Vi lever i en tid när människor som mördas i krig och genom annan grymhet räknas i tiotusental och skadade i hundratusental. 

Och förtryckta människor, svältande människor, människor fråntagna identitet och värdighet, de räknas i miljoner…

Hur ska jag undgå att känna en viss likgiltighet, när jag för hundrade gången ser bilder av raserade hus och flyende människor i Gaza?

Hur ska jag undgå att börja se människor som anonyma mängder, uttryckta i siffror, istället för som människor. Individer som du och jag?

Hur ska jag värna min medmänsklighet i denna fullkomliga tsunami av elände?

Vad ÄR medmänsklighet, eller humanism, som jag tycker är ett bättre ord?

…..

Jag tänker så här:

När en vän eller kollega plötsligt förlorar sitt barn i en olycka, så blir medkänslan mycket stor. Jag ser till att hon (eller han) förstår att jag alltid är tillgänglig per telefon och ofta personligen. 

Jag tröstar vid behov, boostar när det behövs, men framför allt lyssnar jag med inkännande värme. 

Hennes nära och kära sluter upp runt henne, ger allt stöd hon vill ta emot. De hittar med tiden på små roliga utflykter och äventyr för att hjälpa henne tillbaka till livslusten. 

Eller hur?

…..

Varenda kvinna i världen som gråter över sitt döda barn, är hon. 

Sorgen, den hjärtskärande sorgen är samma.  

Chocken, tomheten som uppstår i hjärtat och den förtvivlade vrede som ropar mot Gud, mot världen, mot själva Alltet om ORÄTTVISAN, den satans ORÄTTVISAN i att denna unga person inte fick leva sitt liv, den vreden delar de alla. 

Varje mor, varje far, varje syster och bror, även om det står tiotals, hundraden andra bredvid, bakom och framför dem, så bär de, var och en, samma känslor som min vän. 

De kanske inte kan visa dem i nuet, de kanske inte har tid att sörja i sin kamp att rädda sina andra barn eller andras barn, men känslorna finns där. Lika starka, lika djupa som hos min vän, men de kanske briserar först om ett år eller tre, som ett trauma, en psykos eller en djup depression, när den omedelbara faran är över. 

…..

När jag tänker på detta, jämför och inser likheten mellan min vän och den för mej okända kvinnan bland många, då försvarar jag min medmänsklighet. 

När jag vill hjälpa, när jag gör det jag kan för de många, för alla dem som far illa, då är jag humanist, så som jag definierar ordet. 

Alla vi som vill hela, läka och återställa, rädda djur och natur och som ser en harpalts miljö som lika viktig som Amazonas djungler, vi är humanister, för inte heller människan kan leva på en förstörd planet. 

Vi är helt enkelt för liv, allt liv, och inte bara mänskligt liv, med respekt för allt levande, i egen rätt. 

Humanism, som jag ser det, är den livshållning som leder framåt, som räddar mej till att fortsätta vara jag och som läker min själ i denna sönderslitande värld. 

…..

Och verktyget är tillsammansskap. 

Att tänka och känna, arbeta och leva, med tillsammansskap som utgångspunkt. 

Inte tillsammansskap som tvingande agerande, och alltså inte som i sovjetiska kolchoser, eller som i en militärisk barack. 

Nej, inte alls så, utan som ett inkluderande, humanistiskt tillsammansskap. 

Som en ständigt närvarande möjlighet, inte ett tvång. 

Tillsammansskap med varandra, med naturen och med planeten. 

Detta är för mej den vidaste definitionen av att vara humanist, att värna det levande och dyrbara livet i vår värld, på det att vi alla må leva väl. 

…..

Men att ha en humanistisk livssyn, och att värna sin medmänsklighet, börjar alltid i det lilla. 

Det börjar med att handla åt den åldersdigra grannen när busvädret härjar bland husen. 

Det börjar genom att vara en medmänsklig medmänniska…

Mina vänner, länge leve humanismen!

💛Kram!!

Om du vill kommentera, så är detta en länk direkt till texten på facebook:

https://www.facebook.com/share/1HzRgpqhDr/?mibextid=wwXIfr