💛Hajjdi, mina vänner!

På sista tiden har jag haft anledning att fundera en del på detta att jag börjar bli gammal nu.

För några månader sen åkte självbilden nämligen på en rejäl stjärnsmäll. 

Jag blev inlagd på sjukhus, och låg där en dryg vecka. 

Varje ny specialist som undersökte mej genererade två nya, och när jag åkte hem hade jag fått en diger samling diagnoser, och ett flertal kommande operationer, att förhålla mej till. 

Åldersrelaterade diagnoser….

Och jag insåg att min självbild var minst sagt överspelad. 

Jag hade samma självbild som jag hade som trettioåring, det vill säga att jag EGENTLIGEN var kärnfrisk och att alla krämpor bara var tillfälliga och skulle gå över av sej själv. 

Detta efter att ha varit sjuk i 40 år, och det mesta av den tiden sängliggande. 

Snacka om självbedrägeri!

…..

Men nu hade den inbillningen alltså krackelerar under en händelserik vecka, och förvandlats till ett bistert skämt. 

Och det var dags att på allvar börja fundera över åldrandet. Mitt eget åldrande i synnerhet. 

Och det har jag gjort, och gör. 

…..

Jag tror att livet följer en slags utvecklingsstig, en form av naturens egen ordning, som ett optimalt sätt att ta tillvara artens erfarenhet. 

Och som även den moderna människan har att följa. 

Om vi inte gör det, utan försöker sprattla oss fram på nåt annat sätt, så förlorar vi också mycket av livets harmoni och balans. 

Så tror jag, och självklart kan jag ha helt fel, men jag grundar det på hur flockdjur fungerar, och på egna tolkningar av hur folk omkring mej, och jag själv, lever sina liv. 

…..

Och hur ser då denna Livets stig ut, i mina tankar?

Jo, jag tänker mej en slags afrikansk ursprungsby, med hus uppbyggda runt en öppen plats med ett stort träd i mitten. 

I husen bor människor i olika konstellationer och i olika åldrar. 

De flesta unga människor får barn, odlar och kanske jagar, och sysslar med olika hantverk. 

Några få är mer äventyrliga och nyfikna av sej, och går på upptäcktsfärder i omgivningarna, ibland mycket långa sådana. 

Men gemensamt för dem alla är att de har mycket energi och raska fötter. 

Energin och raskheten minskar med åren, medan deras styrka, både mentalt och fysiskt, tilltar. 

De känner större ansvar, ivrar för större projekt som tar längre tid, orkar mer men långsammare än förr och har större uthållighet. 

…..

Allt eftersom krafterna sedan avtar, så pågår samtidigt en process där livets erfarenheter mognar till slutsatser och till en klokskap som ständigt växer. 

Och när fötterna helt har tappat sin raskhet och armarna sin styrka, då har man sin väntande plats under trädet. 

Där ingår man då i byns kunskapsbank. 

Hela byns samlade erfarenhet, alla traditioner och reflektioner finns där under trädet, och diskuteras och stöts och blöts av dessa mycket respekterade åldringar. 

Det är också där byskolan finns, för alla barnen. 

De äldsta för sina erfarenheter och kunskaper vidare till barnen genom lärande sagor och samtal. 

…..

Det är så jag tänker mej den Livets stig som naturen själv har givit oss i födslogåva. 

Och jag föreställer mej, att ju närmare man kommer detta sätt att leva, desto bättre mår man. 

Det är inget stillastående koncept, tvärtom är det mycket dynamiskt och tar tillvara mångfaldens alla fördelar. 

Allas olikheter innebär också en ständig variation av fallenhet för olika saker och för olika sätt att tänka och känna hos olika människor. 

Vilket gagnar hela byn. 

Naturligtvis menar jag inte att detta bokstavligen är hur vi borde leva här och nu, utan mer som en bild av vad jag tror att vi är ämnade för.

Ja, så går mina tankar när jag nu reflekterar över mitt eget åldrande. 

Och det känns så rikt!

…..

En vanlig bild av åldrande är att det är något man ska undvika i det längsta. Att gamla människor är en belastning, och att tiden som gammal är fylld av krämpor och meningslöshet. Att man inte räknas med, att man behandlas nedlåtande och föraktfullt. 

Det är så himla fint att allt fler ser pensionärstillvaron som en möjlighet till att förverkliga drömmar. 

Men när man inte orkar resa längre, inte längre hör vad folk säger eller fångas upp i sjukdom, då hotar ändå eländet. 

Och ensamheten!

När barn och barnbarn bor långt bort, gamla vänner dör eller isoleras av omständigheterna och man själv inte kan ta sej ut och skapa nya vänskapsband, då grinar den förfärliga ensamheten och meningslösheten en i ansiktet…

…..

Nej, då är min bild mycket bättre!

Men det gäller att ge ett sådant positivt åldrande förutsättningar att bli verklighet, och de förutsättningarna måste man bygga upp under lång tid, och innan man blir för gammal för att göra det. 

Att till exempel fundera över boendet. Kommer man att fångas i sitt hem om man blir mer orörlig med tiden? 

Och hur ser det sociala nätverket ut? Man kanske borde vidga umgängeskretsen, och sträva efter mer blandade åldrar?

 Och hur kan man utveckla och främja sina intressen?

Det är sådant som sysselsätter mina tankar alltmer. 

Eftersom jag nu får hjälp med en massa sjukdomstillstånd är det dags att forma om mitt liv. 

Att skapa ett liv som passar Adina 2.0. 

Och, mina vänner, det är en spännande process jag påbörjat!

Åldrandet kan vara minst lika givande som ungdomstiden, det är jag övertygad om!

💛Kram på er!

Om du vill kommentera kan du följa länken till samma text på facebook:

https://www.facebook.com/share/p/1AJ7UsLtkN/?mibextid=wwXIfr