đHajjdi, vĂ€nner!
Jag funderar pÄ det hÀr med ritualer och traditioner. Behövs de idag, eller Àr det bara onödigt och bakÄtstrÀvande skrÀp i moderna liv?
Min tro Àr att de Àr viktigare Àn nÄgonsin.
Idag vÀxer massor av mÀnniskor upp utan nÄgra band till det förflutna som de kommer ur, kanske inte ens till sin egen barndom och ungdomstid.
MÄnga har flyttat flera gÄnger under uppvÀxten, och har inga kÀnslomÀssiga band till en plats eller ett hus.
DĂ€r de bott har grannar kanske flyttat in och ut igen, och det finns ingen âtant Gren pĂ„ 3:anâ som man minns sĂ€rskilt tydligt.
De har vÀldigt lite insikt i hur deras slÀktingar levde för tvÄ eller tre generationer sedan, eller var de bodde, eller hur slÀktförgreningarna ser ut.
Och de har mÄnga gÄnger haft vÀldigt smÄ möjligheter att knyta an till mor- och farförÀldrar som bor lÄngt bort, och som de kanske bara trÀffar tvÄ gÄnger om Äret.
MÄnga har, pÄ grund av allt detta, mycket svaga band till sitt eget ursprung, till sin plats i tiden och historien.
Och det Àr hÀr jag tror att traditionernas betydelse kommer in i bilden.
âŠ..
Alla som kÀnner mej vet att jag alltid varit en ivrig julpolis, aldrig Àtit semlor utanför fastan och alltid firat min privata midsommar pÄ den riktiga midsommarafton.
NÀr barnen vÀxte upp bakade jag en tÄrta, dÀr ena halvan var gul och den andra halvan mörkbrun, till varje dagjÀmning.
Varje adventssöndag firades med hemgjorda bakelser, och pÄsken med utslaget ris och min speciella pÄsktÄrta.
Under mÄnga Är har jag varit alltför sjuk för att orka baka, koka karameller och fixa alla de tusen smÄsaker jag Àlskar att göra till alla dessa firanden.
Jag har ocksÄ haft allt fÀrre personer att fira tillsammans med, och kombinationen av detta har gjort att jag har strukit allt mer för vart Är, och endast det absolut nödvÀndigaste har blivit kvar.
Det vill sĂ€ga, en riktig julgran och Jansons FrestelseâŠ
âŠ..
Vad jag vunnit med denna hÄrdbantning av traditioner (om Àn ofrivillig) Àr lÀtt att sÀga.
Men vad har jag förlorat?
Det Àr det jag funderat pÄ under julen och inför den innevarande pÄsken.
âŠ..
Tidigare Är, nÀr jag fortfarande sÄg pÄ Kalle Anka klockan 15 varje julafton, sÄ handlade det egentligen inte om att se pÄ programmet i sej.
Jag kunde ju allt utantill, in i minsta detalj.
Nej, det handlade om upprepningen.
Varje Är, pÄ samma dag och vid samma tid, luktade hemmet av julens alla dofter:
Granen, apelsinerna dekorerade med kryddnejlika, skinkan i ugnen, det hembakade brödet, nytinat och varmt, och sÄ vidare.
Julbordet var dukat och dekorerat och skulle bara fyllas pÄ med maten. Alla frukt- och godisskÄlar var framme och julklapparna lÄg vackert inslagna under granen, med lÄnga och roliga rim att gissa pÄ, och nÀr barnen var i den Äldern satt de alla med strÄlande ögon och stor förvÀntan och skrattade Ät Disneys tecknade pÀrlor.
De visste precis i vilken ordning allt skulle ske, och visade dÀrför ingen otÄlighet.
Varje kapitel av julaftonssagan hade sitt eget innehÄll och sin egen magi.
âŠ..
För mej var det upprepningen som gjorde magin.
Vartenda Är jag sÄg pÄ Kalle, sÄ adderades det Ärets tÀta kÀnsla till alla föregÄende Ärs dofter, kÀrlek och förvÀntan.
Det var en tradition som djupnade i betydelse för varje Är.
Och, inte minst, det var en upplevelse jag visste att jag delade med en stor del av min kultur. Sverige stod nĂ€stan still mellan kl 15 och 16.30 under nĂ„gra decennierâŠ
Och i min familj var det sĂ„ med alla delar av julaftonens breda innehĂ„ll, frĂ„n att vakna till Mahalia Jacksons âStilla nattâ Ă€nda till den friska skogspromenad vi vuxna alltid tog nĂ€r alla barnen somnatâŠ
Och sÄ dÀr var det med alla traditioner vi hade.
En del var introducerade av mej, och var kortare i tid, och mer lÀttviktiga i betydelse, men alla ritualerna var noga utvalda och stressfria, med fokus pÄ trivsel och vÀrme för varann.
Och allt detta har jag nu slÀppt, men har mycket levande i minnet, vilket fungerar nÀstan lika bra.
âŠ..
Jag tror, att traditioner och ritualer Àr viktiga för mÄnga fler Àn mej, och för samhÀllet som helhet.
De markerar inte bara tidens gÄng utan stÀrker ocksÄ banden med vÄra tidigare slÀktled och den kultur vi fötts in i.
Och det tror jag Àr viktigt i vÄr tid, nÀr Àldre generationer ofta bor utanför det dagliga livets radie, och i synnerhet för alla dem som lÀmnat sitt hemland lÄngt bakom sej, och för deras barn och barnbarn.
âŠ..
DĂ€rför Ă€r jag ocksĂ„ starkt emot sĂ„dant som att skriva om barnböcker och litteraturklassiker, psalmböcker och annan religiös litteratur till modernt sprĂ„k, âanpassat till moderna mĂ€nniskors sprĂ„kbrukâ.
Vad Àr det för vÀllovlig idioti?
Det Àr ju att ta ifrÄn mÀnniskor de djupa sambanden. Och dÄ menar jag inte de andliga dimensionerna eller ögonblickets upplevelse, utan just den kÀnsla som skapas av medvetandet om att man lÀser SAMMA text som den gammalmormor citerade nÀr jag var liten.
âŠ..
Jag Àr absolut inte emot moderna ord eller stilgrepp, men dÄ vill jag ha nytillskott, inte förvanskade Àldre texter. Det ser jag mest som vuxnas lathet inför att lÀra sina barn de Àldre ordens betydelse.
Ska inte mina barnbarn kunna lÀsa Mobergs utvandrarserie och förstÄ hur livet levdes i det land ur vars mylla de sjÀlva skapats?
Ska inte de och jag kunna sjunga LuciasÄngen tillsammans, dÀrför att vi lÀrt oss olika text?
Och ska vi inte gemensamt kunna smÄhoppa av förvÀntan nÀr vi gÄr ut i skogen och klÀr Djurens JultrÀd pÄ julaftons morgon, en ritual som har sin egen snöglittrande magi för oss alla, bÄde unga och gamla?
âŠ..
För varje person stÄr givetvis valet fritt om eller vilka tradioner man ska ha i sitt liv, och sjÀlvklart vad man ska föra vidare till sina barn!
Men jag tror, som sagt, att det Àr viktigt att mÀnniskor har anknytning bakÄt i tiden i sina liv, oavsett kultur eller religion, för att inte hÀnga i luften och sakna tredimensionella samband.
đMina vĂ€nner, kram!
Om du vill kommentera, kan du göra det pÄ facebook. HÀr Àr lÀnken till texten dÀr:
https://www.facebook.com/share/p/1A9sDBBJp8/?mibextid=wwXIfr
LĂ€mna en kommentar