💛Hajjdi, vänner!

Jag funderar på det här med ritualer och traditioner. Behövs de idag, eller är det bara onödigt och bakåtsträvande skräp i moderna liv?

Min tro är att de är viktigare än någonsin. 

Idag växer massor av människor upp utan några band till det förflutna som de kommer ur, kanske inte ens till sin egen barndom och ungdomstid. 

Många har flyttat flera gånger under uppväxten, och har inga känslomässiga band till en plats eller ett hus. 

Där de bott har grannar kanske flyttat in och ut igen, och det finns ingen ”tant Gren på 3:an” som man minns särskilt tydligt. 

De har väldigt lite insikt i hur deras släktingar levde för två eller tre generationer sedan, eller var de bodde, eller hur släktförgreningarna ser ut. 

Och de har många gånger haft väldigt små möjligheter att knyta an till mor- och farföräldrar som bor långt bort, och som de kanske bara träffar två gånger om året.

Många har, på grund av allt detta, mycket svaga band till sitt eget ursprung, till sin plats i tiden och historien. 

Och det är här jag tror att traditionernas betydelse kommer in i bilden. 

…..

Alla som känner mej vet att jag alltid varit en ivrig julpolis, aldrig ätit semlor utanför fastan och alltid firat min privata midsommar på den riktiga midsommarafton. 

När barnen växte upp bakade jag en tårta, där ena halvan var gul och den andra halvan mörkbrun, till varje dagjämning. 

Varje adventssöndag firades med hemgjorda bakelser, och påsken med utslaget ris och min speciella påsktårta. 

Under många år har jag varit alltför sjuk för att orka baka, koka karameller och fixa alla de tusen småsaker jag älskar att göra till alla dessa firanden.  

Jag har också haft allt färre personer att fira tillsammans med, och kombinationen av detta har gjort att jag har strukit allt mer för vart år, och endast det absolut nödvändigaste har blivit kvar. 

Det vill säga, en riktig julgran och Jansons Frestelse…

…..

Vad jag vunnit med denna hårdbantning av traditioner (om än ofrivillig) är lätt att säga. 

Men vad har jag förlorat?

Det är det jag funderat på under julen och inför den innevarande påsken. 

…..

Tidigare år, när jag fortfarande såg på Kalle Anka klockan 15 varje julafton, så handlade det egentligen inte om att se på programmet i sej. 

Jag kunde ju allt utantill, in i minsta detalj. 

Nej, det handlade om upprepningen. 

Varje år, på samma dag och vid samma tid, luktade hemmet av julens alla dofter:

Granen, apelsinerna dekorerade med kryddnejlika, skinkan i ugnen, det hembakade brödet, nytinat och varmt, och så vidare. 

Julbordet var dukat och dekorerat och skulle bara fyllas på med maten. Alla frukt- och godisskålar var framme och julklapparna låg vackert inslagna under granen, med långa och roliga rim att gissa på, och när barnen var i den åldern satt de alla med strålande ögon och stor förväntan och skrattade åt Disneys tecknade pärlor. 

De visste precis i vilken ordning allt skulle ske, och visade därför ingen otålighet. 

Varje kapitel av julaftonssagan hade sitt eget innehåll och sin egen magi. 

…..

För mej var det upprepningen som gjorde magin. 

Vartenda år jag såg på Kalle, så adderades det årets täta känsla till alla föregående års dofter, kärlek och förväntan. 

Det var en tradition som djupnade i betydelse för varje år. 

Och, inte minst, det var en upplevelse jag visste att jag delade med en stor del av min kultur. Sverige stod nästan still mellan kl 15 och 16.30 under några decennier…

Och i min familj var det så med alla delar av julaftonens breda innehåll, från att vakna till Mahalia Jacksons ”Stilla natt” ända till den friska skogspromenad vi vuxna alltid tog när alla barnen somnat…

Och så där var det med alla traditioner vi hade. 

En del var introducerade av mej, och var kortare i tid, och mer lättviktiga i betydelse, men alla ritualerna var noga utvalda och stressfria, med fokus på trivsel och värme för varann. 

Och allt detta har jag nu släppt, men har mycket levande i minnet, vilket fungerar nästan lika bra. 

…..

Jag tror, att traditioner och ritualer är viktiga för många fler än mej, och för samhället som helhet. 

De markerar inte bara tidens gång utan stärker också banden med våra tidigare släktled och den kultur vi fötts in i. 

Och det tror jag är viktigt i vår tid, när äldre generationer ofta bor utanför det dagliga livets radie, och i synnerhet för alla dem som lämnat sitt hemland långt bakom sej, och för deras barn och barnbarn. 

…..

Därför är jag också starkt emot sådant som att skriva om barnböcker och litteraturklassiker, psalmböcker och annan religiös litteratur till modernt språk, ”anpassat till moderna människors språkbruk”.

Vad är det för vällovlig idioti?

Det är ju att ta ifrån människor de djupa sambanden. Och då menar jag inte de andliga dimensionerna eller ögonblickets upplevelse, utan just den känsla som skapas av medvetandet om att man läser SAMMA text som den gammalmormor citerade när jag var liten. 

…..

Jag är absolut inte emot moderna ord eller stilgrepp, men då vill jag ha nytillskott, inte förvanskade äldre texter. Det ser jag mest som vuxnas lathet inför att lära sina barn de äldre ordens betydelse. 

Ska inte mina barnbarn kunna läsa Mobergs utvandrarserie och förstå hur livet levdes i det land ur vars mylla de själva skapats?

Ska inte de och jag kunna sjunga Luciasången tillsammans, därför att vi lärt oss olika text?

Och ska vi inte gemensamt kunna småhoppa av förväntan när vi går ut i skogen och klär Djurens Julträd på julaftons morgon, en ritual som har sin egen snöglittrande magi för oss alla, både unga och gamla?

…..

För varje person står givetvis valet fritt om eller vilka tradioner man ska ha i sitt liv, och självklart vad man ska föra vidare till sina barn!

Men jag tror, som sagt, att det är viktigt att människor har anknytning bakåt i tiden i sina liv, oavsett kultur eller religion, för att inte hänga i luften och sakna tredimensionella samband. 

💛Mina vänner, kram!

Om du vill kommentera, kan du göra det på facebook. Här är länken till texten där:

https://www.facebook.com/share/p/1A9sDBBJp8/?mibextid=wwXIfr