💛Hajjdi, vänner!

Jag älskar snö. 

I fjorton år bodde jag först i Norrbotten, sedan i Västerbotten, på den tiden då jularna var garanterat vita…

Och min kärlek till snö växte i takt med de många minnesvärda upplevelser jag fick. 

Det är dem jag lever på nu…

Skogen på natten, med snöljuset som lyste upp nästan som på dagen. 

Där skidade jag fram i den vita katedralen, där de smala granarna stod som vita pelare mot stjärnhimlen. 

Där uppe i norr hänger granens alla grenar neråt, eftersom de formas av den långa vinterns tunga snö. 

…..

Det är lätt att skida där. 

Alla staket i byars närhet ligger gömda under snön, och buskar och sly i skogen kan inte ens anas. 

Myrar och ängar är lika jämna och åkvänliga de, man vet inte vad det är man passerar, och ofta inte heller småsjöar, bäckar och gölar. 

Jag har ganska dåligt lokalsinne, så jag lärde Rufus (min högt älskade spets) kommandot ”hem!”.

Var och när vi än var i skogarna runt hembyn, så ledde han mej spikrakt hemåt när jag sa det. 

Därför kunde jag tryggt skida i timmar ditåt andan föll på. Jag behövde ingen karta och ingen uppmärksamhet på riktning och tid, utan jag kunde njuta i fulla drag av tystnaden och ingå i den slags högtidliga närvaro som en skog inbjuder till när alla människoskapade ljud är borta. 

…..

En gång när jag var ute på en sådan färd, hände något som jag aldrig glömmer. 

Jag hade sakta glidit fram i några timmar. 

Hundarna hade jag inte sett på länge, de var som vanligt upptagna av sina egna upptäcktsfärder. 

Men jag visste att de såg mej. 

Jag hade lärt både Rufus och hans son Ragge, att när jag klatschade mej på låret, så skulle de komma omedelbart. Så därför hade de alltid koll på mej. 

Det var ett av villkoren för deras ganska fria liv i skogen. 

…..

Nåväl, nu var det dax att vila lite. 

Jag gjorde upp en liten eld, stekte några korvar åt hundarna och en kotlett åt mej.  Sedan smälte jag snö till hundarna och kokte kaffe till mej. 

När vi kände oss belåtna och hade vilat färdigt fortsatte vi färden. 

 Snart var jag tillbaka i det meditativa tillstånd som skogen försänkte mej i. 

Hundarna syntes inte till och skidorna lät schwizz…schwizz…schwizz i ett jämnt tempo mot snön…

…..

PLÖTSLIGT! KAOS! SNÖN VAR ÖVERALLT! VÅLDSAMT FLAXANDE, OVÄSEN!

Det var som en militär ljus-ljud-chockgranat!

Hundarna kom rusande och kastade sej in i kaoset, vilt skällande. 

Hela situationen varade förmodligen mindre än en minut, men det räckte för att benen skulle vika sej under mej. 

Jag har aldrig i mitt liv blivit så rädd som den gången!

Vad det var? Jo, snöripor. 

…..

Snöripor är helt vita på vintern. 

När de känner sej hotade trycker de i snön. Detta gänget tror jag dessutom var lätt översnöade, jag märkte i allafall inget avvikande när jag närmade mej. 

När främsta skidspetsen nästan var på dem så gjorde de som hotade snöripor gör:

De flög upp, snabbt och under intensivt kacklande, medan de slog våldsamt med sina tunga vingar och skapade en tät snödimma omkring oss medan de lyfte. 

Milda makaroner!!!

Det tog åtskilliga minuter innan benen bar mej igen, kan jag säga!

Nej, den chocken glömmer jag aldrig!

Mina vänner, livet är ett äventyr!

💛Kram!

Du kan kommentera den här texten på facebook. Följ länken, så kommer du direkt till samma text.

https://www.facebook.com/share/1C3M2zghgz/?mibextid=wwXIfr