det man ville göra och vågat känna det man ville känna. 

Att aldrig ha vågat vara den man är. 

Eller kanske ha hindrats, av krig, talibaner eller annat elände, från att leva det liv man var ämnad för. 

När livet känns ogjort, ofärdigt, som ett hus utan rum och inredning, då tror jag att döden kan kännas som en fiende som tar hela potentialen som aldrig kom att bli verklighet. 

Men om man istället sett döden som sin vän, då hade man kanske vågat använda sin potential och levt sitt fulla liv, eller kanske fått mod att göra motstånd mot det tvång som hindrat en. 

…..

Att ha döden som vän ger mod, styrka och uthållighet. 

Det lösgör hämmande band, och släpper de goda känslorna fria, och hjäper en att leva sitt verkliga Jag. 

Döden är Livets bästa vän. 

Så ser jag på döden numera. 

💛Stor kram, mina vänner!

Länk till texten på facebook ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/p/1AuupUrua2/?mibextid=wwXIfr