💛 Hejsan mina vänner!

Idag har jag tänkt mycket på den samhällsförändring jag upplevt under mitt liv. Den är stor. 

Jag minns första gången jag såg det nya FANTASTISKA materialet plast. 

När jag var liten bodde vi i ett hyreshusområde som var ganska stort. 

I ett av husen fanns det två garage, men det ena hyrdes ut till en som bodde i en villa i närheten. 

Det fanns nämligen bara en bilägare i hyreshusområdet. 

Jag var tio år när det kom en TV i vårt hem. Ungefär då blev det mer allmänt att ha en televisionsapparat, och riksdagen hade beslutat att torsdagar var TV-fria, för att värna familjelivet. 

E6:an hette inte så, och utanför staden var den fortfarande en grusväg. 

Ja, som ni förstår var det ett helt annat samhälle än det vi lever i idag!

I det stora hela skulle jag absolut inte vilja ha tillbaks den tiden, det var mycket som var allt annat än en idyll. 

Men det fanns vissa viktiga delar som jag saknar väldigt mycket. 

…..

En av de delarna jag önskar hade funnits kvar är den som jag anser raderades ut av TV:s ankomst. 

Det gick ganska fort också, när det väl tog fart. 

Snart stod en TV i nästan varje hem, och nästan alla tittade, nästan varje kväll. 

Och det som försvann var det opretentiösa umgänget. 

Före TV:s inmarsch i folkhemmet, så umgicks man mycket mer med varann. 

…..

Man tog en kvällspromenad tillsammans kanske. 

Ibland gick man på bio, eller gick på fackföreningsmöte, eller till en diskussionsklubb. 

Politik var ett levande samtalsämne, och man diskuterade i vilken ordning välfärdsreformerna borde införas, eller hur det utrikespolitiska läget var. 

Ideologier utvecklades sakta men säkert, eller avfärdades. 

På Folkets hus kunde man se på uppträdanden eller lyssna på föredrag. 

Ofta var man hemma hos varann på kvällarna och drack en kopp kaffe medan man spelade kort. 

Vi barn följde med föräldrarna, tills det var läggdags i allafall, och ofta smyglyssnade vi på vad de vuxna pratade om. Det blev en spännande inblick i vuxenvärlden, även om vi kanske inte förstod så mycket. 

Allt detta umgänge gjorde naturligtvis att vi barn kände de flesta vuxna, och alla vuxna hade ungefär samma uppförandekodex och ingrep när en unge begick nån försyndelse. 

  

Att bjuda hem några vänner på middag var inget större ståhej, utan det var bara vardagsmaten i större kvantitet än vanligt, och att ha trevligt tillsammans en stund. 

Och det var lätt att ibland ringa på dörren hos varann och få sej en pratstund. 

…..

Allt detta vardagliga, opretentiösa och ofta spontana sätt att umgås försvann med TV-kulturen. 

Det var så fantastiskt att få nyheter, filmer, barnprogram, konserter, TV-teater etcetera direkt till det egna hemmet, så människor satt klistrade framför TV-apparaten hela kvällarna. 

Och förutom att man själv ville följa programmen så var man rädd att störa nån annan. 

-”Jag skulle vilja prata med Ella, men hon tittar nog på TV nu.”

Rädslan att störa blev snart till rädsla att tränga sej på, och därifrån var steget inte långt till en mer pretentiös INBJUDAN. 

Då kom man som gäst, inte på ett mer vardagligt ’titta in’, och allt blev liksom mer högtidligt. Och på den vägen var det. 

Nu för tiden bokar man in att träffas en viss dag och tid, och ofta nån annanstans än i hemmet. 

…..

Det är många år sen någon spontant knackade på hos mej, eller jag hos dem, för att umgås en stund. 

Idag är det så ovanligt att också jag numera är präglad till att bli lite obehagligt överraskad om det händer (herregud, tvätten ligger på golvet i en hög, när dammsög jag sist, och HUR ser det ut köket?!?). 

Och det tycker jag är mycket sorgligt!

Det var så trevligt förr när umgänget var så självklart och ingenting var särskilt märkligt. 

I det avseendet tycker jag att vi kastat ut barnet med badvattnet. 

Men jag hoppas att vi så småningom ska komma tillbaka till detta enkla, men oj så värdefulla, sätt att umgås med varann. 

Vi behöver våra medmänniskor!

💛Må gott, mina vänner!

Här är en länk till texten på facebook, ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/1Am5XhESbe/?mibextid=wwXIfr