💛Hajjdi, vänner!

För många år sen när jag var tonåring, så bodde jag i Göteborg. 

På den tiden var det i Vietnam som ett bestialiskt krig rasade, med USA som den vida överlägsna och totalt samvetslösa angriparen. 

Förutom mängder av vietnamesiska män, kvinnor och barn, så dödades eller traumatiserades också tiotusentals amerikanska soldater av alla de grymheter som pågick. 

En del av dessa amerikaner lyckades desertera, somliga sökte asyl i Sverige och vissa hamnade till slut i Göteborg. 

Och några av dem höll ibland samtal, eller ett slags föredrag, och berättade om hur det varit i Vietnam. 

Jag var med på några av dessa sammankomster. 

…..

Allra först ska sägas, att de flesta svenskar som var med var studenter. 

De var vana vid engelska, och behövde därför ingen tolk. 

Jag däremot var en yngre arbetartjej, och framförallt ganska okunnig i engelska. I synnerhet var jag hjälplöst oförstående inför amerikanska idiom och slanguttryck. 

Så därför är jag inte säker på om jag uppfattat allt rätt, men jag tror ändå att jag förstått helheten. 

Och det känns viktigt att berätta vidare det jag lärt från dessa unga män som var med, där, då, i Vietnam…

…..

Det är särskilt en man jag minns. 

Han hade med bajonetten skurit upp magen på en levande kvinna, och tagit ut det nästan fullgångna foster hon bar och slängt in det i buskarna, medan modern tömdes på blod. 

Så snart han kunde efter det hade han deserterat från en ledighet i Tyskland. 

Han berättade att han drömt hemska mardrömmar sen dess, knappt kunnat sova, och använt all vaken tid till att vända och vrida på frågorna NÄR och HUR han slutat vara människa och blivit ett monster. 

…..

Och det här var vad han kom fram till, när det gällde honom själv och förmodligen de flesta andra:

Han kom till Vietnam som en ung, normalhygglig kille, helt utan någon böjelse för att döda eller plåga. 

Visserligen hade han förberetts för kriget under flera månader av hård militär träning på ett US Army-läger, men han hade fortsatt att vara sej själv, precis som de andra killarna. 

I början hade han varit rädd att dö, och dessutom varit ganska chockad över jargongen hos dem som varit där längre än han. 

Men han var med om allt fler räder, anfall från fiender, explosioner och kamraters dödliga skador, och han blev van. 

Och hård. 

Det var så mycket blod och trasiga kroppar, död och förintelse, att han, liksom alla de andra, var tvungen att se fienden som skadedjur för att inte bli galen. 

Eller kanske det var då han blev det?

…..

Killarna började bygga upp en gemensam bubbla med ord och handling, för att skydda sej mentalt och psykiskt. 

Det de gjorde under striderna var ju att massakrera fiender, och ibland såg de en vietnames i ögonen innan de sköt honom eller skar halsen av honom. 

Djungeln gjorde att de ofta kom nära varann fysiskt. 

Många var också kvinnor, eller barn, som försökte gömma sej. Byn kanske bombades, med eldkraft eller napalm, och de hade ingen annanstans att ta vägen. 

Men amerikanerna hade kommit så långt i sitt försvar mot ångesten, att även kvinnor och barn bara var råttor, ohyra…

Eftersom ångesten hela tiden växte, försökte de bekämpa den med allt grövre språk, och allt kraftigare förnekande av vietnamesernas mänsklighet. 

Och för att bevisa sin motståndskraft mot ”vekhet”, det vill säga sina mänskliga känslor, så växte hela tiden också deras grymhet. 

Det blev nästan en tävling om vem som kunde vara mest vidrig mot offer och fångar. 

Hela stridsgruppen blev till monster. 

…..

Så berättade han, den där specielle amerikanske desertören, och jag hörde liknande berättelser av flera andra. 

Men det var den här mannen som mest ingående hade analyserat det som hände med honom. 

De andra jag lyssnade på lät mer som människor under bikt, kanske i hopp om att kunna förlåta sej själva en dag?

Och jag tror att det var väldigt många som inte kunde det, utan fick leva vidare med sin stora ångest, och utan att ärligt orka se sej själva i spegeln. 

Det fanns, och finns än idag, en stor psykisk ohälsa bland Vietnamveteranerna. 

…..

Jag har ibland funderat över grymheten som utveckas hos israeler i Gaza och på Västbanken, de ryska soldaterna i Ukraina, milisen i Sudan, gangstrarna i Sydamerika, och så vidare. 

Alla bebisar föds ju med en enorm potential av kärlek och tillit, och de flesta människor är hyggliga personer. 

Ändå alla dessa grymheter vi ser i världen, ändå skjuter IDF svältande barn och törstande mödrar. 

Kanske finns förklaring i denne amerikanske desertörs berättelse?

Kanske är det inte vilja till grymhet, utan ett desperat försvar mot ångest, i den hemska situation som världens mäktiga män försatt dem i?

Jag vet inte, naturligtvis vet jag inte. 

Men ändå…

För mej känns det bättre, och sannare, att kunna fortsätta tro på bebisens vackra hjärta i människors mitt, än att tro att människor bär på en medfödd ondska inom sej. 

Trots all bestialisk grymhet vi ser omkring oss idag. 

💛Mina vänner, våga tro på godheten, den finns!

Om du vill kommentera så får du gå till texten på facebook. Länken finns här:

https://www.facebook.com/share/p/1FCib2SYzk/?mibextid=wwXIfr