đHajjdi, vĂ€nner!
En gĂ„ng nĂ€r jag var ung och bodde i Göteborg, sĂ„ hade jag en ovanlig kompis, vĂ€n, bekant, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vĂ„r relationâŠ
Och hÀr kallar jag honom Nicke.
Jag minns inte hur det gick till att vi trÀffades, men han var pÄ rymmen under en permission frÄn HÀrlandafÀngelset i Göteborg.
Jag hade aldrig trÀffat nÄgon sÄn person förut. Det var liksom utanför mina kretsar.
Eftersom jag alltid Àr nyfiken pÄ andra mÀnniskor, i synnerhet dem med en helt annan livsvÀg Àn jag sjÀlv, sÄ satt vi och pratade i flera timmar.
Och Nicke var en sliten man, men sympatisk, i 50-ÄrsÄldern.
Det slutade med att han fick följa med mej hem, för att kunna sova tryggt pÄ soffan nÄgra nÀtter.
Jag förstod att han inte var jagad, bara efterspanad. Om nÄn polis fick syn pÄ honom fick han följa med, men han var ingen stor brottsling som det blev pÄdrag efter.
âŠ..
NÄvÀl, han stannade nÄgra dagar, var ganska försynt men en varm och vÀnlig man som det var trevligt att ha i huset.
Och han var rolig! Han hade en lÄgmÀld men drastisk humor, och han hade en stark kÀnsla för tjuvheder, som det hette förr.
Nicke skulle aldrig stjÀla nÄgot frÄn det lilla kollektiv jag bodde i dÄ, och han skulle aldrig göra mej eller nÄn av de andra illa!
Kort sagt: Han var en förbaskat bra person, förutom den lilla detaljen att han var yrkestjuv och sprÀngde kassaskÄp.
âŠ..
VÄr kontakt utvecklades pÄ sÄ sÀtt att han fick nÄgra dagars permission med nÄgra mÄnaders mellanrum, och dÄ trÀffade han kompisar, men sen rymde han alltid till mej.
Och jag besökte honom ungefÀr lika ofta.
PĂ„ fĂ€ngelset trodde de nog att jag var hans flickvĂ€nđ âŠ
Redan dĂ„ förstod jag, att de tyckte det var vĂ€ldigt bekvĂ€mt att veta var han var nĂ„nstans nĂ€r han âavvek frĂ„n permissionâ, som det hette.
De hÀmtade honom aldrig hos mej, utan vÀntade tills han Äkte in till stan, och Nicke fattade aldrig hur det hÀngde ihop.
PÄ den tiden var paragrafer mer av en rekommendation Àn vad det Àr idag.
à tminstone nÀr det inte gÀllde nÄgot viktigt.
Och jag tror att Nicke fortsatte att fÄ permis av ren hygglighet, trots stÀndiga rymningar, för att han skulle fÄ se nÄgot annat Àn vÀggar ibland.
âŠ..
Vi pratade mycket, Nicke och jag, och jag förstod snart att han mÄste ha varit Sveriges sÀmsta kassaskÄpssprÀngare!
Han gjorde sina stötar mot ganska smÄ affÀrer, men tillrÀckligt stora för att ha kassaskÄp.
Han var lite ledsen för att aldrig nÄn ville jobba tillsammans med honom, hur bra planer han Àn hade.
Men erkÀnde att han ALDRIG lyckats med nÄt, utan Äkt fast varenda gÄng!
Inte sĂ„ konstigt att ingen ville vara hans kumpan, alltsĂ„âŠ
Nicke hade suttit pÄ kÄken i princip hela sitt vuxna liv, Ànda sedan han var tonÄring.
Jag fick en kÀnsla av att han trivdes dÀr, och kÀnde sej oskyddad under de korta perioderna av frihet och permissioner.
Senare har jag tÀnkt att det kanske var dÀrför hans sprÀngningar alltid blev fiaskon. Att han ville Äka fast.
âŠ..
Sista gÄngen jag trÀffade Nicke sÄ var han flyttad till Tidaholmsanstalten. Jag var dÀr och hÀlsade pÄ honom.
Detta fÀngelse var inte lika bra, sa han, och klagade pÄ alla regler som mÄste följas.
Efter att han flyttats dit kom han aldrig mer hem till mej.
Jag tror att de följde paragraferna mer noggrant dÀr, och inte slÀppte ut honom igen.
Men jag vet inte, vi stod inte varann sÄ nÀra att jag rotade i det.
VÄr relation tog i allafall slut, och sen var det inte mer med det.
âŠ..
NÄgot halvÄr senare satt jag pÄ en tidig buss pÄ vÀg frÄn Göteborg till Falun.
Busschauffören hade pÄ radion, och jag satt lÄngt fram.
Plötsligt hörde jag sÀgas att en vÀg var tillfÀlligt avstÀngd. NÄgon hade sprÀngt ett kassaskÄp i en affÀr, men pÄ nÄgot sÀtt fÄtt alla sedlarna att sprida sej pÄ vÀgbanan.
Den skyldige hade ertappats pÄ platsen.
DĂ„ log jag för mej sjĂ€lv och tĂ€nkte att Nicke Ă€ntligen fĂ„tt permissionâŠ
đMina vĂ€nner, mĂ„ gott!
En lÀnk till texten pÄ facebook, ifall du vill kommentera: