🌟EN SORGLIG HISTORIA. 

💛Hajjdi, vĂ€nner!

Den dagen jag fyllde 25 Ă„r sĂ„ ringde en god vĂ€n frĂ„n BorlĂ€nge. HĂ€r kallar jag honom Ragnar. 

Han frĂ„gade om jag ville ha en Ă€kta man i födelsedagspresent. 

— â€Ă–Ă¶Ă¶h, hur dĂ„ menar du?” frĂ„gade jag. 

Och han berĂ€ttade. 

Ragnar pratade flytande franska, och dĂ„ och dĂ„ reste han till Frankrike, som han Ă€lskade. 

Och nu var han hemkommen frĂ„n sin senaste resa. 

PĂ„ tĂ„get hade han delat kupĂ© med en ung marockansk kille, en berber frĂ„n Atlasbergen nĂ€rmare bestĂ€mt. 

Denne Mohammed, som han hette, hade flytt frĂ„n landet för att inte tvĂ„ngsinkallas till kriget mot VĂ€stsahara, som pĂ„gick just dĂ„. 

Han hade mycket slĂ€kt bland saharierna, och ville  inte gĂ„ emot dem med vapen i hand. 

Ragnar berĂ€ttade att Mohammed inte var pĂ„ vĂ€g till nĂ„nting, utan bara bort. 

Han hade ingen aning om vad han skulle göra, eller var. 

Han var helt ensam, kĂ€nde ingen och var obekant med det mesta i vĂ„r kultur, till exempel elektriska spisar. 

Hans stam var nomader, och han sjĂ€lv var en mycket sympatisk person. 

SĂ„ Ragnar hade tagit med sej Mohammed hem, och nu skulle denna unga nomad stanna upp, och behövde nĂ„gon att gifta sej med för att fĂ„ stanna hĂ€r. 

— ”Och du Ă€r den enda jag vet som Ă€r galen nog att göra det.”

Sa Ragnar. 


..

Jag tÀnkte att detta ju var ett gyllene tillfÀlle att fÄ lÀra mej en massa om berberkulturen, och dessutom lite franska, sÄ jag gick med pÄ det. SpÀnnande!

Vi gjorde upp att Ragnar och Mohammed skulle komma upp till mej i LuleĂ„, för att prata igenom alltihop. 

Jag kunde inte ett ord franska, och Mohammed inte ett ord engelska, bara arabiska och franska. 

SĂ„ Ragnar var nödvĂ€ndig som bĂ„de tolk och vĂ€n. 

Och de kom. 

Mohammed hade vĂ€ldigt snĂ€lla ögon, och fick omedelbar kontakt med min son, som dĂ„ var halvannat Ă„r. Snart lekte de glatt med varann. 

— ”Det hĂ€r kommer att funka”, tĂ€nkte jag. 

Jag var ju van vid kollektivboende och jag hade mĂ„nga killkompisar, sĂ„ det var inte nĂ„gra större konstigheter med idĂ©n, tyckte jag. 


..

NĂ„, vi pratade med varann genom Ragnar, och gjorde helt klart att det var ett skenĂ€ktenskap, att vi inte hade nĂ„gra krav pĂ„ varann förutom vanligt kamratskap och att vi bĂ„da skulle göra vĂ„rt bĂ€sta för att allt skulle fungera. 

Och att vi, för sĂ€kerhets skull, skulle hĂ„lla hemligt för alla, verkligen ALLA, att det inte var ett förhĂ„llande pĂ„ riktigt. 

SĂ„ for killarna igen. 

De skulle komma tillbaka till bröllopet och ta med sej den mycket lilla grupp av nordafrikaner som fanns i BorlĂ€nge. 

Och jag skulle arrangera allt i LuleĂ„. 

SĂ„ blev det. 


..

Jag hyrde gamla Folkets Hus i LuleĂ„, ordnad musikgrupp som skulle ta över efter vĂ„rt arabiska bröllop. 

En god vĂ€n skulle agera mullah och viga oss, och alla skulle vara klĂ€dda som araber, sĂ„ det blev en helsickes massa sheiker och haremsdamer pĂ„ det bröllopet. 

Alla utom araberna frĂ„n BorlĂ€nge, som inte visste om det, utan var klĂ€dda europeiskt😂


SÄ efter besöket pÄ stadshuset dÀr vi vigdes formellt, sÄ var det fest!

TyvĂ€rr gick luften ur festen ganska snabbt, eftersom lokalen inte funkade. Den var för stor och kal. 

Men det var kul sĂ„ lĂ€nge det var ”arabiskt bröllop”


Och jag hade köpt ett ficklexikon, svenskt-franskt/fransk-svenskt, och bytte namn till Almohad.  


..

Det hĂ€r skenĂ€ktenskapet varade nĂ„got Ă„r, och var fyllt av sĂ„vĂ€l drĂ„pliga situationer och mĂ„nga skratt som av djup tragik. 

Det tragiska?

Mohammed blev nĂ€mligen förĂ€lskad i mej. 

Det var inte sĂ„ konstigt, eftersom han var beroende av mej i allt, och den enda möjligheten för honom att behĂ„lla sin vĂ€rdighet nĂ„gorlunda vore att vi blev ett par pĂ„ riktigt. 

Men detta fattade jag först lĂ„ngt senare. 

Som nordafrikaner med hjĂ€rtesorg tydligen brukar, sĂ„ satte han sej och sörjde, utan att Ă€ta. 

För honom var det att visa sorgen respekt. 

Jag visste ingenting alls om detta pĂ„ den tiden, men nĂ€r jag flera Ă„r senare fick det förklarat för mej, sĂ„ tycker jag nog att det Ă€r en bra tradition; 

Man gör ingenting medan sorgen Ă€r som starkast. Och nĂ€r man tycker att sorgetiden Ă€r tillrĂ€ckligt lĂ„ng, sĂ„ har man kommit pĂ„ nya tankar



..

Men nu satt alltsĂ„ Mohammed dĂ€r pĂ„ golvet, vĂ€nd mot en vĂ€gg, och sörjde. 

PĂ„ mitt vĂ€sterlĂ€ndska sĂ€tt försökte jag rycka upp honom, fĂ„ honom att aktivera sej, trĂ€ffa folk och börja Ă€ta igen. 

UtifrĂ„n hans perspektiv trampade jag dĂ„ pĂ„ hans sorg och var oberörd av hans tragik, sĂ„ han sörjde allt djupare ju mer jag försökte fĂ„ igĂ„ng honom. 

Situationen blev allt allvarligare. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, och nĂ€rmaste fransktalande psykolog fanns i Stockholm


En natt exploderade det. 

Han försökte vĂ„ldta mej, men jag Ă€r bra pĂ„ att försvara mej, sĂ„ det blev inget av med det. 

Och dessutom tror jag att han inte egentligen ville bete sej sĂ„. 

Det fanns ingen aggresivitet hos honom, bara förtvivlan. 

Plötsligt sprang han ifrĂ„n mej och nappade Ă„t sej en kökskniv pĂ„ vĂ€gen, och sprang naken ut i trĂ€dgĂ„rden för att ta livet av sej, eftersom han handlat sĂ„ illa mot mej. 

Jag sprang efter honom och lyckades efter en kort brottningsmatch fĂ„ tag pĂ„ kniven och ledde in honom i huset. 

DĂ€r föll han ihop. 


..

Jag satte honom pĂ„ första morgontĂ„get mot Stockholm, och Ragnar mötte upp honom redan dĂ€r, vill jag minnas. 

Ett halvĂ„r senare var han död, denna godsinta, vackra unga berber. 

Han visade sej ha ett virus, eller en bakterie, som bara finns i Atlasbergen.  Det fanns i hjĂ€rnan och gjorde honom sakta allt mer galen. 

Han hade till exempel försökt rĂ„na en bank i BorlĂ€nge med en dammsugare. Han riktade munstycket mot personalen och skrek att det var ett rĂ„n. 

En natt hade han galopperat runt pĂ„ gatorna och utstött höga skrin. DĂ„ trodde han att han var en kamel


Förmodligen var detta virus inblandat i vĂ„ldtĂ€ktsförsöket mot mej. 


..

Vi hade ingen kontakt sedan jag satt honom pĂ„ tĂ„get, och Mohammed tillbringade sina sista mĂ„nader nerdrogad pĂ„ Falu lasarett.  

För honom blev vistelsen i Sverige ett elĂ€ndigt slut pĂ„ ett förtivlat försök att lösa en hopplös situation i hans hemland. 

Och jag blir fortfarande sorgsen nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ hans alltför korta liv och hans död bland frĂ€mlingar, lĂ„ngt frĂ„n den familj och slĂ€kt han Ă€lskade och lĂ€ngtade till varje dag


💛Kram!

HÀr Àr lÀnken till texten pÄ facebook, ifall du vill kommentera:

https://www.facebook.com/share/p/1Aybr3E3ce/?mibextid=wwXIfr

LĂ€mna en kommentar