🌟OM VÄNSKAP. 

💛Hajjdi mina vĂ€nner!

Jag funderar sedan en tid pĂ„ Ă„ldrande, mitt eget inte minst. 

Och jag tĂ€nker pĂ„ alla vĂ€nner jag haft, dĂ€r de allra flesta försvunnit bortom min horisont. 

En del av dem Ă€r döda. 

Det Ă€r ju ett av livets villkor, detta att allt fler vĂ€nner, slĂ€ktingar och bekanta faller ifrĂ„n ju Ă€ldre man sjĂ€lv blir. 


..

Ibland, nĂ€r jag kommit att tĂ€nka pĂ„ nĂ„n gammal vĂ€n jag haft en gĂ„ng, sĂ„ försöker jag hitta den personen. Ibland gĂ„r det, men nĂ„gra har jag aldrig lyckats finna. 

Och nÄgra gÄnger har jag kommit för sent.

En gĂ„ng kom jag bara tvĂ„ veckor för sent


NĂ€r det blir sĂ„ kĂ€nns det sĂ„ himla sorgligt, som att jag slarvat bort nĂ„got vĂ€rdefullt. 


..

Men de allra flesta lever ju lyckligtvis fortfarande. Men tiden sjĂ€lv och vĂ„ra olika livsvandringar har förpassat oss bortom varandras horisonter. 

Mej gĂ„r det nĂ€stan inte att hitta, Ă€ven om nĂ„gon försöker, för jag har bytt bĂ„de för- och efternamn, sĂ„ det kommer an pĂ„ mej om vi ska finna varann igen. 

En del som jag fĂ„tt kontakt med efter mĂ„nga Ă„r har visat sej vara ointresserade av att ta upp bekantskapen igen, men med nĂ„gra har vĂ€nskapen blossat upp pĂ„ nytt. 

Och dÄ kÀnns det vÀldigt fint!

Med de flesta blir det Ă€ndĂ„ bara ett enda samtal med, lĂ„ngt och intresserat, men aldrig igen. 

Folk har ofta sĂ„ fulltecknade liv att det liksom inte blir energi över tlll att omstarta en relation. 


..

Ibland blir jag lite nostalgisk, och tĂ€nker pĂ„ alla de vĂ€nner jag haft genom Ă„ren, frĂ„n skolĂ„lderns bĂ€stisar till de nuvarande starka band jag har till en handfull personer. 

Bland annat till tvĂ„ av mina barn. 

Vi har för lĂ€nge sen klivit ur mamma-barnrelationen efter en del mycket svĂ„ra upprensningar av gammal skit, och nu Ă€r vi trygga med varann i djupa vĂ€nrelationer, som blivit Ă€nnu starkare just genom vĂ„r lĂ„nga gemensamma historia. 


..

Som jag ser det, sÄ bygger all vÀnskap, lÄng eller kort, pÄ vÀlvillig empati, kamratskap och samhörighet.

Men jag funderar. 

Vad ÄR vĂ€nskap, egentligen, och hur blir den till? 

Ingen vĂ€nrelation Ă€r ju nĂ„n annan lik, och de har börjat pĂ„ helt olika sĂ€tt. 

Finns det en gemensam nÀmnare?

Min tro Ă€r att vi alla (utom eremiter) lever i ett flöde av potentiella vĂ€nner, okĂ€nda för oss och osynliga i den stora mĂ€ngden mĂ€nniskor som omger oss i vardagslivet, Ă„tminstone om man bor i en stad. 

De allra flesta av dessa möjliga vĂ€nner kommer vi aldrig till tals med över huvudtaget, och andra stannar vid ytlig bekantskap. 

Men nĂ„gra fĂ„ av alla dessa mĂ€nniskor möter vi nĂ€r tidpunkt, situation och sinnesstĂ€mning samspelar, sĂ„ att vi lĂ€gger mĂ€rke till varann. 

NĂ„gonting gör att vi dras till varann, och börjar prata. 

Och dĂ„ spirar kanske vĂ€nskap med tiden. 


