🌟EN NOSTALGITRIPP PÅ VÄSTKUSTEN. 

💛Hajjdi, vĂ€nner!

Har ni nÄn gÄng ÄtervÀnt till en Àlskad plats ni inte sett sen ni var barn?

DÀr barndomsminnen trÀnger fram ur dunkla vrÄr och invaderar hjÀrtat?

DÀr kÀrleken och nostalgin möts med samma sjÀlvklarhet som kaffet med whiskyn?

I sÄ fall Àr ni lyckligt lottade



..

Vi bestĂ€mde oss för att flytta ner frĂ„n VĂ€sterbotten till mina gamla trakter i Halland, nĂ€ra Kungsbacka. 

Min bror hade ett hus med tvĂ„ lĂ€genheter, och vi fick hyra den ena. 

I början av sommaren gick flyttlasset söderut. 

Äldsta sonen var pĂ„ sprĂ„kresa i England, och de tvĂ„ yngre var hos sin pappa. 

Nu skulle hÀr nostaginjutas!

Jag hade i mĂ„nga Ă„r pratat lyriskt om ekar och bokar, frodiga dalar och om att bo i havets nĂ€rhet med salta vatten och fri horisont. 

SjĂ€lvklart hade jag rĂ„kat glömma de rĂ„kalla vintrarna, algvĂ€xten pĂ„ trĂ€d och hus och mest av allt hade jag förtrĂ€ngt vintrarnas mĂ„nga dagar med en blytung himmel som fĂ€rgade allt ljus grĂ„tt. 

I mitt minne susade lövskogen och glittrade havet.  

Och det var vad som mötte oss, min dĂ„varande man och mej. 


..

En av de platser jag lĂ€ngtade mest till var en underbar havsvik, som min sommarbĂ€stis i högstadiet och jag höll hemlig för alla andra. 

Som man hĂ„ller ett bra svampstĂ€lle hemligt, ungefĂ€r. 

Ingen utom hon och jag visste om det. 

Viken var ganska djupt skuren in mot land, och smal. 

LĂ€ngst in var det en sandstrand som övergick till en naturlig grĂ€smatta med mycket blommor. 

Vikens sidor kantades av slĂ€ta hĂ€llar, och vid dess infart frĂ„n havet lĂ„g en mindre ö, som hindrade upptĂ€ckt frĂ„n sjösidan. 

Min kompis och jag brukade cykla dit, det var nog en mil ungefĂ€r frĂ„n stan. 

Vi stĂ€llde cyklarna pĂ„ en Ă€ng under en ek bredvid den smala grusvĂ€gen, och sen fick vi gĂ„ nĂ„n kilometer eller tvĂ„. 

Stigen gick genom en hage med köttkor och deras kalvar, över en Ă€ng med fĂ„r, och sen fick vi trixa oss fram mellan sumpflĂ€ckar och knĂ€höga stenar. 

Vi var alltid ensamma dĂ€r, min kompis och jag. 

Vi badade nakna, flöt runt och tittade pĂ„ det rika livet bland tĂ„ng, sjögrĂ€s och sandomrĂ„den pĂ„ bottnen. 

Det myllrade av sjöstjĂ€rnor, tĂ„ngrĂ€kor, krabbor, fiskyngel, musslor och ibland av blĂ„maneter. 

Och nĂ„n sĂ€llsynt gĂ„ng dök en rödmanet upp, med sina lĂ„nga, brĂ€nnande trĂ„dar. 

Ja, den lilla viken var ett av sommarens paradis nĂ€r jag gick i högstadiet. 

Och nu hade jag kommit tillbaka!


..

Det dröjde bara nÄgra dagar efter att vi flyttat ner tills jag övertygat min man om att vi mÄste Äka dit, NU!

Det var soligt och lagom varmt, och vi var fortfarande barnfria. 

AlltsĂ„ tog vi motorcykeln och for ivĂ€g. 

Jag kom fortfarande ihĂ„g vĂ€gen, trots att mycket hade förĂ€ndrats, sĂ„ jag satt dĂ€r bak, med stigande förvĂ€ntningar, och pekade ivrigt ut riktningen. 

Den smala grusvĂ€gen hade blivit asfalterad, precis som nĂ€stan alla grusvĂ€gar i omnejden. 

SĂ„ jag misstĂ€nkte ingenting. 

Men snart sĂ„g jag en hyfsat stor smĂ„bĂ„tshamn i slutet av vĂ€gen. 

Jag kĂ€nde igen eken dĂ€r kompisen och jag brukat stĂ€lla vĂ„ra cyklar dĂ„, för lĂ€nge sen. 

Men det var ocksÄ allt jag kÀnde igen!

Milda makter!

Framför eken var det tvÄ stora Àngar, nÀstan helt fulla med bilar!

Och sĂ„ fanns dĂ€r en hytt dĂ€r man skulle betala parkeringskostnaden. 

Det var uppenbarligen VÄLDIGT lĂ€nge sen jag var hĂ€r!


..

Som grĂ€dde pĂ„ moset halvlĂ„g tvĂ„ glada karlar pĂ„ nĂ„n slags hög utanför hytten, och drack öl ur burk. 

Deras jobb var tydligen att ta emot p-avgifterna. 

De var vĂ€lkĂ€nda figurer, de dĂ€r tvÄ 

Har ni sett SĂ€llskapsresan, av och med Lasse Åberg? 

Den ene öldrickaren pĂ„ högen var Weiron Holmberg, som spelade den ene av alkisarna som letade efter Peppes Bodega. 

Den andre var Roland Larsson, som var den hispige direktörn som skulle köpa andelshus med smugglade pengar. 

Och hÀr satt de, som parodier pÄ sej sjÀlva, och de sÄg exakt likadana ut som i filmen!

NÄgon verkade skÀmta med oss aprillo!!!

Vi betalade avgiften för motorcykeln och parkerade bland ekens rötter. 

Lite halvchockade började vi sedan gĂ„ pĂ„ stigen mot havet. 

Den var breddad, bekvĂ€mt jĂ€mnad och stenfri. 

Men det fanns Ă€nnu kvar en smula hopp. 

Det var lÄngt att gÄ till min vik, och halvvÀgs lÄg en betydligt bredare vik, med en ganska stor sandstrand.

MÄtte bilfolket ha stannat dÀr!

Och det sĂ„g faktiskt lite lovande ut. 

Den viken var helt fullknökad med folk. 

SÄ vi hoppades, hoppades, hoppades, trots att stigen fortfarande var bred och jÀmn



..

I viken jag lĂ€ngtat sĂ„ mycket till, och skrutit om, sĂ„ kryllade det av folk, och nĂ„gra hyfsat stora bĂ„tar lĂ„g ankrade nĂ„gra tiotal meter ut. 

Massor av radioapparater tĂ€vlade om att höras, ungar skrek och tjoade och vattnet sjöd av folk. 

Det sĂ„g ut som en kokande makaronisoppa ungefĂ€r. 

Och jag kĂ€nde mej bittert förrĂ„dd av Tiden, Gud och Ödet sjĂ€lvt


Min man vÀnde sej mot mej och sade, ganska syrligt:

—”SĂ„ roligt att du delar med dej av din hemliga vik till mej!”


..

SÄ, mina vÀnner, om ni Äterfinner era bÀsta barndomsplatser intakta, ska ni verkligen skatta er lyckliga, och glöm inte att fira med ert godaste vin!

💛Kram!

LÀnk till texten pÄ facebook, ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/p/1GS35gW7qK/?mibextid=wwXIfr

LĂ€mna en kommentar