💛Hajjdi, vänner!

Jag har funderat mycket på det där med könsidentitet.  

Själv tillhör jag den mycket lilla delen av mänskligheten (tror jag) som är hundra procent strajt. Så naturligtvis är allt jag tycker och tror färgat av det perspektivet🧐…

MEN, med det sagt, ändå…

Jag var med i Grupp 8 när det begav sej.

Jag har också varit med och startat en stor tjejgrupp för många år sen, och två kvinnojourer. 

Jag diskuterade könsmaktsordning och genusvetenskap redan innan begreppen fanns, och jag var involverad i många andra aspekter av det som då kallades kvinnosaksrörelsen. 

Så, ja, jag har tänkt mycket på de här frågorna, och de är svåra…

…..

Jag tycker, för det första, att det är fullständigt självklart att människor själva bestämmer sin könsidentitet och sina sexuella preferenser, så länge de inte skadar någon annan. 

Det är privata frågor, inget annat. 

Allt annat är närmast löjligt, ungefär som om man skulle lägga sej i vilken modell och färg folk har på sina underkläder…

Jag tycker också att det är självklart att alla har rätt att klä sej, sminka sej och välja kroppsspråk utifrån sin egen lust, smak och vilja. 

Färg och glitter, läder och nitar, det piggar upp i stadsbilden, eller hur? Personer med skäggstubb i vackra klänningar och högklackat gör i allafall mej glad😃, och när man ser kärlek i alla former så värmer det väl alltid hjärtat?

Så varför gnöla om det?

…..

Men, för det andra, så finns det också en helt annan aspekt på detta med könsidentitet som jag tycker att det är viktigt att lyfta.

De flesta vet ju att pojkar och flickor uppfostras olika, präglas in i olika kulturer. 

För att spetsa till det, så ska pojkar vara aktiva och modiga, flickor stillsamma och väna. Pojkar ska ta för sej och ta plats medan flickor ska vara ödmjuka och gärna lite blyga. 

Flickor ska pyssla om pojkarnas ego och ständigt stärka det, och kamma deras stolthet. 

Och det är pojkarna som sätter flickornas värde, utifrån sina egna premisser. 

Ungefär så. 

Dessutom har flickorna mycket goda skäl att lära sej att frukta pojkarna, ynglingarna och de framtida männen. Och därför också goda skäl att lära sej att blidka dem. 

Isses, vad sjukt det är!! 

Även om mycket förändrats under de senaste decennierna, åtminstone i Sverige, så har inte grundmönstret ändrats, så vitt jag kan se. 

…..

Med så olika bakgrund, även om jag har generaliserat hejvilt, så tror jag ändå att det är mycket svårt för de kvinnor som växte upp som pojkar, att uppträda som kvinna bland kvinnor. 

Dessa kvinnor kan till exempel ta för mycket plats, utan förståelse för andra kvinnors rädsla för att göra just det. 

Eller tendera att, utan att förstå det, 

 uppträda så som de fostrats till, som pojkar och män, vilket är precis det sätt och den attityd som får många kvinnor att tystna och sluta sej. 

…..

På samma sätt tror jag att det kan vara svårt för de män som växte upp som flickor att uppträda som en man bland män. 

Män konkurrerar med varann och vill gärna vara högt i hierarkin. De tenderar att tänka linjärt och fostras till en tankevärld där känslor är klart underordnade intellekt och logik. 

Jag anar, att dessa män lätt hamnar i veklingfacket, eller ses som mjäkiga. 

Men allt sådant beror naturligtvis på umgänge, kontext och personlighet, precis som i fallet med transkvinnorna. 

…..

Och sen finns det ju självklart hela det nästan oändliga spektrat av könsidentitet respektive sexuella preferenser, med alla olika kombinationer…

Jag har använt transmän och transkvinnor i resonemanget, enbart därför att jag tycker att jag kan uttrycka mej tydligare då, inget annat. 

…..

De här båda aspekterna, hur man identifierar sej själv, och hur alla människor, mer eller mindre, fostras in i de könsroller som gäller i den kultur man växer upp i, har självklart inga skarpa gränser. 

Vem är jag?

Det är frågan de flesta ställer sej när de står nakna framför spegeln, åtminstone när man är ung och osäker, och den kan vara mycket svår att svara på. 

Ja, det kan rentav ta många år. 

Båda sidorna, den privata upplevelsen av ens identitet, såväl som det kulturen hävdar, påverkar varann åt båda håll. 

Det skapar självklart osäkerhet och kanske rädsla, oavsett om man är strajt eller något annat. 

…..

Men båda aspekterna finns, grundläggande och levande, formade inne i dej och i mej och i alla andra, och de är i synnerhet starka och påtagliga för dem som utmanar den traditionella synen:

 Idén om att man är antingen kvinna, man, eller barn, och inget annat. 

Och barn, det är ju förstås flickor och pojkar, och de är, åtminstone i vår kultur, traditionellt ansedda som personer som ska vara helt utan könsdrift, ”rena i sinnet”. 

