💛Hajjdi, vänner!

En gång, för väldigt många år sen, så var jag i en helt självförvållad, men mycket jobbig situation. 

Min pojkvän och jag, som bodde tillsammans i Göteborg, var på god väg att ”stadga oss”.

Jag var mycket förälskad i honom, men såg plötsligt framför mej en utstakad framtid som var MYCKET långt ifrån det liv fyllt av överraskningar och äventyr som jag ville ha. 

Och jag fick panik. 

…..

Jag pratade med min chef, som antagligen såg desperationen hos den unga tjejen som satt framför henne, och hon var hygglig nog att låta mej sluta utan uppsägningstid. 

Sedan  gjorde jag  upp med en kompis att han skulle köra mej till ASG (en av de två stora lastbilscentralerna på den tiden) följande dag. 

Sent den kvällen berättade jag för min pojkvän att jag skulle vara borta när han kom hem från jobbet nästa dag, men han trodde mej inte. Han antog nog, att det var en tillfällig tanke, som vi skulle kunna prata om nästa kväll efter jobbet, och då också reda ut vad det var som var fel…

Nu efteråt är jag verkligen inte stolt över hur jag hanterade det avslutet.

Tvärtom. 

Jag skäms fortfarande när jag tänker på det. 

 Men så gick det i allafall till, och då när det hände, så hade jag inget dåligt samvete, bara panik. 

Nästa förmiddag satt jag alltså på ASG:s långa lastbrygga, tillsammans med mitt blygsamma flyttlass, och väntade på att någon tom tradare skulle gå norrut och ta mej med. 

…..

Min tanke var att fara till Kiruna. 

Jag visste ingenting om vare sej Kiruna eller Norrbotten, men det var väldigt långt ifrån Göteborg, hade ett helt annat klimat och var fullständigt okänt för mej. 

Tre goda skäl för att ha det som mål, alltså. 

Jag hade en diffus uppfattning om midnattssol, norrsken, djupa skogar och massor av snö, vildmark och FRIHET, och det verkade som en nästan drömlikt underbar mix. 

Självklart skulle jag dit!

Fram emot tidig kväll fick jag napp. 

En chaufför skulle köra tom till Borlänge och var villig att låta mej följa med. 

Glad och belåten stoppade jag in mina tillhörigheter i släpet, och sen började vi rulla ut ur staden. 

…..

Jag satt i en bekväm och fjädrande passagerarstol, med fötterna uppe på fönsterhyllan. Solen började gå ner i väster och chauffören hade på countrymusik. 

Normalt gillade jag inte country, men nu var det ett perfekt tillfälle för cowboytoner. 

Jag var nästan pank, men det bekymrade mej inte ett dugg. På den tiden var det lätt att fråga till exempel på nån restaurang om man fick ett påhugg i disken några kvällar, och sedan fick man pengarna i handen direkt. Svart, förstås. 

Men nu satt jag alltså där i långtradarhytten och red bort i solnedgången, typ. 

Jag var på väg mot det okända, ÄNTLIGEN började det liv jag längtat efter sen jag var barn, fyllt av äventyr, nya upplevelser och nya människor!

Jag var en ung tjej utan band och utan förpliktelser. Mitt liv var bara MITT, och framtiden började NU. 

Jag var på väg!

Hela jag var en enda stillsam eufori, och jag hade dittills aldrig varit så lycklig som just då!

…..

Jag kom aldrig till Kiruna, men väl på slingriga vägar till Luleå långt senare. Och jag har alltid varit så himla glad över att jag fått vara ung i en tid när det var möjligt att ta livet så lekfullt och lättsamt som vad jag glorde då!

Att kunna vara så fri. 

Det var en fantastisk känsla!

💛Mina vänner, länge leve Friheten!!!

Länk till texten på facebook, ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/p/1ApcNRi7cw/?mibextid=wwXIfr