đHajjdi, vĂ€nner!
Det finns sÄ mÄnga sÀtt att se pÄ livet.
En del ser det som ett Àventyr, andra som en evig uppförsbacke.
NÄgra ser sitt liv som en lÀnk i en generationskedja, dÀr man ska strÀva efter att förmera arvet till sina barn och barnbarn.
Somliga förvÀntar sej rikedom och evig lycka, och tycker sej orÀttvist behandlade nÀr de inte fÄr det, och vissa ser livet som en chans att förbÀttra vÀrlden.
Det finns nog nĂ€stan lika mĂ„nga sĂ€tt att se pĂ„ livet som det finns mĂ€nniskor hĂ€r pĂ„ jordenâŠ
âŠ..
SjÀlv ser jag livet som ett lÄn, vilket en dag kommer att krÀvas tillbaka.
Ett lÄn, som jag vill anvÀnda till att fylla min tillvaro med sÄ mÄnga genuina vÀrden som möjligt.
En stor del av vÄrt liv anvÀnder vi tillsammans med en familj.
De flesta av oss vÀxer upp i en familjebildning av nÄgot slag, och i vÄr vÀsterlÀndska kultur Àr det vanligast att man sedan bildar en ny kÀrnfamilj, eller möjligen en stjÀrnfamilj.
Inte alla, men de flesta gör sÄ.
âŠ..
Och dÄ bor man. I ett hem.
Hemmet ska ju vara den skyddade plats dÀr vi kan slappna av, finna vila och dÀr vi, i bÀsta fall, bor tillsammans med nÄgra av de personer vi Àlskar mest i hela vÀrlden.
Visst vet jag att vÀldigt mÄnga tyvÀrr inte alls har det sÄ vÀl förspÀnt i sitt hem.
Fysisk och psykisk misshandel i nÀra relationer Àr ju tyvÀrr inte ovanligt, men ocksÄ ofrivillig ensamhet kan förvandla hemmet till den vÀrsta av platser.
âŠ..
Men i ett hyggligt vÀlfungerande hem sÄ bor vi alltsÄ tillsammans med nÄgon eller nÄgra av de personer som Àr allra viktigast för oss, med mÀnniskor vi valt att dela en stor del av vÄr livstid tillsammans med.
Och den tiden, precis som alla andra delar av livstiden, Àr sÄ himla vÀrdefull.
Och jag tycker det Àr ett sÄnt meningslöst slöseri om man glömmer att underhÄlla sjÀlva livsglittret medan man lever med dessa mÀnniskor, och kanske djur, som man Àlskar.
Och det Ă€r sĂ„ lĂ€tt att glömmaâŠ
âŠ..
Slentrian, trötthet, stress och ingrodda vanemönster gör att vi sÄ lÀtt tappar nyfikenheten pÄ varann, att vi hellre slötittar pÄ skÀrmar Àn samtalar om dagspolitik och intressanta böcker, om drömmar och upplevelser.
Vi förlorar till och med vanligt hyfs mot varann om vi inte ser upp, och slutar respektera varann.
Vi kanske sjavar omkring i underklÀderna halva dagen nÀr vi Àr lediga, och upphör med den elementÀra artighet och vÀnlighet som Àr ett sÄ viktigt smörjmedel mellan mÀnniskor.
Om vi börjar slarva bort livsglittret tillsammans med vÄra nÀrmaste, dÄ stÄr snart tristess, frustration och irritation pÄ tur.
Jag har sjÀlv hamnat i sÄdant hÀr elÀnde, och jag vet att om man glider lÄngt in i det innan man blir varse de dÄliga mönstren, sÄ Àr det mycket svÄrt att Äterskapa det man förlorat.
I mitt fall ledde det till skilsmÀssa, och det Àr nog en ganska vanlig följd.
âŠ..
Och om man har barn inom familjen, sÄ vill man sÄ gÀrna ge dem det dÀr glittret som grund i livet.
Dessutom vill man ju ge dem sÄ goda verktyg som möjligt för att som vuxna kunna leva pÄ ett varmt och givande sÀtt med mÀnniskor de Àlskar, om de sÄ önskar.
Och barnen lÀr sej genom att vara en del av hemmets kultur.
SÄ ocksÄ för deras skull tycker jag det Àr viktigt att ofta Àta tillsammans, utan skÀrmar och spring, och lÀra ut ett bra bordsskick, sÄ alla kan trivas tillsammans.
Att lÀra sina barn att sÀga tack nÀr man fÄr, och varsÄgod nÀr man ger, att visa omsorg om varann och att ta hÀnsyn. Det Àr sociala fÀrdigheter som underlÀttar i alla relationer, utom möjligen i kriminella kretsar, men dit önskar vi ju knappast vÄra barn.
âŠ..
Jag tror, att det Àr lika viktigt att ta vÄrd om sina nÀra relationer som det Àr att stÀda sitt hem.
Det Ă€r inget man kan strunta i och tro att det sköter sej sjĂ€lv. Dammiga golv glittrar inte i solljusetâŠ
Och sjÀlv tÀnker jag, att sÄ lÀnge jag fÄr ha livet till lÄns, sÄ lÀnge ska jag ocksÄ strÀva efter att förmera de genuina vÀrdena i mitt liv, och ge gott om utrymme Ät solglittret!
đTa vĂ€l hand om varann, mina vĂ€nner!
LÀnk till texten pÄ facebook, ifall du vill kommentera:
https://www.facebook.com/share/p/16zzeAwykC/?mibextid=wwXIfr