💛Hajjdi, vänner!

När jag var barn så fick jag, som väl alla barn får, en mängd olika minnen. 

Det var så klart minnen av många olika slag; Glada, rädda, trivsamma, hemska eller av någon annan stark upplevelse. 

En del minnen hängde ihop med särskilda människor, andra med platser eller situationer. 

Men alla dessa minnen, hur olika de än var, utgjordes av starka känslor. 

Jag tror, att för små barn är minnen just känslor. 

Som vuxen minns vi mest på ett mer intellektuellt sätt, minnen som liksom är mer ämnade att hjälpa oss att orientera oss i tillvaron. 

Visst får vi starka känslomässiga minnen också som vuxna, men de allra flesta är ändå av mer praktiskt art, som gatunät, personkännedom eller kunskap. 

…..

När barn minns, så är det på ett annat sätt. 

Riktigt små barn, så tror jag, minns starka känslor, men har väldigt lite av intellektullt minne. 

Det måste man utveckla från nyföding till vuxen, och det är en svår process som tar många år. 

Redan som små måste vi börja lära oss att ett träd inte bara är en egen personlighet, utan också en del av gruppen ”träd”. 

Och detsamma med ”hus”, ”gator” etcetera. Det måste läras in, för annars kommer vi aldrig att hitta hem när vi varit hos en kompis…

Och ju mer vi utvecklar det intellektuella minnet, desto större del av upplevelsen av detta att finnas till, och av att vara en del av världen, styrs av det. 

Så tror jag att det fungerar. 

Jag tror att våra barnaminnen är mycket betydelsefulla. 

Och jag tror att dessa olika sorters minnen, och hur de samspelar med varann, är en väldigt stor del av vilken personlighet vi utvecklar under våra liv. 

…..

När jag tänker på olika barndomsminnen, så är det alltså starka känslor som kommer tillbaka i dem. 

Ofta är själva situationen, och vem, var, varför eller hur, frågor som jag inte alls har något minne av. 

Men känslan är flammande stark. 

Ju äldre jag var, desto mer av sammanhanget minns jag. 

…..

Och jag ska nu berätta om två barndomsminnen, som tillsammans har skapat en av grundstenarna i mitt liv. 

…..

1957 var jag fyra år. 

Det var det året som hunden Laika skickades upp i rymden av ryssarna. 

Hon var det första försöksdjuret i rymden av dem alla, och hon dog efter sju timmar. 

Av överhettning och stress. 

Jag var alltså bara fyra år, och förstod inte särskilt mycket av det hela. 

Men EN sak förstod jag:

Laikas totala ensamhet!

Den gigantiska skillnaden mellan att vara en del av Tillsammans, och sedan plötsligt en del av Ingenting alls. 

Hon kunde inte förstå, hon kunde inte välja, hon kunde inte få hjälp eller tröst. 

Allt detta kände jag med hela mitt jag, och jag sörjde henne länge. 

Den smärtan som jag delade med Laika, gjorde mej till djurvän för resten av livet. 

Jag får fortfarande, sextionio år senare, gråt i hjärtat när jag minns…

…..

Senare, när jag gick i småskolan, så fick vi åka på studiebesök till Sjöfartsmuseet i Göteborg. 

Allt det där har jag spridda minnesglimtar av, minnen utan större betydelse. 

Men sen gick klassen ner i källaren, med fröken i täten. 

Och där nere fanns det djur. 

Inte många, men några stycken. 

Där fanns en gorilla. 

Han stod i en bur som inte var större än att han precis kunde ligga ner. 

Hela buren var av rå betong, väggar, tak och golv, och med ena väggen som ett kraftigt galler av järn. 

I övrigt ingenting, ingenting annat än han själv. 

Pojkarna i klassen började genast reta honom, genom att låtsas vara apor. De förde ett himla oväsen. 

Gorillan hade ingenstans att gömma sej, utan såg på killarna med slocknad blick. 

Men så fick vi ögonkontakt, gorillan och jag. Nånting tändes i hans blick, och vi behöll ögonkontakten i flera minuter, kändes det som i allafall. 

Sen slog jag ner blicken, i en brännande skam över hur han behandlades. 

Över mitt människoskap. 

Jag har aldrig, varken förr eller senare, känt en så djup och intensiv skam som den jag kände då. 

Långt senare har jag försökt trösta mej med att han åtminstone EN gång fick uppleva full förståelse och sympati, även om det bara var från en maktlös liten flicka. 

…..

Dessa två mycket starka känslor, Laika och gorillan, har nog präglat mej mer än något annat under uppväxten. 

Och skammen över mitt släkte har kastat sina skuggor över hela mitt liv. 

Jag hatar förnedring och våld, orättvisor och förtryck i alla former, oavsett mot vem eller hur. 

Jag skäms djupt över att de vettlösa gubbarna, och en del kvinnor, fått makt att trampa på allt liv på vår vackra jord. 

Jag skäms över hur familjer slås sönder genom utvisningar. 

Jag skäms över hur naturen skändas och skövlas. 

Jag skäms över allt våld, alla illasinnade handlingar mot djur och natur, över alla svältande män, kvinnor och barn här i världen. 

JA, SKAMMEN ÄR DJUP OCH PLÅGSAM!

Men nu är jag vuxen. 

Jag är en mycket, mycket liten del av motståndet mot allt detta skamliga, men jag är trots allt en del. 

Och även om min makt att påverka är så liten att den nästan är försumbar, så är jag ändå inte maktlös, som den lilla flickan var en gång. 

Och jag kommer aldrig att glömma Laikas öde, och jag kommer aldrig att glömma gorillans blick. 

Det var dessa två som fick mej att förstå hur grymhet ser ut, och för dessa minnen kommer jag alltid att vara tacksam. 

💛Mina vänner, sluta aldrig att tro på en bättre värld! Kram!

Om du vill kommentera, så kan du göra det på facebook. Här är en länk till samma text där:

https://www.facebook.com/share/19A2GzPnvR/?mibextid=wwXIfr