..

Och vĂ€nskap kan vara helt olika till sitt vĂ€sen. 

Man kan till exempel ha mĂ„nga, ganska ytliga vĂ€nskapsband till vĂ€nner som det Ă€r roligt att festa med, eller att semestra tillsammans med. 

En del vĂ€nner kommer man nĂ€ra genom arbetet, en bokcirkel, en gemensam kurs i bilmek eller genom att diskutera könsroller eller barnuppfostran. 

Och, om man har tur, kan nĂ„gra fĂ„ vĂ€nskapsband bli sĂ„ starka att man bĂ„de kan stödja sej mot vĂ€nnen genom livskriser men ocksĂ„ dela stora glĂ€djestunder med varann. 

NĂ„gra vĂ€nskapsband kanske hĂ„ller i mĂ„nga Ă„r, eller till och med livet ut, och blir bara starkare med Ă„ren. 

Men de allra flesta vĂ€nskapsbanden vi har förtunnas alltmer med tiden eftersom vi fĂ„r olika livssituationer att leva oss igenom eller helt enkelt att vi utvecklas Ă„t olika hĂ„ll. Och dĂ„ kan vĂ€nskapen falna och dö. 

Och detta Àr för det mesta en odramatisk process som sker succesivt, man glider helt enkelt sakta ifrÄn varann. Man tÀnker pÄ varann med vÀrme, kanske trÀffas eller ringer varann ibland, men allt mer sÀllan, och kanske kontakten till slut upphör helt.

Det som dĂ„ Ă„terstĂ„r Ă€r tacksamhet för den tid som var, och mĂ„nga goda minnen. 


..

SĂ„vida inte


SĂ„vida inte man bundit upp sej med förvĂ€ntningar om att ALLTID vara vĂ€nner, och att ALLTID dela förtroenden, skratt och tĂ„rar med varann. DĂ„ Ă€r det lĂ€tt hĂ€nt att man kĂ€nner det som ett svek frĂ„n den andre om man glider isĂ€r. 

Det Ă€r sĂ„ sorgligt nĂ€r detta hĂ€nder! De goda minnen man borde haft blir dĂ„ istĂ€llet förgiftade av besvikelse och sĂ„rat ego. 


..

Men om vĂ€nskapen djupnar, och kanske till och med blir livslĂ„ng, sĂ„ blir den ocksĂ„ allt mer robust. 

Det blir med tiden allt lĂ€ttare att acceptera skillnader i Ă„sikter och levnadssĂ€tt, och man fĂ„r allt större tolerans för varandras misstag och dumheter, och förlĂ„ter varann lĂ€ttare om man rĂ„kar sĂ„ra varann. 


..

VĂ€nskap. 

Det, mina vĂ€nner, Ă€r det mest vĂ€rdefulla jag Ă€ger. Det jag Ă€r mest rĂ€dd om. Den djupaste tryggheten i mitt liv. 

Och nÀr jag tÀnker pÄ alla de mÀnniskor som funnits som vÀnner i mitt liv, frÄn bÀstisarna i skolan, till de glada hippies jag hÀngde med nÀr jag var ung,

frÄn vÀnnerna i tjejgrupper och andra ideella sammanhang, till de starka vÀnskapsband jag har idag, ja, dÄ kÀnner jag en sÄdan stor tacksamhet!

Även i detta avseende Ă€r livet sĂ„ oĂ€ndligt rikt!

Och jag har haft, och har, en ofattbar tur som hade just de vÀnner jag haft och de vÀnner jag har!

Utan vĂ€nner hade livet varit bĂ„de fĂ€rglöst och torftigt, och livslusten hade nog försvunnit med ungdomen. 

💛SĂ„, kĂ€ra ni, slarva aldrig bort nĂ„gra vĂ€nner och missköt aldrig en vĂ€nskap. Kram!

Om fu vill kommentera kan du följa lÀnken till samma text pÄ facebook:

https://www.facebook.com/share/1ATKjjTxsT/?mibextid=wwXIfr