💛Hajjdi vänner!

Jag har alltid varit förtjust i upptäcktsfärder in i det okända. 

Till fots, med cykel, mc eller bil. 

Att utan karta ge mej iväg på så små vägar som möjligt, eller att gå in i väglös terräng och se vart nyfikenheten för mej. 

Och detta har gett mej såna mängder av intressanta upplevelser, roliga minnen, otäcka situationer, dråpliga tillfällen och osannolika händelser, att det är en ren fröjd att tänka på!

Av säkerhetsskäl har jag sällan varit ensam på långa upptäcktsfärder, men noga valt mitt sällskap, så vi varit på samma våglängd…

Nackdelen med det har ibland varit, att vi tillsammans blivit mer våghalsiga än vad vi skulle varit var för sej. 

…..

I två längre förhållanden som jag haft, har vi varit själsfränder när det gäller detta, och ivrigt sökt äventyr på okända vägar. 

En rolig variant var att titta på riktigt gamla kartor och välja ut en sen många år övergiven väg, och undersöka om vi klarade att följa den. 

Då sökte vi efter nån punkt bland moderna vägar, där vi kunde nå den. 

Det enklaste var om den allra första biten av gammelvägen fanns kvar som en villagata, som sedan tog slut, och där den urgamla vägen borde fortsätta in i skogen. 

…..

En gång bestämde vi, att vi skulle följa en gammal flottningsled. 

Den var utmärkt med korta dubbelsträck, så det var en väg som bara varit röjd, inte välgjord. 

Jag har glömt längs vilken älv det var, men förmodligen en i Västerbotten, möjligen Norrbotten. 

Vi gjorde det med motorcykel, och vi hade färggranna skinnställ på oss. Det var vi tvugna till, eftersom vi körde på stora vägar till det vi trodde var anslutningspunkten. 

Och det var det. 

Det var mycket höga och branta älvnipor av sand, och vi upptäckte att den igenväxta vägen gick precis längs kanten. 

Här och var hade små bäckar efter snösmältningen rivit med sej både sly och sand, och lämnat smala och minimala, men farliga, sandras som störtade ner för branten till älven långt där nere. 

Där skar vi vidjor och lade ut som förstärkning, och sedan bar vi försiktigt den tunga landsvägshojen över det farliga stället. 

Det var lika spännande varje gång…

…..

Nå väl, vi kämpade på. 

Långa sträckor gick jag sakta framför och böjde undan sly, medan min mer långbente vän gick gränsle över motorcykeln och lät motorn arbeta med för att ta sej över slyet som jag böjt till. 

Det var en varm sommardag och VÄLDIGT varmt att slita så hårt, iklädda hela mc-utrustningen. 

Men vi hade inget sätt att få med oss grejorna om vi tog av oss dem. Till och med hjälmarna behövde vi ha på oss, eftersom slyet ideligen slet av dem om vi hängde dem på styret. 

Vi blev rätt så svettiga…

…..

Men det var roligt!

Vi hittade till exempel flera av de flottarkojor, som troligen var skälet till att vägen en gång röjts. 

De flesta hade fyra slafar, ett litet bord och fyra pallar. Och inget mer. 

Allt var grovt tillhugget av stock. 

…..

Vid ett tillfälle hände en riktigt oväntad sak. 

Det var väldigt mycket sly en lång sträcka, och mycket sakta arbetade vi oss framåt, helt utan sikt. 

Plötsligt var slyet borta, och vi kom ut på en välklippt gräsmatta. 

En familj satt i solstolar längs väggen till en välskött sommarstuga, och stirrade mållösa på oss. 

Det var av billjudet att döma 1-2 km till den riktiga vägen, och vi såg mynningen till en smal gångstig vid gräsmattans kant. 

…..

Tänk er det:

Där hade denna familj under lång tid suttit och hört ljudet av en motor som sakta närmade sej, genom nästan ogenomträngligt sly. 

De måste ha gissat och undrat mycket. 

Och ut ur all denna sly dyker det till slut upp en tung motorcykel med två skinnklädda mc-åkare. 

Inte konstigt att de var mållösa…

Och då flög fan i mej. 

Jag tog av mej hjälmen, hejade, och frågade:

”Ursäkta, men är detta vägen till Borås?”

Ni skulle sett deras miner😂!

De svarade ingenting, av pur häpnad antar jag, men jag tror aldrig jag sett någon se ut som de gjorde. 

De verkade liksom inte tro varken sina ögon eller öron. 

…..

Så jag sa hejdå, och vi fortsatte att leda vår hoj över den lilla prydliga gräsmattan, och så försvann vi från deras ögon, och fortsatte vår besvärliga vandring.

Det hade säkert gått dubbelt så fort om vi gått till fots. 

När vi till slut var less, hungriga och trötta, så tog vi oss upp till landsvägen igen, hittade efter ett tag ett fik och pustade ut. 

Och vi hade väldigt roligt när vi tänkte oss in i den där familjens situation!

Så gick ett av alla äventyr med motorcykel till. 

💛Mina vänner, ha det så gott!

Länk till facebook, ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/1CtZ5RmtZ2/?mibextid=wwXIfr