Så hur skulle de då kunna ifrågasätta sin könsidentitet… Särskilt flickorna?

Stackars de sexåringar som först upptäckt hur skönt det känns mellan benen när man tar där, bara för att snart upptäcka hur skamligt det är! Då är de ju äckliga människor, så små de är! Det ser de, om inte annat, så på de vuxnas ansiktsuttryck.

Och stackars de tolvåringar som känner lust gentemot sin lärare eller idrottstränare!

Det är ju tabu!

Om hen är av motsatt kön är det svårhanterligt nog, men om hen är av samma kön (dubbelt tabu!) måste det inre kaoset bli monumentalt. 

…..

Som jag ser det, så finns det alltså dels ett generellt mönster, skapat av kulturen, som är både bundet och svårbrutet.

Alltså det som handlar om att det bara finns två kön, vilket leder till vad kulturens flickor och pojkar fostras till. 

Detta kulturmönster är en stor och integrerad del av samhällsstrukturen man lever i, och väldigt svår att bryta med, och inte minst att ifrågasätta och kanske förändra i sin egen självbild. 

Och dels den andra aspekten, den individuella, som alltså handlar om hur man  KÄNNER, hur man UPPLEVER vem man verkligen ÄR. 

Denna  individuella aspekt är naturligtvis helt personlig, och i vårt land lyckligtvis, åtminstone juridiskt, helt fri. 

…..

Men de här båda aspekterna hamnar lätt i kollision med varann i praktiken:

”Jag vill slippa se en penis i omklädningsrummet, tack!”

”Deltagarna låser sej om en transkvinna är med i de känsliga snacken i tjejgruppen.”

”Det funkar inte att gå på puben med laget när han är med! Det blir bara en massa relationsgnöl.”

”Men varför kommer han alltid med en massa känslopjunk just när vi har som trevligast?!”

…..

Det kan bli väldigt både knepigt och sorgligt för alla, när transkvinnan, van vid de självklara privilegier hon växt upp med som pojke, kräver att hon som kvinna ska få tillgång till Kvinnohuset. 

Eller när transmannen, fostrad till försynthet som flicka, inte vill tränga sej på när de andra planerar en gemensam fest under helgen , och sedan är så ledsen över att inte ha blivit bjuden. 

…..

Det påstås att det är oerhört viktigt att skilja på ”könsidentitet” och ”sexuella preferenser”. 

Och det kanske det är, men jag kan inte se det. De båda begreppen hänger ju så tätt samman. Inte som ord, men som innehåll. 

Det jag däremot ser är nödvändigheten av att strida mot DE FÖRDOMSFULLA GENERALISERINGARNA av hur sex hänger samman med identitet i allmänhet, och i synnerhet med könsidentitet.  

Måste en person med skäggstubb och vacker klänning vara bög eller flata? Nej, så klart inte!

Hen kan ha ett lyckligt heterosexuellt äktenskap med tre barn, villa och rörmokarjobb. 

Och identifiera sej som heterosexuell skönhetsälskare. 

Hen du tar för ”kvinna”,  med massor av tatueringar och svällande muskler är kanske forskare inom medicin och identifierar sej som asexuell man, eller kanske som heterosexuell skofetischist. 

Vem vet?

Det är GENERALISERINGARNA som är det som ställer till det!

Att vara noga med orden i sej, som i de här fallen, det kan vi nog vänta med tills vi analyserar frågorna på universitetsnivå. 

…..

När de som diskuterar det här med könsidentitet, och vilka sociala konsekvenser de för med sej, blandar samman det strukturella och det individuella däremot, så tror jag att de ständigt kommer att hamna i luven på varann, beroende på vilken aspekt de  har närmast hjärtat och utgår ifrån. 

Den kulturella uppväxtens villkor och den individuella identiteten, det är två jämstarka faktorer. 

Båda perspektiven är sanna, och båda måste respekteras, det blir så destruktivt att bara hålla fram den ena aspekten av denna stora och komplexa fråga. 

…..

Därför tror jag, mina vänner, att det är viktigt att vi tar in HELA bilden. 

De som har en normbrytande identitet har det tillräckligt komplicerat ändå, utan att dessutom behöva kämpa mot enögdhet. 

Jag har ingen aning om hur alla dessa små och stora kollisioner kan lösas i praktiken. 

Kvinnan med snopp kan inte både vara i bastun, och inte. 

Mannen som djuppratar relationer i omklädningsrummet kan inte förändra vare sej vad han själv eller de andra tycker är viktigt och givande. 

Men att både förstå kontexten och hurra för människors frihet och individuella rättigheter, att DET är vägen framåt, det är jag övertygad om. 

Hur skulle det annars gå till?

Så med ömsesidig respekt och värme tror jag att vi kan lösa situation för situation. 

Eller hur?

Mina vänner, håll regnbågsfanan högt och hjärtat varmt!

💛Kram!

Om du vill kommentera:

Följ länken till samma text på facebook:

https://www.facebook.com/share/p/1CgHToWo3j/?mibextid=wwXIfr