đHajjdi, vĂ€nner!
NÀr jag var barn sÄ fick jag, som vÀl alla barn fÄr, en mÀngd olika minnen.
Det var sÄ klart minnen av mÄnga olika slag; Glada, rÀdda, trivsamma, hemska eller av nÄgon annan stark upplevelse.
En del minnen hÀngde ihop med sÀrskilda mÀnniskor, andra med platser eller situationer.
Men alla dessa minnen, hur olika de Àn var, utgjordes av starka kÀnslor.
Jag tror, att för smÄ barn Àr minnen just kÀnslor.
Som vuxen minns vi mest pÄ ett mer intellektuellt sÀtt, minnen som liksom Àr mer Àmnade att hjÀlpa oss att orientera oss i tillvaron.
Visst fÄr vi starka kÀnslomÀssiga minnen ocksÄ som vuxna, men de allra flesta Àr ÀndÄ av mer praktiskt art, som gatunÀt, personkÀnnedom eller kunskap.
âŠ..
NÀr barn minns, sÄ Àr det pÄ ett annat sÀtt.
Riktigt smÄ barn, sÄ tror jag, minns starka kÀnslor, men har vÀldigt lite av intellektullt minne.
Det mÄste man utveckla frÄn nyföding till vuxen, och det Àr en svÄr process som tar mÄnga Är.
Redan som smĂ„ mĂ„ste vi börja lĂ€ra oss att ett trĂ€d inte bara Ă€r en egen personlighet, utan ocksĂ„ en del av gruppen âtrĂ€dâ.
Och detsamma med âhusâ, âgatorâ etcetera. Det mĂ„ste lĂ€ras in, för annars kommer vi aldrig att hitta hem nĂ€r vi varit hos en kompisâŠ
Och ju mer vi utvecklar det intellektuella minnet, desto större del av upplevelsen av detta att finnas till, och av att vara en del av vÀrlden, styrs av det.
SĂ„ tror jag att det fungerar.
Jag tror att vÄra barnaminnen Àr mycket betydelsefulla.
Och jag tror att dessa olika sorters minnen, och hur de samspelar med varann, Àr en vÀldigt stor del av vilken personlighet vi utvecklar under vÄra liv.
âŠ..
NÀr jag tÀnker pÄ olika barndomsminnen, sÄ Àr det alltsÄ starka kÀnslor som kommer tillbaka i dem.
Ofta Àr sjÀlva situationen, och vem, var, varför eller hur, frÄgor som jag inte alls har nÄgot minne av.
Men kÀnslan Àr flammande stark.
Ju Àldre jag var, desto mer av sammanhanget minns jag.
âŠ..
Och jag ska nu berÀtta om tvÄ barndomsminnen, som tillsammans har skapat en av grundstenarna i mitt liv.
âŠ..
1957 var jag fyra Är.
Det var det Äret som hunden Laika skickades upp i rymden av ryssarna.
Hon var det första försöksdjuret i rymden av dem alla, och hon dog efter sju timmar.
Av överhettning och stress.
Jag var alltsÄ bara fyra Är, och förstod inte sÀrskilt mycket av det hela.
Men EN sak förstod jag:
Laikas totala ensamhet!
Den gigantiska skillnaden mellan att vara en del av Tillsammans, och sedan plötsligt en del av Ingenting alls.
Hon kunde inte förstÄ, hon kunde inte vÀlja, hon kunde inte fÄ hjÀlp eller tröst.
Allt detta kÀnde jag med hela mitt jag, och jag sörjde henne lÀnge.
Den smÀrtan som jag delade med Laika, gjorde mej till djurvÀn för resten av livet.
Jag fĂ„r fortfarande, sextionio Ă„r senare, grĂ„t i hjĂ€rtat nĂ€r jag minnsâŠ
âŠ..
Senare, nÀr jag gick i smÄskolan, sÄ fick vi Äka pÄ studiebesök till Sjöfartsmuseet i Göteborg.
Allt det dÀr har jag spridda minnesglimtar av, minnen utan större betydelse.
Men sen gick klassen ner i kÀllaren, med fröken i tÀten.
Och dÀr nere fanns det djur.
Inte mÄnga, men nÄgra stycken.
DĂ€r fanns en gorilla.
Han stod i en bur som inte var större Àn att han precis kunde ligga ner.
Hela buren var av rÄ betong, vÀggar, tak och golv, och med ena vÀggen som ett kraftigt galler av jÀrn.
I övrigt ingenting, ingenting annat Àn han sjÀlv.
Pojkarna i klassen började genast reta honom, genom att lÄtsas vara apor. De förde ett himla ovÀsen.
Gorillan hade ingenstans att gömma sej, utan sÄg pÄ killarna med slocknad blick.
Men sÄ fick vi ögonkontakt, gorillan och jag. NÄnting tÀndes i hans blick, och vi behöll ögonkontakten i flera minuter, kÀndes det som i allafall.
Sen slog jag ner blicken, i en brÀnnande skam över hur han behandlades.
Ăver mitt mĂ€nniskoskap.
Jag har aldrig, varken förr eller senare, kÀnt en sÄ djup och intensiv skam som den jag kÀnde dÄ.
LÄngt senare har jag försökt trösta mej med att han Ätminstone EN gÄng fick uppleva full förstÄelse och sympati, Àven om det bara var frÄn en maktlös liten flicka.
âŠ..
Dessa tvÄ mycket starka kÀnslor, Laika och gorillan, har nog prÀglat mej mer Àn nÄgot annat under uppvÀxten.
Och skammen över mitt slÀkte har kastat sina skuggor över hela mitt liv.
Jag hatar förnedring och vÄld, orÀttvisor och förtryck i alla former, oavsett mot vem eller hur.
Jag skÀms djupt över att de vettlösa gubbarna, och en del kvinnor, fÄtt makt att trampa pÄ allt liv pÄ vÄr vackra jord.
Jag skÀms över hur familjer slÄs sönder genom utvisningar.
Jag skÀms över hur naturen skÀndas och skövlas.
Jag skÀms över allt vÄld, alla illasinnade handlingar mot djur och natur, över alla svÀltande mÀn, kvinnor och barn hÀr i vÀrlden.
JA, SKAMMEN ĂR DJUP OCH PLĂ GSAM!
Men nu Àr jag vuxen.
Jag Àr en mycket, mycket liten del av motstÄndet mot allt detta skamliga, men jag Àr trots allt en del.
Och Àven om min makt att pÄverka Àr sÄ liten att den nÀstan Àr försumbar, sÄ Àr jag ÀndÄ inte maktlös, som den lilla flickan var en gÄng.
Och jag kommer aldrig att glömma Laikas öde, och jag kommer aldrig att glömma gorillans blick.
Det var dessa tvÄ som fick mej att förstÄ hur grymhet ser ut, och för dessa minnen kommer jag alltid att vara tacksam.
đMina vĂ€nner, sluta aldrig att tro pĂ„ en bĂ€ttre vĂ€rld! Kram!
Om du vill kommentera, sÄ kan du göra det pÄ facebook. HÀr Àr en lÀnk till samma text dÀr: