💛Hajjdi, vänner!

Jag har förstått att en del av er tvivlar på sanningshalten i det jag skriver. 

Därför vill jag berätta för er lite om hur det varit för mej, och är. 

…..

Där jag växte upp var Jantelagen stenhård. 

Jag tror att de flesta barn som bodde där danades in i den trånga värld som skapades av devisen ”Du ska inte tro att du är nåt!”.

Men märkligt nog påverkades jag inte lika mycket av detta elände som många andra gjorde. 

Först var det Cornelis första skiva som gav rebellen i mej näring. 

Jag satt ofta barnvakt för några grannbarn, och där fanns denna underbara LP, med alla sina dödskallemärkta låtar (de fick alltså inte spelas i radio). 

1967 var jag 14 år och blev hippie, och det var för mej den stora frigörelsen från Jantevärlden. 

Världen låg öppen och fri, trodde jag, och framtiden skulle bli underbar. Alla gamla stofiler skulle dö ut, och vi som var unga då, på den tiden, skulle ta över världen, slopa alla nationsgränser och all militär, och förundras över varandras olika kulturyttringar. 

Det var vackra tankar, och vitt skilda från Jantelivet. 

Och det var nog detta som var främsta orsaken till att jag blev som jag blev, och fortfarande i grunden är. 

…..

När jag blev några år äldre blev jag en del av den ungdomskultur som ansåg att allt var möjligt, bara man lösgjorde sej från ängslighet och förutfattade meningar om hur det skulle vara. 

Det jag inte fattade var att vi var en ganska liten minoritet. De allra flesta ungdomar satt fast i det som vi så ivrigt bröt emot. 

Men själva tidsandan var ändå betydligt friare än vad den varit för tidigare generationer, och för oss som vågade, gav den många möjligheter. 

…..

Ibland, när jag pratade med ”vanliga” ungdomar, så trodde jag att de var ovanligt tråkiga och räddhågsna. 

Jag trodde ju, precis som de flesta unga människor tänker, att de flesta var som jag själv. 

Och jag var enormt hungrig på att leva. Nyfiken, våghalsig och mycket äventyrslysten. 

Så jag var med om mycket, och befann mej ofta i dråpliga, eländiga, farliga eller osannolika situationer. 

Men det var alltid både intressant och lärorikt, och jag betalade gärna priset för också de otäcka upplevelserna. 

Nåväl, jag växte upp och mognade. Våghalsigheten blev till mer av riskkalkylerande, men jag var fortfarande lika nyfiken på det mesta, och ganska djärv. 

Så jag fortsatte att vara med om många udda saker. 

…..

Med tiden träffade jag ju också allt fler människor som inte alls var som jag och mina gamla kompisar. De nya personerna var i allmänhet människor som oftast såg livet som ett projekt och inte som ett stort äventyr. 

Och jag insåg allt mer att allt fler inte trodde på mej om jag berättade nån av mina egna upplevelser. 

Det var för långt ifrån deras egen världsbild. 

Jag blev sårad och ledsen när folk trodde att jag fabulerade. 

Det kändes som att jag och mitt liv och hela mitt sätt att vara inte var godkänt. 

Det var liksom bara kändisar och konstnärer som kunde leva så. Och jag var ju bara en helt vanlig person…

Så jag slutade till sist att berätta sådana episoder ur mitt liv, förutom till vänner som kände mej, och inte fann det konstigt alls. 

Men samtidigt kunde jag ju inte sluta att vara den jag är, och nyfikenheten ledde mej ständigt in i nya situationer som var ömsom vin, ömsom vatten…

Dock blev jag alltmer tystlåten om dessa små äventyr, eftersom jag avskydde att se den där skepsisen i andras ögon. 

Men visst berättade jag en del lögner, särskilt om släkten på min fars sida. 

Jag var uppväxt med legender om dessa vilda Nolaskogsare, och trodde på berättelserna. Därför förde jag dem vidare ibland, men har numera förstått att de var betydligt mer av saga än verklighet. 

Lögnerna var aldrig medvetna. 

…..

Nåväl, nu har jag varit sjuk i många år, och mina äventyr är så att säga långsammare och mer djupgående. Och större. 

Men jag älskar att berätta för förtrogna vänner om episoder i mitt tidigare liv. 

När jag gör det så känner jag åter det där äventyrspirret och friheten i att ge mej in i saker för att se vad som händer och hur jag ska lösa det…

…..

Eftersom jag varit sjuk så länge ville jag hitta ett sätt att ändå kunna delta i världen, och bloggen var svaret. 

Men å andra sidan var det ju att lämna ut mej själv. 

En lång tid av att brottas med Jante vidtog. 

Men jag vann lite terräng varje dag, och efter ett halvår hade jag bestämt mej. 

Jag skulle se bloggen som ännu ett äventyr. Och för att den skulle vara känslomässigt sann, så måste jag utgå ifrån MEJ. Mina tankar, mina känslor, mina slutsatser och erfarenheter. 

…..

Jag bestämde mej för tre regler att följa. 

Den första regeln är att aldrig lämna ut någon, varken positivt eller negativt. Jag vet ju inte hur den personen upplever det. 

Den andra regeln är att skriva om så olika saker som möjligt, för att aldrig hamna i en genre. Humoristiska små episoder, reaktioner på politiska skeenden, filosofiska funderingar etcetera, etcetera. 

Och där kommer en del av mina äventyr att ingå i kompotten, det är nästan oundvikligt. 

Den tredje regeln är att vara mycket noga med sanningshalten, så långt jag själv känner till den. Om jag bara TROR något så ska jag ange det. 

…..

När jag nu inser att en del av mina läsare tror att jag överdriver, eller rent av ljuger i mina texter, så blir jag väldigt ledsen. 

Jag har blivit så känslig för det. 

Och därför vill jag att ni som tvivlar ska tänka på en sak:

En hel del av mina facebookvänner är vänner som funnits med i mitt verkliga liv under många år. 

Och flera av dem har varit direkt inblandade i delar av det jag skriver om, eller också har de hört om det, där och då. 

Om jag skulle ljuga, så skulle inte bara deras protester komma omedelbart. 

Mitt rykte skulle också bli förstört. 

Och så dum är jag inte. 

Dessutom tycker jag helt enkelt att det är fult att ljuga. 

💛Mina vänner: KRAM!

Om du vill kommentera, så finns det en länk till facebook här:

https://www.facebook.com/share/p/1CTyndbwHd/?mibextid=wwXIfr