đHajjdi, vĂ€nner!
Ibland blir jag lite nostalgisk, och dÄ smyger sej vemodet pÄ.
Det Àr sÄ mycket jag saknar, som inte följt med in i vÄr moderna tid.
Och i mĂ„nga avseenden tycker jag nog att vi slĂ€ngt ut barnet med badvattnetâŠ
âŠ..
Jag vÀxte upp i en smÄstad, Kungsbacka, som Ät ena hÄllet grÀnsade till en bördig Ädal, fylld av smÄjordbruk, och ett och annat travstall (à by lÄg ju nÀra), med tillhörande hÀstÀngar.
à t andra hÄllet lÄg det stora omrÄden med tÀt vass och kaveldun, med sitt rika fÄgelliv. Och bortom vassen vidgade sej fjÀrden ut mot det salta VÀsterhavet.
Allt detta, och mycket mer, Àr borta nu.
PÄ Äkermarken Àr det bebyggelse, i stort sett Ànda bort till Mölndal och Göteborg, och vÄtmarken Àr utdikad och ersatt med industrier och motorvÀg.
Inne i det som var sjÀlva staden Àr det sej inte heller likt.
BryggerihÀstarna Àr borta sedan mycket lÀnge, de smÄ verkstÀderna finns inte mer och de specialiserade smÄbutikerna Àr ersatta av köpcentra i stadens utkanter.
I deras lokaler huserar nu istÀllet dyra caféer och restauranger, och ett och annat gym.
âŠ..
Tiderna förÀndras, sjÀlvklart, men jag kan sakna dikena med tusen blommor, Äkrarna vid stadens grÀnser med sin vallmo och blÄklint, sakna dem sÄ mycket att det nÀstan gör ont.
Och var finns âoriginalenâ idag, de mĂ€nskor som satte fĂ€rg pĂ„ tillvaron med sina olika egenheter?
Och varför finns det inga drickfontÀner lÀngre?
De var ymnigt förekommande förr.
Men det jag saknar allra mest Àr den mÀnskliga skalan pÄ allting.
NÀstan alla hus var vackra, pÄ olika sÀtt. Villorna var platsbyggda med fantasi, och hade stora trÀdgÄrdar.
TrĂ€dgĂ„rdar, jaâŠ
Till och med de Àldre hyreshusen i trÀ hade vÀl tilltagna odlingslotter och mÄnga frukttrÀd pÄ baksidan.
âŠ..
Jag förstÄr inte, varför det byggs sÄ fula hus och miljöer nu, stora fyrkantiga lÄdor och massor av grÄ betong och glas. Asfalt i stÀllet för grönska.
Det kÀnns iskallt!
Det Àr ju sÄ tydligt hur mÀnniskor tycker om att bo, och i vilken miljö man trivs!
Och sĂ„ byggs det tvĂ€rtomâŠ
Det Àr obegripligt!
Och varför Àr alla vÀgbroar av grÄ betong?
Varför Àr alla parkeringsplatser döda ytor utan trÀd som ger skugga under varma sommardagar?
Förr var allmÀnna omrÄden allas omrÄden, nu Àr de ingens.
Idag skulle ingen drömma om att sjÀlv dra Ät nÄgra skruvar pÄ en parkbÀnk.
IstÀllet ringer vi till kommunen och klagar pÄ underhÄllet, eller ocksÄ struntar vi i det, vilket Àr vanligast.
âŠ..
Det Àr nÀr jag tÀnker pÄ allt detta, och kÀnner en vemodig lÀngtan efter den mÀnskliga skalan, och efter den stolthet jag en gÄng kÀnde över min trivsamma stad, som det kniper till i hjÀrtat.
Jag vill vara delaktig i min fysiska omgivning, men sÄdana böjelser Àr nÀrmast suspekta idag.
Jag vill kunna plantera en klematis vid en liten kommunal vÀgg nÄnstans, dÀr det skulle vara fint, spontankratta pÄ kyrkogÄrden en stund nÀr andan faller pÄ, och bli tillfrÄgad, tillsammans med mina grannar, om ett trÀd ska tas ner, eller inte.
Och jag hoppas, hoppas, hoppas, att framtiden kommer att vĂ€xa fram i en anda av att samhĂ€llet Ă€r till för invĂ„narna, och inte tvĂ€rtom, vilket jag tycker det Ă€r idagâŠ
Mina vÀnner, vi mÄste Äterta makten över vÄra nÀromrÄden, eller hur?
Det Àr ju VI som bor dÀr, som ska trivas och kÀnna tillhörighet. Det Àr vÄra barn som ska leka bland husen, och vÄra Äldringar som ska kÀnna hemkÀnsla omkring sej efter ett lÄngt liv!
Eller hur!
đKram!
HÀr Àr lÀnk till texten pÄ facebook ifall du vill kommentera:
https://www.facebook.com/share/p/14HwkWv9Wj8/?mibextid=wwXIfr